Nights Of Terror

 

Troll:

En familj flyttar in i ett hyreshus där det visar sig att det bor en liten rackare som busar omkring, nämligen ett litet troll. Han lurar dottern i familjen och tar hennes skepnad. "Dottern" går sedan runt lika oskyldig som tidigare (även om hon äter som ett monster, eller ett troll antar jag, och morrar när hon får sina sporadiska okontrollerbara vredesutbrott.) och kommenterar allt som har med sagornas värld att göra. Hon bränner slumpmässigt de olika hyresgästerna med sin gröna smaragdring vilket förvandlar dem till gröna pulserande kokonger som brister i en explosion av kvistar, hängrankor, buskar och löv. Men också små, små trollbebisar som sjunger och gapar. På detta sätt tas huset över, lägenhet efter lägenhet, tills det i sig är en levande mystisk organism, en fristad för uråldriga varelser i vår moderna urbaniserade värld. Så här ser den absoluta merparten av filmen ut. Hyresgästerna går samma öde till mötes en efter en och brodern till trollet försöker lista ut vad det egentligen är som försiggår. I slutet får dock allt en oväntad fantasy-twist och det visar sig att ett gammalt ondskefullt troll vill ta över universum genom att förvandla huset till en port till en fjärde dimension.

Phil Fondacaro gör en stor rollprestation. Han spelar inte bara det ledande trollet utan också en av hyresgästerna. Han har ett flertal monologer, bland annat om hur det är att vara dvärg. Vilket uppmärksammar åskådaren på de problem, fördomar och hinder som kortväxta möter varje dag. Det känns lite som att detta är skräddarsytt för hans roll, som att manusförfattarna skäms och måste hävda sin politiska korrekthet efter att ha utnyttjat hans handikapp för att göra underhållning.

Ett annat känt ansikte är Julia Louis-Dreyfus som gör sin första filmroll. Vad hon råkar ut för förstår jag inte riktigt. Istället för att förvandlas till ett troll eller en skrumpnande kokong och sedan skog så "föds" hon på nytt ut ur en buske med blad i håret och på sina intima kvinnliga delar. Efter detta springer hon planlöst omkring som värsta nakenfisen och lurar bland annat sin pojkvän in i trollens klor.

En annan liten rolig överraskning är för övrigt är att en Blue Cheer låt spelas och fadern i familjen rockar loss som en galning.

Filmen tillhör samma traditiom som Ghoulies, speciellet första 3/4-delarna. Vad som händer i den sista fjärdedelen är inte lika trevligt. De episka idéerna kräver helt enkelt en högre budget för att förverkligas trovärdigt (även om själva idéen från början skulle kunna vara en kasserad fantasynovell.). Fantasytemat blir minst sagt överdrivet och allt för stor vikt läggs vid bakgrundshistorien, det intressanta är ju egentligen trollens härjningar i vår värld, inte nån jävla töntig sagan om ringen skit!

Jag vet egentligen inte hur etablerat och välkänt trollen är som mytiskt fenomen. Men här i Sweden dominerar de tillsammans med tomtar hela sagovärlden. Trots det är framställandet av troll magert, de är förvånansvärt sällsynta i skräckfilmssammanhang med tanke på att det ibland kan kännas som att i stort sett varje aspekt av mänskligt liv har exploaterats för att göra film. Trollen i denna film är dock extra underliga. Det iskalla och till synes slumpmässiga agerandet från trollkungens (eller vad man nu ska kalla honom för) sida, men även det öde som drabbar hans offer leder lätt till att man drar slutsatsen att han skulle vara ond. Dessa slutsatser sätts dock på skam senare när han visar prov på exceptionell välvilja. Vilket leder till en oerhört nyanserad bild. Vem är egentligen ond och vem är god? Kanske är problemet inte formulerat på ett sådant sätt? Kanske handlar det helt enkelt om krafter som inte har plats för mänskliga intervention?

Det obefintliga våldet och de ofta förekommande skämten gör Troll till en väldigt barnvänlig film. Det som framförallt gör Troll till en barnvänlig film är dock kanske de avslutande fantasytemat, eller vad sägs om det här: Eunice St. Clair är en mystisk kvinna som bor i huset. Det visar sig att hon egentligen är en prinsessa som blev lärd i trollkonst av trollkarlen Torok. Nu måste hon använda sina krafter för att stoppa en fjärde dimension från att upprättas osv. Förståeligt nog är det här någonstans som filmen rent fantasymässigt spårar ur.

En bra film men den lider av samma problem som den (till viss del) liknande Ghoulies, nämligen att de grymma trollen får väldigt lite utrymme. De överdrivna fantasyelementen blir också ett irritationsmoment.

3½/5

Troll 2:

"Goblins still exist!"

Då fadern i en familj längtar efter att lämna stadens stress bakom sig och byta ut den mot gammeldags enkelt bondliv tar han med sig familjen ut på landsbygden för att fira semester. De bestämmer sig för att resa till den lilla, efterblivna och konservativa staden Nilbog där man håller hårt på traditionerna, kanske lite väl hårt. Kanske finns det en anledning som förklarar deras märkliga beteende... Faktum är att Nilbog inte är en vanlig stad (testa bara att läsa namnet baklänges!)

Det visar sig att lokalbefolkningens mystiska beteende kan förklaras genom faktumet att de faktiskt är troll i mänsklig skepnad. Med andra ord har deras enorma gästfrihet en ruskig baksida! Deras geniala plan går ut på att lura i turister avskyvärda trolldrycker som förvandlar dem till varelser som är hälften människor, hälften växter -trollens favoriträtt!(de är nämligen väldigt stränga veganer).

Sonen i familjen vägleds av sin nyligen avlidne morfars ande som berättar för honom om troll och deras ondeskefulla krafter. Nu är det upp till honom att övertyga sin familj och rädda dem från de hungriga troll som vill äta dem och få dem att åka hem från the Goblins kingdom. Vilket visar sig vara lättare sagt än gjort då fadern av någon anledning är enormt fascinerad och har ytterst starka sentimentala band till byborna och deras enkla livsstil.

Detta är alltså upptakten till ett vansinnigt äventyr, där bara fantasin sätter gränser! Logiken däremot gör det inte! När man ska se troll 2 är det bäst att bara koppla av hjärnan och acceptera alla de logiska brister och oförklarligheter som avlöser varandra i en rasande takt. Slappnar man av och har ett sinne för humor så kan man utan tvekan njuta av dess dumhet. Detta är egentligen det enda sättet att avnjuta Troll 2. Den är så extremt amatörmässig att något annat helt enkelt är otänkbart.

Troll 2 har genom sin tafflighet blivt ett internetfenomen av stora mått. Vilket är väldigt förståeligt. På många sätt rör det sig om den perfekta b-filmen, idiotisk dialog, usla skådespelarinsatser, obegripliga händelser osv. Men det viktigaste av allt är att det är framfört på ett ärligt och uppriktigt sätt. Man strävade faktiskt efter att göra den bästa möjliga skräckfilmen och man gjorde sitt bästa. Samtidigt som det är rörande garanterar det svårslagen komik. Detta missförstås ofta. Komiken härstammar inte från exempelvis dålig dialog i sig, utan från dålig dialog som försöker vara bra. Det är därför detta är roligt men inte avsiktligt ruttna filmer som t.ex. troma (även om deras filmer är bra). Den scen som har fått i särklass mest uppmärksamhet är när Arnold (eller vad fan han hette, en kompis till dotterns pojkvän) har blivit matad med det gift som förvandlar människor till växter och inser vilket hemskt öde som väntar honom.

Några av de bästa scenerna: 1. Familjen ska äta giftig mat som lokalbefolkningen bjuder på. Givetvis lyssnar ingen på sonen som febrilt försöker hindra katastrofen. Morfar kommer dock tack och lov till undsättning i sista stund och stoppar tiden i 30 sekunder för sonen ska ha möjlighet att förhindra allt. I 25 sekunder står han och betraktar sin familj innan han samlar mod, ställer sig på en stol och proklamerar: "it has to be done!" eller något i den stilen och familjen vaknar upp när sonen är i full färd med att pissa på maten(!). Fadern blir förståeligt nog vansinnig och ryter åt sin son -"You cant piss on hospitality, i wont allow it!". 2. En häxa förvandlar sig till ung och vacker kvinna för att förföra en av dotterns pojkväns kompisar. Med sig har hon av någon anledning en majskolv. Den märkbart överrumplade unge mannen påpekar att han gillar popcorn, varpå häxan replikerar -"then we just have to heat it up!". Hon lägger sig ovanpå honom och de börjar båda äta från den, vilket leder till att det fullkomligt börjar spruta popcorn! Senare visar det sig att den stackars ynglingen dränkts i dessa popcorn och hans sista ansträngda ord blir -" no..... more..... popcorn!". 3. Trots sina vassa tänder och spjut är trollen av någon outgrundlig anledning veganer och de äcklas oerhört av kött. Hur som helst, efter att familjens hus invarderats av hungriga troll teleporteras sonen oförklarligt till deras högkvarter där "the magic stonehenge stone" finns. Denna sten ger trollen sin kraft. Morfar uppmanar honom att ta på stenen och koncentrera sig för att på så sätt utrota trollen, innan han ska börja får han dock en ryggsäck av sin morfar och uppmaningen att inte öppna den förens hans liv är i fara. Men innan han lyckas stoppa dem omringar de honom och tränger in honom i ett hörn. När allt ser som mörkast ut inser han att han bär sin räddning på ryggen. Han öppnar ryggsäcken och finner en dubbel korvmacka! Han håller upp den mot de förskräckta trollen och deras drottning skriker åt honom i panik att inte äta den -"Noooo! Think about the cholesterol!". Han tar ett flertal stora tuggor och trollen rymmer i skräck. 4. Dottern är arg och besviken på sin pojkvän då hon tycker att han spenderar alldeles för mycket tid med sina kompisar, vilket får henne att anklaga honom för att vara homosexuell. Hon förklarar också för honom att om hennes far hittar honom kommer han att skära av hans testiklar och äta dem(!).



Intressant trivia är att det var Laura Gemser som designade och skapade trollkostymerna.

Givetvis är det helt omöjligt att sätta betyg på denna film, det som saknas i kvalité tar den igen i hjärta och vilja.

"it smells like candy"

En mystisk ras av clownliknande utomjordingar landar i utkanten av en amerikansk småstad. Deras bas består av ett enormt cirkustält. Med hjälp av en arsenal bestående av en rad bisarra cirkusrelaterade vapen skjuter de tillsynes slumpmässiga människor med en laser som fångar dem i kokonger av sockervadd, som de sedan sparar till föda. Ett ungt par upptäcker clownerna och deras lömska plan, ska de lyckas stoppa dem innan det är för sent?! Eller ska allt urarta i kalabalik?!

De välgjorda monstren introduceras ganska omgående vilket i slutändan gör att filmen i många avseenden är exakt likadan hela tiden. Exempelvis är händelseupptrappningen knappt märkbar överhuvudtaget. För den otåliga kan det kanske upplevas som lite långtråkigt att se en film som enbart går ut på att clowner springer runt och förvandlar folk till sockervadd men dä håller ja inte mä om minsann! Den är en extremt underhållande 80-talsfilm, varken mer eller mindre! Karaktärernas relationer och dynamik är lika självklar som klyschig. Bland annat har den lilla insomnade orten två poliser, en "god" och en "ond" som står i skarp antagonistisk motsättning till varandra. Den ena är ungdomarnas vän, lyssnar på dem och tar deras problem på allvar, den andra är elak, vill misshandla punkare och hatar alla under 30. Huvudrollerna innehas givetvis av det typiska tonårsparet, nyförälskade med hela framtiden framför sig. Från sitt lilla kärleksnäste ser de den "komet" som blir upprinnelsen till allt, de tar en närmare titt och gör en fasansfull upptäckt -ett cirkustält där det förrutom lik i sockervaddskokonger även finns mängder av elaka clowner som skjuter popcorn på dem! De försöker varna folk men tror ni att någon lyssnar? Näe! Alla försök är förgäves och stadens befolkning får till sist betala priset för sin ignorans. The comic relief levereras av två knasiga bröder som i tid och otid försöker sälja glass(!) och samtidigt locka till sig villiga tjejer, något som dock aldrig går som bröderna vill (tokigheter garanteras hehe). Filmens monster är förga förvånande clownerna. Deras rymdskepp består av ett strömförande cirkustält, de har ballongdjur som jagar folk, popcornspistoler, ballonger som de kan fånga folk i etc. En fråga är dock varför dessa rymdvarelser från yttre rymden lever helt i enlighet med västerländsk cirkustradition. Ett mysterium som tyvärr aldrig får sin lösning. Kanske gillar helt enkelt alla runt om i universum att ha kul?

Det originella konceptet dras till bristningsgränsen, i stort sett alla avspekter av clown- och cirkusvärlden utnyttjas i nya fantasifullla syften. Den petiga kanske påpekar att det egentligen inte händer så jävla mycket mer, men vad gör det? Jag anser att det räcker gott och väl!

En skön och underhållande film. Bristen på variation balanseras av välgjorda monster och vansinniga effekter. Det finns egentligen inte så mycket att säga om Killer Klowns from outer space, däremot finns det mängder av imponerande visuella intryck jag gärna delar med mig av!

Killer Klowns From Outer Space är en historia om kärlek, avund, hämnd och bestar från yttre rymden. En historia med listiga Clowner och lättlurade människor men också deras kamp mot de ruskiga ockupanterna. En historia som kryddas av förvånansvärt bra effekter och förvånansvärt acceptabla skådespelarinsatser, i alla fall från de två poliserna.

4/5

På ett ålderdomshem mitt i ingenstans befinner sig Elvis under sista dagar och ålderdomens plågor hemsöker honom. På penisen har han en varig böld och han har inte haft stånd på många, många år. Dagarna spendererar han genom att sova och slött betrakta de sjuksköterskor som med jämna mellanrum kontrollerar att han fortfarande lever. Besök från släktingar och vänner är inte att tänka på, de har för länge sedan glömt bort de gamla stackare som ligger och ruttnar i detta dödens väntrum. Elvis konfronterar det faktum att hans dagar är räknande, att han lever på lånad tid men istället för att ligga och deppa bestämmer han sig för att ge sig ut på ett sista äventyr och lösa mysteriet med vem det är som smyger i skuggorna och dödar några av de gamla lite för tidigt. Tillsammans med John F. Kennedy (som återupplivats efter mordförsöket, färgats svart och sedan övergivits åt sitt öde av myndigheterna) pusslar de ihop alla ledtrådar och inser till slut att det måste röra sig om en mumie som hemsöker ålderdomshemmet på natten för att suga själen ur gamlingarnas rövhål och på så sätt fortsätta leva. Ska de lyckas?

Buskisartade skämt blandas med en öm skildring av livets sista dagar och de kval (som man kan föreställa sig) som en åldring lider av. Det märkliga med Bubba Ho-tep är dock att den typiskt farsartade handlingen inte matchas av motsvarande skämt. Jag tror att denna film i många avseenden därför är 20-25 år för sent ute. Några halvroliga skämt till trots har jag svårt att föreställa mig vad den har att erbjuda som inte redan finns i överflöd i både sämre och bättre motsvarigheter. I det enorma mediabruset har jag svårt att se hur Bubba Ho-tep skulle sticka ut.

Vart finns Elvis plats i tillvaron när han är gammal? Se bara på t.ex. Madonna eller Cher. Två kvinnor som inte accepterar livets fortgång utan istället modifierar och uppdaterar sina kroppar till oigenkännlighet. Idag befinner de sig i något slags mänskligt ingenmansland, de är inte längre mänskliga, snarare robotliknande döda figurer med artificiella kropar. Den västerländska kulturen är skrämmande fixerad vid ungdomen som under loppet av ett fåtal år har blivit samhällets norm. Hela livet skjuts upp för att förlänga denna förgängliga period. Ett perfekt exempel på detta är något jag såg på tv igår. En kvinna annonserade efter en rik man att gifta sig med. Hon fick svar av en man som dock enbart var beredd att hyra henne under några år eftersom att hennes värde sjunker med åren. Kanske ett passande svar till en sådan fråga men ändå en skrämmande påminnelse om vår världs tillstånd och den härskande klassens dekadens. Kanske är denna fixering vid kroppen en naturlig reaktion på den religiösa kollaps som för tillfället råder. I en sekulariserad värld sätts fokus på köttet, dess funktioner och dess lustar. På samma sätt som andlighet under kristendomen reducerades och omvandlades till en vara att köpa och sälja i kristna församlingar så reduceras kroppen till en vara. T.ex. samlag frånkopplas sin emotionella innebörd som ett uttryck för kärlek och blir istället en simpel kroppslig funktion som att skita eller pissa. I en sekulär, cynisk, egoistisk och iskall värld där den individuella strävan efter rikedom regerar finns det inget annat än kroppen, dess funktioner och en osläckbar törst efter att uppfylla alla dess lustar. Bubba Ho-tep beskriver tomheten i det liv som infinner sig när ungdomens dagar sedan länge är över. Men det punkterar också marknadens konstruerade människobild. Meningen med livet är inte att konsumera eller leva upp till falska ideal. Meningen med livet är snarare att uppleva, solidaritet, gemenskap, kärlek och vänskap med andra människor. Något som man kan göra oberoende av ålder.

Det är en förvånansvärt lågmäld film med ett väldigt lågt tempo som dock passar de gamla karaktärera. Till vissa delar känns filmen lite som Bruce Campbells karaktär: döende och trött. Den originella och typiskt south park-komiska handlingen skapar (till viss del) falska förhoppningar. Den absurda handlingen utgör i sig ett skämt men är det verkligen tillräckligt? Kanske är skämtet att en bisarr och lustig historia behandlas seriöst? Mitt slutbetyg är dock att inte rör sig om så mycket mer än en standardmässig dussinfilm som inte levererar de billiga skämt man förväntar sig.

2½/5

Dario Argento och Lucio Fulci. Den italienska skräckens två stora mästare, två kronprinsar -men vem är kungen?

Min avsikt är att fördomslöst reflektera kring Dario Argento’s och Lucio Fulci’s skapande. Besvara varför de är de främsta inom genren, fastslå vad som är bra respektive dåligt med dem och sedan ställa dessa egenskaper mot varandra för att få ett definitivt svar på vem som är bäst.

En omedelbar och relevant följdfråga blir gällande om det överhuvudtaget är möjligt att ställa en fråga om vem som är bäst i sådana här avseenden. Jag tror att det är möjligt, om man är medveten om att man är dömd att få ett banalt och infantilt svar på en motsvarande fråga.

Först bör man fastslå var storheten ligger hos de två -vad gör dem till det självklara svaret på frågeställningar rörande de främsta inom italiensk skräck? Varför är dom de klarast lysande stjärnorna på den italienska skräckhimlen? Varför ser människor världen över deras namn som garanterade kvalitetssigill?

Vid bedömandet av deras verk anser jag att nyckelordet, som bidrar till att göra frågeställningen intressant, är internationell gångbarhet. De är internationellt gångbara, två parallellt löpande globala fenomen, som genom sin storhet slagit sig ur epiteten italiensk film och slagit sig in i världshistoriens kulturarv. Detta måste ses som en bedrift i sig då italienska filmer lanseras och existerar utefter helt egna diskriminerade premisser.

Storheten ligger även i att filmerna är tidlösa. Det står sig som odödliga klassiker trots tidens tand och alla efterföljare. I en genre där värdet ofta devalveras har det revalverats och fortfarande inte sett likvärdiga motsvarigheter. En förutsättning för tidlöshet är ofta nyskapande vilket deras filmer är i allra högsta grad. Kritiker dömer ut deras filmer som amatörmässiga då de är utformade efter en teoribildning som bryter mot dramaturgiska normer. Deras verk är utarbetade med ett okonventionellt och banbrytande arbetssätt. Traditionellt berättande åsidosätts till förmån för en annorlunda form av berättande där bilderna talar för sig själva, utan hänsyn till upptrappning, presentation, fördjupning etc. Detta är ett bra exempel på den nyskapande karaktär deras filmer besitter. De hindras inte av gamla strukturer utan skapar fritt efter egna förutsättningar och villkor utan att ta hänsyn till förväntningar och krav. De skapar utifrån en stor kärlek till genren, en kärlek som lyser igenom och förmedlar autenticitet och en övergripande anda av sann dedikation.

De subjektiva intrycken vid åskådandet av deras filmer är mångfaldiga och starka, men samtidigt omväxlande. De genomsyras ofta av obehagligt smygande känslor frammanat av en dold, dunkel fasa som då och då träder fram i det öppna. Känslor av övervakning är också vanliga, känslor av att vara jagad, förföljd. Känslor som stundtals visar sig vara paranoida vanföreställningar och som stundtals visar sig vara berättigade och legitima vilket bidrar till en tillvaro utan trygghet. Deras filmer innehåller ofta absurda och oförklarliga händelser, personer och omständigheter vilket skapar tät mystik men också verklighetsfrånvända situationer som kan bli mycket skrämmande för rationella och vetenskapligt lagda personer. I deras filmer målas en annan, främmande världsbild upp, en värld där logik kan åsidosättas och övernaturliga krafter röra sig och existera fritt. Men det är också en kall och omänsklig värld, en närmast människofientlig värld där det mänskliga livets värde har urholkats. En våldsam värld där människor obarmhärtigt mördas på fruktansvärda och utstuderade sätt ofta utan rimliga förklaringar eller motiv. En mörk och hopplös värld men också en fascinerande och ärlig värld. En värld som till skillnad från vår marknadsekonomiska värld inte inger löften omöjliga att infrias, en öppet cynisk värld istället för en värld där en liten minoritet tillåts frossa och njuta av produktionsresultatet. En hemsk värld där allt kan hända som tillåter oss att glömma vår egen. En mardrömslik, overklig men trots det fängslande och underhållande värld. Detta är det centrala. Filmerna har ett enormt underhållningsvärde som ligger dolt någonstans under alla de blandade intryck som utgör denna "värld".

Jag har påstått att de är internationellt gångbara, tidlösa och att de starkt påverkar sina åskådare genom att framställa en påtagligt levande och skrämmande "värld". Nu återstår den faktiskt viktigaste punkten, som jag än så länge berört vid ett flertal olika tillfällen. Nämligen den om filmernas oerhörda så kallade underhållningsvärde. Underhållningen är storhetens absoluta kärna. Om de inte är underhållande blir resten av diskussionen överflödig. Argento’s och Fulci’s filmer är (med ett fåtal undantag) ren och koncentrerad underhållning.

Jag ställer mig undrande till hur jag ska definiera underhållning och känslan av att bli underhållen ur ett "allmängiltigt och objektivt perspektiv" vilket ursprungligen var min målsättning. Uppenbarligen är definitionen av underhållning stipulativ och individuell. Olika uppfattningar om underhållning cirkulerar och existerar samtidigt. De flesta underkategorier till det oerhört stora och breda område ordet underhållnig faktiskt utgör tenderar att vara "folkliga". "Tyvärr" är Argento’s och Fulci’s filmer i det här avseendet marginella företeelser. Men oberoende av kvantitet människor som ser dessa filmer som något underhållande så är innebörden av ordet underhållning fullständigt klar, även om olika människor kan vara oförmögna att förstå underhållningsvärdet i varandras t.ex. fritidsintressen. För att konkretisera vad jag vill förmedla med utsvävningen ovan så anser jag att Argento’s och Fulci’s filmer är underhållande men då uppfattningen om underhållning är så subjektiv och individuell känns det lönlöst och antagligen omöjligt att argumentera för och formulera varför jag har denna åsikt.

Vad är det då som särskiljer dem? Vad kännetecknar deras skapande och hur definieras deras enskilda storhet?

Dario Argento är en sällsynt man vars färgsprakande, säregna stilistiska uttryck saknar motstycke. En stor konstnär som totalt behärskar filmskapandets process och utvecklar det till nya nivåer av perfektion. I sin noggrannhet och detaljrikedom lämnar han inget åt slumpen, varje liten beståndsdel kan komma att ha en senare avgörande betydelse i en storslagen helhet. Argento's skapande är stämnings- och uttrycksfullt, genomtänkt och intelligent, stimulerande och krävande. Filmer som uppmuntrar till eftertanke och reflektion, som påverkar åskådaren och stannar i tankarna på denne.

Argento's filmer har ofta en väldigt drömlik kvalité där ingenting behöver vara vad det utger sig för. En drömsk värld där vardagliga och trygga situationer på ett ögonblick raseras och omvandlas till krypande obehagliga eller rent skräckinjagande. Argento lyckas ofta förena paradoxer och först retroaktivt uppmärksamma åskådaren på detta. På så sätt kan skrämmande situationer vara vackra. Just skönheten är av stor vikt för Argento och hans filmer genomsyras av en lättigenkännlig av en lättigenkännlig estetik som bidrar till att ge dem en personlig prägel. Något unikt m-ed Argento's verk är att färgläggningen och andra filmmässiga verktyg tillåts ta en så stor plats och utnyttjas till en så hög grad att handlingens utveckling nästan kan kännas sekundär.

Dario Argento är en solid och stadig konstnär stödd på ett starkt kvalitetsmässigt fundament. Enbart hans namn utgör i sig en garanti på renodlad (kvalitets)underhållning med hög lägstanivå. Hans namn utgör en trygghet få filmskapare kan stoltsera med. Denna trygghet och garanti är baserad på en lång tradition av ypperliga filmer som sällan eller aldrig besviker, oberoende av om filmen är från 70-talet eller det annars så värdelösa 90-talet. Då Argento’s filmer håller en jämn nivå är det svårt att urskilja vissa perioder i dennes skapande.

Lucio Fulci är betydligt mer svårdefinierbar än Argento då dennes skapande är betydligt mindre enhetligt och betydligt mer varierande, betydligt mindre begränsat, mindre ambitiöst, mer jordnära men också betydligt mer ojämnt. Fulci's verk kännetecknas ofta av ett rakt berättande i relativt högt tempo. Han skyggar inte för något, händelseförvecklingarna drivs fram kompromisslöst och konflikter samt problematik formuleras bokstavligt utan metaforer, associationer eller fördunklingar.

Lucio Fulci brukar ofta kallas för "the godfather of gore", en titel han förtjänar då goreeffekterna är rikliga, extrema och ofta återkommande. I många kretsar är det just den höga våldsnivån han är omtalad för, vilket måste ses som någorlunda berättigat. Jag har haft oturen att i mina dagar ha kommit över censurerade Fulci-filmer vilka ofta varit totalt obegripliga då många avgörande ögonblick innefattar våldsamma dödsfall. Men oberoende av hur klumpigt och respektlöst en eventuell censurering genomförts är det uppenbart att Fulci-filmer utan våld skulle innebära en allvarlig kastrering, inte minst av underhållningsvärdet.

Lucio Fulci's "karriär" kan jämföras med många olika band -Han har en period av uppgång, storhet och fall, eller i det här fallet en period av långsam stagnation som slutar med filmer långt från de mästerverk han än gång skapade. Till Fulci’s storhetsperiod tillhör filmer som: Zombie Flesh Eaters, City of the Living Dead, House by the Cemetery och the Beyond. Dessa tillhör skräckfilmens tidlösa klassiker men även mina personliga favoriter.

Efter de ljuva år runt det tidiga 80-talet då Fulci fullkomligt sprutade ur sig mästerverk i en strid ström av innovation, kreativitet, originalitet och nyskapande påbörjades den tidigare nämnda stagnationsprocessen. Filmerna blev mer och mer spartanska, med sämre och sämre manus, ofta mindre våld etc. Kortfattat sagt blev filmerna värre och värre, vissa häpnadsväckande usla. Detta berodde antagligen på en hel rad olika faktorer som Fulci själv inte hade kontroll över. T.ex. var han inte ensam om denna utveckling. Hela den italienska filmindustrin gick samma öde till mötes. Det saknades helt enkelt resurser för att förverkliga Fulci's visioner och idéer och de stapplande försök som utgör hans senare alster skvallrar om en filmindustri i kris och en regissör som misslyckas med tillräcklig finansiering. Ett annat faktum som uppenbarligen måste ha varit en avgörande faktor var hans dåliga hälsa som stadigt försämrades och till slut ryckte honom ur tiden alldeles för tidigt den 13e mars 1996. Men trots detta försökte han i alla fall anpassa sig till de rådande förhållandena. Jag syftar främst på Nightmare Concert (alternativt a cat in the brain) som är ett tydligt exempel på hur Fulci har skapat något unikt och anpassat efter den verklighet han tvingades verka i.

Lucio Fulci ger ett rebelliskt intryck, en man med drömmar och visioner som ibland blev svåra att förverkliga på ett värdigt sätt. Men också en självsäker och stark man som inte lät sig nedslås utan kämpade för sitt säregna uttryckssätt utan att kompromissa. Han är en symbol för alla lågbudgetfilmare världen över då han bevisar att det räcker med god vilja, nytänkande och anpassningsförmåga för att skapa en bra film.

Uppenbarligen skiljer sig deras konst åt. De tar olika uttryck, de behandlar olika ämnen, använder olika stilistiska knep och berör åskådaren på olika plan. Därför blir besvarandet av frågan vem som faktiskt är bäst ofrånkomligt subjektiv då uppfattningen om underhållning är så individuell. Min målsättning är trots det att som sagt försöka besvara frågeställningen i allmängiltiga formuleringar för att objektivt fastslå vem som är bäst.

Vem är då den främsta? Fulci's mardrömslika värld eller Argento's mystiskt drömlika? Argento's precision eller Fulci's trubbighet? Fulci's pendlande mellan mästerverk och skräp eller Argento's stabila trygghet? Fulcis fördomsfrihet eller Argentos brist på självdistans? Fulcis sprängande av tabun eller Argentos traditionalistiska böjelser?

Rent filmiskt och konstnärligt måste Argento ses som överlägsen. Argento's filmer har ett sofistikerat och ytterst estetiskt tilltalande bildspråk, genomsyrat av häpnadsväckande, utvecklade och kreativa färgkompositioner som Fulci aldrig kommer i närheten av. En sann konstnär i ordets renaste bemärkelse! Men skulle det innebära att Argento är den främste? Filmtekniskt hög standard och kvalité måste väl inte alltid vara synonymt med bra underhållning?

Fulci's filmer ger ett intryck av ärlighet, ett närmast naket självutlämnande i jämförelse med Argento's mystiska symbolspråk. De är raka och okomplicerade, hänsynslösa och fria från tyngande pretentioner. Borde Fulci utvecklat sitt närmast primitiva, grovhuggna uttryckssätt och istället ägnat sig åt högre ambitioner? Borde han strävat efter en mer jämn kvalitetsnivå på sina filmer?

Argento's filmer har alltid höga förväntningar att leva upp till, satta av en lång rad utmärkta föregångare. Argento's skapande kan ibland bli lidande av sin egen ambitionsnivå. Ibland blir det omöjligt att överträffa sig själv och försök att skapa episk dramatik kan uppfattas som lågt tempo och försök att skapa gåtor och mysterier kan till slut resultera i obegripligheter.

Som jag tidigare nämnde urholkades underhållningsvärdet rejält i Fulci's filmer under de senare åren av hans liv. Detta beror inte enbart, men till vis del på en problematik som står i motsatsförhållande till Argento's. Hans senare filmer är till stor del usla, på flera olika plan. Handlingarna är ofta så okomplicerade att de blir banala och förutsägbara. Samtidigt som de vardagsdeprimerande 80-talsmiljöerna i sin gråa, spartanska minimalism ger ett tråkigt och andefattigt intryck.

Deras styrkor och svagheter motsvarar och kompletterar varandra vilket gör det än svårare att avgöra vem som är bättre respektive sämre och vem som ska krönas till skräckens kung.

Onekligen är Argento mästeregissören av de bägge. Men Fulci var mer uppriktig och djärv. Fulci erkänner det bokstavliga värdet och försöker inte förmera eller förstora sina verk i något slags filmiskt mindrevärdeskomplex. Han kompromissade aldrig och lät aldrig utomstående krafter påverka honom, oberoende av om det var kritiker eller helt objektiva förutsättningar som till exempel budget. Han experimenterade och försökte konstant förbättra och förnya genren. Självfallet kan inte goda intentioner väga upp dåliga filmer men att göra sig skyldig till en sådan elakartad generalisering är felaktigt. En sådan vulgär och överslätande kritik är inget annat än just vulgär, intolerant i sin okunnighet och fåfäng i sitt försök att utgöra ett alibi för en seriöst formulerad åsikt. Han var ett obegränsat geni, han var innovativ och utvecklades ständigt och prövade allt möjligt från komedi till western och fantasy till skräck (uppenbarligen). En passionerad man som inte gav upp när tiderna blev svårare utan fortsatte försöka med varierade resultat. Det essentiella är att han faktiskt försökte (till skillnad från dagens situation där utbudet av nya skräckisar i stort sett enbart består av uppföljare och en aldrig sinande ström av re-makes). Fulci var inte rädd för kritik. Han provocerade istället. Han var en modig man, en rebell som aldrig lät sig tystas och som aldrig nöjde sig med det bekväma, han vågade alltid satsa. Ett föredöme, en förebild. En legendarisk man vars livsverk aldrig kommer att glömmas. 

Med andra ord anser jag mig ha utsett en vinnare och krönt en kung. Lucio Fulci 4-ever! 

Traditionellt och historiskt sett har Italien varit ett föregångsland inom filmen, ett starkt cineastiskt land, ett resultat av oerhörda samhälleliga satsningar på filmen. Genom statliga investeringar fick många som aldrig annars skulle ha haft möjlighet chans att förverkliga sina visioner, utveckla sina idéer, experimentera och växa konstnärligt. Detta innebar en unik, kreativ och skapande miljö där konst fick växa och frodas fritt och oinskränkt. Men i och med 80-talets (fortsatt rådande) liberala (=marknadsfundamentalistiska) idéoffensiv förlitade man sig på den allsmäktiga marknaden och dess påstått mirakulösa mekanismer och funktioner. Det hela slutade som förväntat med att en blomstrande filmproduktion torkade ut. En levnadskraftig, vital, personlig och framförallt färgstark bransch centraliserades i ett fåtal monopolkapitalisters händer för att sedan reduceras till obefintlighet med den kulturella strömlinjeformningen, amerikaniseringen av världen.

Den italienska filmproduktionen var ärlig och mänsklig. Den var öppen för intryck och lät sig inspireras i stor utsträckning. Den var kreativ och saknade fördomar i sitt behandlande av ämnen, den adderade nya dimensioner och perspektiv till gamla teman i en tolerant och öppen skapandeprocess. Skapandet var aldrig likgiltigt, utvecklingen påtvingades och drevs konstant framåt till nya extrema höjder. Man strävade efter att överträffa varandra och denna vänligt konkurerande anda garanterade att skapandet i sig kännetecknades av en framåtskridande rörelse som kontinuerligt "höjde ribban".

De italienska filmerna står sig än idag som provocerande mästerverk. De tangerar ofta upphovsrättsliga lagar och bestämmelser, de är våldsamma, de är erotiska och på ett filosofiskt plan angriper de hela vårat samhälle och dess existensbetingelser, både ur ett samhälleligt och individuellt perspektiv.

Kritiska röster avfärder dessa filmer som skräp, som ytliga och som smaklöst kommersiella. De avfärdas som substanslösa yttringar för en ohämmad profittörstande strävan. En skamlös strävan som ofta innebar imitationer eller undermåliga dialoger i allmänhet och intetsägande, ytliga filmer utan seriöst budskap i synnerhet. Vissa aspekter av dessa eventuella anklagelser skulle kunna påstås vara berättigade i viss, begränsad mån. Men att de skulle vara ytliga filmer utan seriöst budskap är med få undantag inget annat än en elakartad missuppfattning utan verklighetsmässig förankring. Faktum är att många av dessa filmer är djupt politiska och som jag tidigare konstaterade angriper de vårt samhälle och dess existensbetingelser.

De två underkategorier till Italiensk skräck som mest uppenbart kritiserar och kommenterar det kapitalistiska systemet som helhet och de existentiella villkor det objektivt underkastar människor, är Zombie- och Kannibalfilmer. Dessa filmer är väldigt utmanande. De bryter alla tabun och uppmärksammar oss på dem, tvingas oss att konfrontera dem och ta ställning.

Zombiefilmer speglar västvärldens samhälle på ett grovt uppriktigt sätt. Ett återkommande tema är den kusliga metaforen där Zombierna utgör en symbol för det dekadenta och tomma liv vi i väst generellt lever. När metaforernas dimma lättar och insikten att det är vi som är Zombierna är tydlig blir ångesten total.

Kannibalfilmer uppmärksammar andra frågor. Främst den onaturliga världens våldtäkt av den naturliga, exploateringen av så kallat primitiva kulturer och deras naturresurser för vår underhållning och behov. I en bekväm, globaliserad och uppkopplad värld manifesterar sig primitiva, blodtörstiga kannibaler sig som en stor skräck. Vårt samhälles totala antites. Rebeller som vägrar låta sig strömlinjeformas, uråldriga krafter som ursinnigt bekämpar amerikaniseringen med yxa och spjut.

Det är här skräcken med kannibal- och zombiefilmer ligger, inte i våldet. De blottlägger faktumet att människan är ett flockdjur som fungerar bäst tillsammans, kollektivt, gemensamt. Något som blir provocerande i individuella tider där man uppmanas att satsa på sig själv. Zombie- och kannibalfilmer punkterar liberala myter om individen och uppvisar hur cyniskt och oetiskt det är med ett samhälle där människor delas upp i fattiga och rika.

Filmerna behandlar också ett av vårt samhälles största tabun -livets ofrånkomliga cykel och dess klimax i döden. De påminner oss på ett obehagligt sätt om vår dödlighet. Trots alla modekläder, parfymer och hygienprodukter är vi bara ett djur som alla andra vilket leder till en obarmhärtig självrannsakning. Både ödlans och människans tarmar ser likadana ut, vi är inte skapelsens krona, vi är inte speciella även om vi intalats det genom långa mörka år av kristna illusioner.

Italiensk skräck innehåller ofta erotiska scener. Billiga knep säger vissa, ärligt och modigt säger andra. Sex är ständigt närvarande i samhället. Kvinnokroppen exploateras och objektifieras i vardagens alla hörn. Men den personliga och mänskliga sexualiteten kvarstår som ett av vår tids sista stora mysterier. Den sexuella upphetsningen är mänsklighetens mest grundläggande reaktion, totalt oumbärlig för artens fortlevnad. I individens liv är den också ytterst påtaglig och många av livets fundamentala upplevelser handlar om sexualiteten. Fortfarande är det dock ett tabubelagt ämne trots att underklädesmodeller dansar omkring eggande tvärs igenom hela det offentliga rummet. I Italiensk skräck behandlas sexualiteten som något naturligt och självklart. Som ett utryck för kärlek som inte kan tystas, kontrolleras eller förhindras. Även om objektifieringen av kvinnan förekommer så är det mer rättvist och under mer jämställda villkor.

Italiensk skräck är ofta extremt våldsam. Det kan påstås vara simpelt sensationssökande, demoraliserande av ungdomen eller liknande men faktum är att det är relevant! Vi lever i en våldsam tid. En tid med mängder av våldsbrott, ökad organiserad kriminell aktivitet men framförallt en tid där en stagnerande imperialistisk supermakt med våld, ockupation och terrorbombningar garanterar sin position och tillgång till råvaror världen över. Skildringen av våld blir en rimlig reflektion av rådande förhållanden.

Vårt samhälle domineras av en amerikaniserad, västerländskt chauvinistisk syn på kultur, en imperialistisk och kolonial syn. Amerikanska filmer legitimeras och existensberättigas enbart genom sitt ursprungsland samtidigt som filmer från andra länder tvingas existera och lanseras efter andra villkor och premisser. T.ex. Lucio Fulci’s filmer som automatiskt hamnar i ett underläge och permanent brännmärks som Italiensk film. Ett brännmärke som de facto fungerar som en indikator på att det rör sig om något sämre. 

Italiensk skräckfilm är något unikt. Man skäms inte för att plagiera och ibland vara bristfällig kvalitetsmässigt. Men att avfärda dessa filmer som skräp är att göra sig skyldig till en vulgär och brutal förenkling. Dessa filmer är stor konst som blir djup i sin ytlighet och storslagen i sin enkelhet.

Den rika slyngeln Frank ägnar sig på fritiden åt sin kusliga hobby att stoppa upp djur. Han bor tillsammans med sitt hembiträde i ett storslaget slott med imponerande exteriör. Interiören påminner dock tyvärr om om en nedlagd högstadieskola på den östgötska glesbygden. En dag anlitar hembiträdet en voodookunnig trollpacka som dödar hans älskade flickvän Anne genom sin ondskefulla magi. Frank blir förkrossad men tänker inte låta döden skilja dem åt...

Att med trollformler eller skrämmande vetenskap försöka återuppväcka Anne är irrationella och fantasifulla sätt att försöka lösa problemet. Det realistiska och rationella(?) är att acceptera eller ignorera döden. Eller kanske som i Franks fall -bägge två i en häftig symbios! På natten efter begravningen beger han sig till kyrkogården där han gräver upp hennes lik och tar med det hem. Väl hemma skär han upp magen, tömmer ut alla inälvor, skjuter in luft genom näsan så att hjärnsubstans rinner ut ur andra borren etc. Minst sagt låtar han sin älskade genomgå den vidrigaste behandling för att möjliggöra uppstoppning. Han förvarar "sin" skapelse i sängen och blir mer och mer fixerad. Fascinationen övergår i besatthet. I en destruktiv nedåtågende spiral förvärras hans mentala tillstånd och hans aggressioner blir allt mer utåtriktade. Samtidigt som hans ilska skördar fler och fler offer kommer en privatdetektiv honom på spåren. Hans oiduskomplex-doftande relation till hembiträdet gör inte direkt saken bättre. Hennes besatthet av honom är nästan lika stark som Frank är i sin älskade. Upprepade gånger påminner hon honom om att de är ensamma i världen, att de endast förstår sig på varandra och att hon är beredd att göra allt för honom. Inte bara konventionella arbetsupgifter som att laga god mat, utan även lite mer bisarra saker som att undanröja bevisen för hans brott genom att stycka kvinnokroppar. Under filmens inledande minuter ammar hon honom, något som perfekt beskriver deras relation "i ett nötskal" som man så käckt brukar säga. Hennes åtrå för honom blir allt starkare och de "erotiskt laddade" matstunderna övergår sakta till "matladdade" erotikstunder. Hon blir både älskare och modersfigur på samma gång i sina allt mer drastiska försök att lugna och tillfredställa honom (bland annat genom att ge honom en slim shady när han betraktar Annes bleka lik). Hennes åtrå för honom blir allt starkare samtidigt som han blir mer introvert och fascinerad av Anne. Han behöver distans från henne och när hon allt mer systematiskt kränker hans integritet (t.ex genom att bjuda in sin släkt och säga att de ska gifta sig) börjar han hata henne. Den destruktiva dynamik som kännetecknar deras förhållande blir ohållbar och de går båda under.

När vi tittade på Beyond the Darkness konstaterade en kompis -"är inte detta ganska oetiskt"? Jag måste nog påstå att han har rätt. Det är en dekadent och skandalös film som innehåller alla möjliga otäcksheter bland annat: avrunkning, mjölkdrickning (från bröst), samlag brevid lik, kannibalism, Frank biter av en tjejs hals, styckning, kroppar som fräts i syra, strypning, bortslitning av naglar, utsugning av hjärna, uppskärning av mage, utgrävning av organ, likskändning, utslitning av ögon, knivhuggning, inslag av nekrofili, kremering, slafsigt ätande(!), kräkningar, nakna lik, samlag brevid lik, bortklösning av kött osv. Trots alla obehagligheter är den mest upprörande scenen när Annes lik transporteras. Det är (uppenbarligen) livlöst och överdrivet avslappnat och skrämmer och äcklar då det är den enda scen som är möjlig att relatera till. I dess realism blir även den extrema likskändning som följer än mer skrämmande. När hennes livlösa kropp släpas runt av Frank påminns åskådaren om den egna dödligheten på ett obarmhärtigt och hänsynslöst sätt, men framförallt skrämmande. På något sätt är det kanske också skrämmande att fråga sig hur långt man kan passera över och tänja smaklöshetens gränser inom underhållningens tillsynes obefintliga ramar. Jag är fast besluten om att det behövs provokation för att förnya debatten och det offentliga samtalet, att forcera utvecklingen framåt. Men samtidigt finns det saker som aldrig borde få tolereras. Pedofili är en sådan sak. Beyond the Darkness flörtande med nekrofili är smaklöst och motbjudande men samtidigt manar det till eftertanke och fyller en funktion och även om många antagligen skulle hävda att det är etiskt oförsvarbart att kalla detta för underhållning påstår jag att det är legitimt.

Betjänten och Frank är mänskliga spillror, trasiga själar som desperat söker tröst och närhet. Men att leva på att äga leder till moraliskt förfall och lättja. Att inte vara delaktig i den produktiva sektorn, att vara isolerad från verkligheten och dess etablerade normer leder till en förvrängning av dessa. Överklassens trasiga familjeförhållanden och cyniska världsbild leder till en vilsenhet och tomhet i tillvaron. Det finns inte plats för kärlek, solidaritet och gemenskap i ett hem om hela världsbilden och affärsverksamheten baseras på det motsatta, vilket genomsyrar den egna världsbilden. Istället hänger man sig ohämmat åt kroppsliga nöjen=de libertinska, hedonistiska och dekadenta elementen i överklassen. Betjänten och Franks agerande kan bland annat beskrivas av dessa förvrängda och distorterade familjerelationer. Ett existentiellt trevande efter en mening och närhet i en ensam tillvaro. Denna ensamhet provocerar fram köttsliga reaktioner som stillar sorgen, om än tillfälligt. (jag tror på köttets lustar och själens obotliga ensamhet). Kanske är det detta faktum som leder detta omaka par till varandra. De är två individer som uppenbart måste lida av störningar, deras gemensamma historia vittnar om ett eventuellt trauma. De skapar och sedan även absorberas och fullständigt uppgår i sina respektive fantasivärldar där de själva kan diktera verklighetens villkor. Där de själva kan njuta av det som de förvägras i den verkliga världen. Till en början existerar dessa världar parallellt och fungerar ihop. Men när de fascineras och isoleras mer och mer blir situationen ohållbar. Deras mål är oförenliga, avgrunden mellan dem blir djupare och det slutar ofrånkomligen som sagt med deras gemensamma undergång.

I Beyond the Darkness blandas våld, död och sexuell njutning med varandra. Attraktion och aversion smälter ihop och blir olika sidor av samma kroppsliga mynt. Om penetrationen sker i naturliga eller forcerade kroppsöppningar är oväsentligt. Kräkningar, ejakulationer, äckel och njutning är kroppsliga funktioner och reaktioner men de är uppenbart åtskillda, motsatta. Ytterligheter på ett brett spektra. Att sammanblanda dessa är skrämmande och motbjudande. Ett bra exempel är när den feta festprissens kroppsdelar slängs ner i syrabadet och kokande börjar bubbla och fräsa vilket leder till svårtolkade reaktioner från Frank. Skräckblandad förtjusning, upphetsad skräck? När hembiträdet häller ner syra i badkaret strömmar det ut i ett stötvist pulserande flöde samtidigt som det växelvis zoomas in på Franks grimaserande ansikte. En tydlig metafor för den manliga ejakulationen.

Den provocerar fram motbjudande tankegångar. Tvingar åskådaren att reflektera över döden. Döden, själen, kroppen och mänskligheten behandlas respektlöst och ärligt. I Franks störda hjärna ändras villkoren och gränserna mellan dessa områden suddas ut. Vad är mänsklighet? Vad är en människa och hennes personlighet? Kroppen, själen?

Vad är den mänskliga kroppens roll? Varför sörjer vi när någon dör? En enkel fråga, därför att någon "försvinner" och är omöjlig att interagera med. Men vad är det vi saknar? Den materialla kroppen, att aldrig kunna krama eller känna en annan individs värme? Att förlora en person att älska och älska med? Eller saknar vi personligheten? Vi vill nog intala oss att det är personligheten, men vafään den minns vi fortfarande, den forsättar att existera i vår egen individuella föreställningsvärld! Brukar inte själslig plåga botas av kroppslig njutning? Kan inte sorg botas av kopulation? Människan är en varelse av kött och blod. Det är också så hon oundvikligen uppfattar världen. Oberoende av illusioner som säger annat. Här blir den kristne intressant. Enligt kristen logik är döden något att fira. Den individ man älskar har undsluppit den långsamt ruttnande kroppens bojor och släppts fri, upp till himlariket och skaparen. Vi vet att det inte är så det fungerar. Kristna är rädda för döden. De sörjer när närstående dör. Uppenbarligen kan man inte applicera logik på känslomässiga situationer.

Människan är en varelse av kött och blod. Hur ska man helt uppriktigt lyckas greppa konstruerade koncept om en själ? Logiken lär oss att när vi dör lämnar vi bakom oss ett skal, ett stycke förbrukat kött. En tom kropp, "själens farkost" övergiven. De komplexa och avancerade nervförbindelser och kemiska substanser som utgör vår personlighet, våra minnen, tankar, känslor osv. upphör att existera när hjärtat inte längre pumpar blod till hjärnan. Vi försvinner helt enkelt. Trots det skrämmer tanken på förruttnelse vettet ur oss och fler och fler väljer att kremeras. Av den enkla anledningen att den förhatliga kroppen trots allt är en symbol för våra jag, oundvikligt förknippade med varandra. Jag avskyr personligen min kropp. Världens sämsta maskin. Istället för att uppgraderas som min datajävel blir den gradvis sämre och sämre för varje år. Precis som en bil. Till slut är den bortom allt hopp och måste skrotas. R.I.P. Det fruktansvärda, den grundläggande mänskliga och individuella motsättningen är den mellan kropp och själ. Vetskapen om att vi ska dö och fruktan inför detta. Antagligen är det just detta som konstrurerat religioner, spöken och t.ex. själen. När verkligheten inte räcker för att man ska känna sig tillfreds med sig själv, sitt liv och sin verklighetsuppfattning tvingas man utvidga den, utöka den, inkludera sådant som simmar utanför dess snäva ramar. I dessa dagar håller illusionerna om religion på att rasa samman och därför blir de kroppsliga nöjena mera viktiga. Kanske är det detta som Beyond the Darkness försöker förmedla.

Vi intalar oss att personligheten är det viktiga men spenderar miljoner på smink, träning och skönhetsoperationer. Utseendet är
viktigt. Kroppen är själens fönster som man brukar säga. Vi fruktar döden och våra kroppars naturliga utveckling så mycket att vi gör allt för att föryngra oss och rent symboliskt skjuta upp döden. För Frank är just illusionen av liv det viktigaste. Spillrorna av hennes person, skärvorna av hennes liv blir heliga för honom. Han älskade henne tidigare, nu avgudar han henne. Han disskererar henne. Det uppseendeväckande är att hans märkbara orördhet. Var finns hennes personlighet? Inte bland tarmarna, bakom ögonen eller i hjärnsubstansen. Trots att han saknar hennes personlighet så har han en stark och målmedveten fixering av hennes kropp. Genom sitt lik lever hon vidare men det fungerar också som en påminnelse om en tid då hon faktiskt gjorde det. Gränsen mellan liv och död upphör att existera.

Beyond the Darkness behandlar köttets lustar och utgör ett fullständigt frosseri i kroppen, en fullständig dyrkan av det förgängliga köttet. Inte enbart bevarandet av Annes kropp utan också i den latent sexuella stämning som genomsyrar filmen och t.ex. hur ivrigt köttsliga sensationer som hunger ljudligt och ivrigt mättas med smaskanden och bordsskick som inte ens en utvecklingsstörd bebis skulle kunna konkurera med! Rent idéhistoriskt befinner vi oss i en ytterst intressant tid, gränslandet mellan vetenskap och tilltro till människan å ena sidan och vidskeplighet och uråldriga skrönor å andra sidan står i en slutgiltig konflikt med varandra. Eller med andra ord befinner vi oss i en tid där logiken odramatiskt utrotar religionen, något som i ett långsiktigt perspektiv får filosofiska konsekvenser t.ex. angående moral. Beyond the Darkness behandlar denna omställning, vilket kanske är nödvändigt. Kan andelen överviktiga och det ökade antalet könssjukdomar sökas i detta faktum? Hänger sig människor fullständigt åt kroppsliga nöjen i en värld där allt annat har förlorat sin innebörd och betydelse? Är Beyond the Darkness egentligen en intelligent kommentar angående sorgens karaktär? Föreställningen om själen är i stort sett utdöd. Detta leder antagligen till ångest för många men det innebär också att alla får en ärlig och rättvis chans att konfrontera livet och det mirakel som det utgör! För första gången är sorgen och dödsångesten rationell då vi är medvetna om att kroppen inte enbart är en själens farkost utan även dess ursprung och bostad. Kanske är vår "hjältes" agerande i Beyond the Darkness exempel på hur vi ska försöka möta denna sorg. Vad vet jag. Hur som helst är evolutionens största spratt mot människan det faktum att vi försetts med kraftiga överlevnadsinstinkter samtidigt som vi nu har kunskapen och intelligens att förstå att döden är ofrånkomlig. Men vad är döden, vad är det som är skrämmande med den? Att vi inte vet vad som händer, att vi innerst inne vet att det som händer just inte är ett skit? Att vi förlorar kontrollen och tvingas acceptera nya villkor? Att vi genom hela våra liv strävar efter njutning, uppmärksamhet, uppskattning, kärlek och att det därför är svårt att acceptera att dess klimax är tråkigt och innehållslöst, likgiltig tomhet. Ligga och ruttna i backen är en omöjlighet för många då det helt enkelt är för skrämmande. En rädsla som denna film utforskar och exploaterar.

Detta är ingen konst, det är sensationstörstande skräp. Men det behöver inte betyda att karaktärerna är infantila, eller att deras utveckling och mellanmänskliga dynamik skulle kännetecknas av denna börda. Skådespelarinsatserna är ofta allt annat än grymma. Men rent spekulativt besitter händelseutvecklingen en aburd teoretisk logik. Men vad fan säger man egentlinge om en film som denna? Jag är inte helt säker. Är den genialisk? Absolut inte. Är den groteskt och substanslöst skräp? Näe, det tycker jag nog inte. Korfattat kan jag dock konstatera att det är en originell och extrem film som inte kan rekommenderas till den kräsmagade. För Beyond the Darkness är en kontroversiell och sjuk film. Inget snack om saken. Ett tabubelagt ämne behandlas respektlöst. Vad innebär det? Vulgäriserar det genren och debatten? Utarmar den dess värde och chockerar som självändamål? Eller är den en nödvändig pionjär? Tvingar den utvecklingen framåt? Vem fan vet? och vem fään bryr sig?! Däremot kan jag ju säga att det är en film för kings. En häftig film.

Den är filmad på ett simpelt och intetsägande sätt. Rakt framifrån, välupplyst, naturligt och realistiskt. Detta är väldigt skrämmande. De vidrigheter som utförs döljs inte bakom metaforer eller förmildrande omständigheter. Det skildras på det mest skrämmande och obarmhärtiga sättet -som en naturlig beståndsdel av vår egen värld. -som något hämtat ur vår egen verklighet. Beyond the Darkness är en skamlöst chockerande och sensationstörstande film. Men bakom alla inälvor, när chocken har lagt sig ställer filmen intressanta frågor och berättar en stark historia om mänsklighet.

Svag 4/5
 

Ghoulies (1985):



Under en satanistisk ritual ska en bebis offras, en bebis som prästen avlat fram med en av deltagarna i ceremonin. Modern hindrar dock blodsutgjutelsen i sista sekund och hon offras istället under de vaksamma ögonen av ett ruskig gäng ghoulies. Sonen (Jonathan) släpps fri och uppfostras på annat håll men han återvänder när fadern dör och han ärver slottet där de hemska scenerna utspelade sig. Tillsammans med sin flickvän börjar han rusta upp slottet men mörka krafter lockar honom till källaren där han återupptar sin faders livsverk och väcker upp ett gäng ghoulies. Med tiden blir hans kunskaper om den svarta magin allt större och allt fler ondskefulla figurer åkallas för att lyda hans order. Under en mindre fest med sina vänner återuppväcker han ovetande sin fader och när gästerna går till sängs finns det gott om ondskefulla figurer som inte är beredda att göra det samma. Vem ska slutligen segra? Vår vilsna huvudrollsinnehavare som lockats av ondskans krafter eller hans onda fader? Och vad har egentligen alla ghoulies med detta att göra?

På många sätt är Ghoulies en budgetversion av Gremlins. De är inte lika roliga, gulliga eller läskiga som Gremlins även om de är mer coola(?) och mindre familjevänliga. Men det sämsta med Ghoulies i jämförelse med Gremlins är ändå att de titelns monster spelar en betydligt mindre roll. Att de inte har en avgörande roll för utvecklingen, att de mest har en åskådarroll i bakgrunden, att de känns som en besynnerlig efterkonstruktion för att profitera på Gremlins succé. Faktum är dock att jag läst att så inte är fallet. Ideén till Ghoulies ärfaktiskt äldre än Gremlins. Projektet "föddes" nämligen 1983 under titeln "Beasties". Hur som helst är filmen döpt efter dessa små monster och de är absolut filmens bästa inslag, trots den lilla rollen de tyvärr har.

Jonathan (som är förvillande lik Chandler från Vänners tidiga 90-tal) och hans flickvän anordnar en fest. På efterfesten vet de inte riktigt vad de ska göra och Jonathan föreslår att de borde utföra en ritual och ovetandes råkar de återuppväcka alla Ghoulies. Slottets inneboende mörka krafter kallar på Jonathan och han beslutar sig för att hoppa av skolan för att renovera slottet. Hans nyfikenhet utnyttjas dock av ondskan och när han hittar sin pappas gamla grejer tar han vid där han slutade och börjar ägna sig åt magi på heltid, till sin flickväns förtret. De börjar bråka men blir till slut sams. De ska älska men deras älskog blir inte något ömhetsbevis, genom en mängd Ghoulies diskreta närvaro, tända ljus och målade pentgram förvrängs kärleksakten till en satanistisk ritual.

Under filmens gång ökar Jonathan sina magiska krafter. Bland annat så frambesvärjer han två små dvärgar i medeltidsdräkter (den ena är skrämmande lik Robin Velu). Frågan är varför alla ondskefulla individer är så små?

Genomtänkt marknadsföring bidrog till denna films ryktbarhet. Den ökända affischen med en Ghoulie i full färd med att hoppa ut ur en toalett fick mycket kritik för att barn som sett den inte vågat gå på toa efter att ha sett den. "Även" om grundidéen med beasties är äldre än Gremlins är affischen en ful anspelning och rip-off. Ingen Ghoulie har t.ex. kläder och jag tror inte att det är förens i tvåan som någon faktiskt hoppar upp ur toan (även om jag läste på imdb att man spelade in sådana scener till trailern.).

Ghoulies är en skön film som kan beskrivas som ett möte mellan fredagen den 13:e och skön italiensk 60-tals gotik. Som sagt är dock synd att för mycket fokus läggs på sunkig svart magi istället för på de små monster som filmen är döpt efter.

svag 4/5

Ghoulies 2 (1987):

En kristen man jagas av de satanister iklädda kåpor. Den kristne mannen har en säck med ett gäng ghoulies som han försöker döda. Han misslyckas och det busiga gänget rymmer och hoppar på ett kringresande tivolis skräckkammare, en miljö som passar våra små vänner utmärkt! Samtidigt som tivolit håller på att packa upp kommer ägarens son på besök. De föräras detta tvivelaktiga nöje då denne son ska berätta om nedskärningar och rationaliseringar på tivolit eftersom att det inte är tillräckligt lönsamt. Skräckkammaren befinner sig i en särskilt ansträngd situation och de måste mångdubbla sin vinst för att inte läggas ner och ersättas av kvinnlig gyttjebrottning. Borgarbrackan bryr sig inte det minsta om att skräckkammaren varit en del av tivolit i 20 år och att många har starka emotionella band till det. Ett typiskt exempel på hur marknadskrafterna sliter sönder sentimentala band för att förmera sin egen rikedom. Så för att inte läggas ner måste de mångdubbla sin vinst, något som de desperat försöker göra. Först och främst genom att göra attraktionen ännnu mer verklig och läskig. Men de Ghoulies som smyger omkring i skräckkammarens skuggor gör upplevelsen mer verklig och framförallt mer läskig än vad de hade kunnat ana...

För ovanlighetens skull är uppföljaren bra mycket bättre än 1:an. Den första kretsar i första hand kring de ondskefulla krafter som frambesvärjt alla Ghoulies men i uppföljaren tillåts de dominera handlingen själva och de axlar rollen som huvudrollsinnehavare på ett ypperligt sätt. Alla övernaturliga och magiska inslag har faktiskt tonats ner inför uppföljaren, något som måste ses som positivt.

Som sagt kretsar handlingen i uppföljaren kring alla Ghoulies, de är mer aktiva, utåtriktade, hungrigare, roligare och mer hänsynslösa än i den första. De har även som vana att kräkas på folk vilket fungerar som ett väldigt stark lim. De integrerar sina offer i "showen" och de blir fort den ovetande publikens favoriter. Originalet är en bra film men något saknas, och detta åtgärdas i uppföljaren och på detta sätt kompletterar de varandra perfekt.

Den iskalla 80-talsyuppien exemplifierar den oförsonliga klassmotsättningen i det kapitalistiska samhället, den mellan arbetarklassen och borgarklassen, mellan de som äger produktionsmedlen och blir rika på detta ägande och de som enbart äger sin arbetskraft och som säljer den i form av lön, eller med andra ord lönearbetarna. Dessa grupper har helt skilda klassintressen som ger upphov till klasskamp. I Ghoulies 2 rör det sig förvisso om ett embryo till isolerad klasskamp på kapitalisternas villkor, men det hela är trots allt fött ur ett tydligt klassmedvetande. Borgarbrackans cyniska marknadslogik är upprörande (och naturlig) och provocerar fram en stor del av filmens händelseförlopp, alla arga och besvikna knegare etc. Till slut inser dock de flesta hur det egentligen ser ut och att de nya små blodtörstiga bestarna är verkliga. Tivoliarbetarna vill döda dem och förhindra att fler ska skadas men den giriga borgaren ser vilken potential dessa monster har och anställer vakter för att fortsätta hålla öppet för alla nyfikna besökare. Till slut går man dock till attack och alla Ghoulies rymmer. Det är nu det roliga verkligen börjar. Allt leder till äkta 50-talsmonsterpanik, speciellt när en cool jätteghoulie framkallas.

Denna duo av filmer kanske inte är överdrivet nyskapande, men vad faen gör det?! Huvudsaken är att det rör sig om lysande underhållning som saknar motsvarighet i dagens urvattnade medielandskap.

4/5

Först måste jag gå till julens försvar. Det är enkelt att kritisera den mest avväpnade högtiden av alla. Men det är också klyschigt. Det känns nästan som en ofrånkomlig period i tonårens rebelliskhet, ett slutgiltigt avståndstagande från barndomens naiva år. Larvigt tycker jag. Ytliga attacker mot julen från "coola" personer tänker jag inte ens bry mig om. Däremot finns det viss substans i argument från diverse småborgerliga humanister att julen för många är den mest ensamma tiden av året, kännetecknad av utanförskap. Krokodiltårar kommer från många håll om ensamstående mammor och liknande som inte har råd med julklappar. Om julstämning som inte kan garanteras eller uppfyllas, en media som fyller fattiga barn med ouppnåeliga förväntningar. Men lider inte dessa under resten av året? Finns det inte hemlösa året om? Är inte människor fattiga annars? Jag är medveten om och väljer att solidarisera mig med det icke arbetande sociala underskiktet under hela året, inte bara under den högtid då givmildhet är på tapeten. Därför har jag gett mig själv rätten att med ett gott samvete njuta av julen, som jag av sentimentala och nostalgiska skäl är väldigt svag för. Samma jlukritiker menar att Julen är en högtid konstruerad för att kränga en massa skit. Vilket givetvis är sant i ett sekulärt Sverige. Men jag har svårt att förstå denna kritik. Dikterar inte kapitalet villkoren för den mänskliga tillvaron under resten av året? Råder inte marknadens diktatur jämt? De problem som årligen aktualiseras under julen är konstanta och borde uppmärksammas året om. De är inte julens fel. Julen är en härlig tid av gemenskap, kärlek och solidaritet. De som inte gillar julen skulle jag vilja uppmana att äta många pepparkakor, så att de blir snälla!

I ett sekulärt land handlar inte julen om kristendom men i alla fall om värme, kärlek och gemenskap. Om gåvor, tomtar, julgranar och ljusstakar. Om goda måltider och tid med familjen. Julen är skräckens antites, så långt från skräck man kan komma, något helt oförenligt med kuslighet, skräck och mystik. Trots det finns det ett stort antal skräckfilmer som utspelar sig under denna saliga och fridsamma högtid. Att tala om en genre är att överdriva då det rör sig om ett begränsat antal filmer men också då det saknas gemensamma stilistiska riktlinjer. Men dessas existens kan ses som en paradox, varför finns de? Skräck och jul är instinktivt oförenliga och dessas kombination blir skrämmande. Det är skrämmande när ondskans krafter angriper julens kärleksbudskap. Det är provocerande när julefriden ignoreras. Julen är en del av befolkningens referensramar, en stor del av vår kultur. Därför är det naturligt att spela an på dessa känslor. Att framställa tomten som mördare blir nästan en hädelse enligt normativa julvärderingar. Det är åtminstone ett uttryck för mörk humor och oneklig rebellisk attityd.

Kommersialismens krafter har begåvat oss med julfilmer i stora mängder, kanske är det helt enkelt naturligt att några av dessa är av den mer ruskiga sorten? Är det kanske en slump att filmerna utspelar sig under just julen? Enligt mig är det ett effektivt och snillrikt markandsföringsknep. Allmängiltiga symboler för trygghet och glädje förvrängs till symboler för rädsla och skräck. Saker tas ur sitt sammanhang och används till nya saker vi inte kunnat föreställa oss tidigare som t.ex. pepparkaksformarna i nyinspelningen av black christmas.

Det är ett effektivt sätt att etablera och sprida en films ryktbarhet.

Att anknyta filmer till en viss högtid är gynnsamt ur en rent långsiktig kommersiell synpunkt. Även om de endast är aktuella under en kort tid så har de möjlighet att bli klassiker i en särskilt nischsinriktad undergenré, de har möjlighet att återkomma varje år för att profitera på vilken högtid det nu än må vara. Att halloween skulle vara en sådan högtid är tveksamt. För det första är det väldigt förutsägbart och för det andra så har redan den enligt många första slasherfilmen tagit "patent" på denna läskiga kväll, även om många efterföljare har försökt göra det samma. Jul däremot, kan inte beskrivas som något annat än perfekt för skräckfilm. Jul är som sagt allmängiltigt, det är förknippat med frid och fröjd och tanken på något annat är skrämmande och provocerande. Att marknadsföra en film utefter särskilda premisser kan "garantera" eller locka en potentiell publik. I detta sken bör man se juleskräcken.

Som jag inledningsvis konstaterade sker det hemskheter och folk lider under hela året. Detta är något som många glömmer. Man inbillar sig att julen skulle vara en paus i världens lidande, firandet av guds sons födelse. Juleskräckisar kan vara en bra påminnelse om att sorgligheterna aldrig tar en paus utan faktiskt fortsätter även under julen. Till exempel är julen den helg då flest hus brinner ner, så kom ihåg att släcka alla ljus så får vi alla en riktigt god jul!

För att fira julen har jag bestämt mig för att skriva om några av de juleskräckisar jag sett under den senaste tiden.
Vi ses runt granen!
God Jul!





Silent night, deadly night (1984):

"Christmas is the scariest damn night of the year!"

Under julafton åker Billy och hans familj till ett mentalsjukhus för att hälsa på Billys farfar som inte pratat på flera år. Billy lämnas ensam med farfarn som vaknar till liv och börjar skrämma upp sitt barnbarn med berättelser om hur hemsk julen är. Han hävdar att "Christmas is the scariest damn night of the year!" och att tomten straffar de barn som inte varit snälla. Lille Billy blir livrädd och hans föräldrar försöker trösta honom på vägen hem. När de åker i bilen blir de plötsligt stannade av en tomte som fått punktering på sin bil. Det hela visar sig dock vara ett trick och tomten skjuter ihjäl Billys föräldrar. Billy och hans lillebror Ricky klarar sig dock och blir intagna på ett barnhem som styrs med järnhand av nunnan Mother superior. Där råder sträng disciplin och hård bestraffning. För den stackars Billy innebär detta ännu mer ökad psykisk påfrestning, i synnerhet när det är jul och nunnorna försöker tvinga honom att vara snäll och sitta i tomtens knä. Åren går och Billy växer upp. Han lyckas få ett arbete på ett lager i en leksaksaffär. Allt är frid och fröjd tills det blir jul och Billy ombeds klä ut sig till affärens egen tomte. Det hela slutar med att Billy blir galen och bestämmer sig för att ta sig an tomtens uppgift att straffa alla olydiga och syndiga. Han inleder en jakt på älskande par och andra som inte är snälla, en jakt som oundvikligen slutar med att Billy återvänder hem och till de nunnor som plågat honom.

Billys Väg till det psykiska sammanbrottet är en genomtänkt blandning av oturliga händelseutvecklingar och till slut är katastrofen ett faktum. Trots att det är en lång och detaljerad process som skildras känns det något långsökt och lite otrovärdigt men vad spelar det egentligen för roll? Kortfattat kan man säga att ett omtumlande trauma under barndomen mynnar ut i ett blodtörstigt raseri. Att hans agerande förklaras så genomgående och utförligt innebär att Billy är en sällsynt sympatisk och "logiskt" agerande figur. När han sedan bestraffar de syndiga och olydiga ungdomarna, representanterna för en dekadent och promiskuös generation så suddas gränsen mellan offer och förövare ut. Mängder av älskade par och bara bröst symboliserar ett moraliskt förfall som Billy genom sin kristna uppfostran indoktrinerats att avsky. Skräckfilmens konservativa moralvärderingar har aldrig/sällan varit så tydliga som i Silent Night Deadly Night. Tomten går runt och väser naughty åt älskande par innan han utbrister punish! och hugger ihjäl med dem med sin yxa. Faktumet att Billy genom sin bestraffning endast blivit mer ond är en progressiv kommentar angående bestraffning och rehabilitering. Den stränga straffkulten som råder i USA behandlas, där stränga straff prioriteras, precis som i borgarnas skolpolitik. Något annat jag noterade är faktumet att mördaren ser exakt ut som en ung Ryan Dunn.

Det är allmänt känt att tomten belönar snälla barn med sina gåvor och samtidigt indirekt straffar de stygga som då blir utan. Det uppseendeväckande är att konceptet tas ett steg längre i Silent Night, Deadly Night. "Tomten" dödar nämligen de som är stygga! Filmen innehåller mycket renodlad cynism, det ironiseras friskt över julens inneboende sentimentala karaktär. T.ex. tomtar som rånar affärer, säger merry fucking christmas, en psykiskt sjuk farfar som skrämmer sitt julfirande barnbarn etc. Men trots allt är det en bra julfilm som försätter åskådaren i en härligt julestämning.

Det är jävligt gött när tomten högger hövvet av en snögubbe. Mediokra skådespelarinsatser (dock inte på långa vägar lika dåliga som de i 2:an). En ganska besynnerlig och kontroversiell film. Trots inledande cynism en bra julefilm.

 stark 3½/5

Silent night deadly night 2 (1987):

Denna film handlar om Ricky, Billys lillebror. Han är ansvarig för ett vansinnesdåd i äkta GTA-stil. Mer än hälften av filmen består av återblickar när Ricky berättar om sitt liv för en psykolog, faktum är att mer än tredjedel av filmen är återanvända scener från Silent Night, Deadly Night. Vi får veta att han hatar Mother Superior lika mycket som sin äldre bror, att han har haft en flickvän som var det enda som han någonsin brytt sig om och lite annat smått och gott. Helt plötsligt rymmer han för att en gång för alla bestraffa Mother Superior som orsakat honom så mycket lidande.

Rickys GTA-liknande rampage


Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Denna film är helt enkelt genialisk i sin dumhet. Det känns inte helt främmande att beskriva den som en ofrivillig tromafilm. Silent Night, Deadly Night 2 utgår helt och hållet från Ricky, problemet är bara att Eric Freeman som spelar Ricky inte riktigt är en lysande skådespelare. Faktum är att han är mer usel än vad i alla fall jag trodde var möjligt. Vilket naturligtvis innebär stor ofrivillig komik. Silent Night, Deadly Night 2 är en film som uppenbarligen har en kromosom för mycket, ett riktigt missfoster till film. Bara faktumet att mer än en tredjedel av filmen är återanvänt material från första filmen är enligt mig häpnadsväckande.

Enligt Eric Freeman innebär skådespeleri att man rör på ögonbrynen. Detta är en bra och representativ film som visar detta.


Den långdragna och överambitiösa inledningen där Ricky berättar sin livshistoria genom återanvända scener från 1:an blir i längden tråkig, speciellt för mig som precis sett 1:an. I stort sett alla sköna scener från första filmen visas i en ända lång härlig(?) kavalkad. Det är dock filmens andra halva som blir verkligt intressant. När Ricky går runt och slumpmässigt dödar människor etc. Det är i denna halva som Eric Freeman verkligen tillåts skina som den stjärna han är(?). Scener från denna senare hälft har blivit något av ett internetfenomen. Parodier och ofrivilligt komiska scener från filmen cirkuler i stor utsträckning. Mest känd är antagligen scenen när Ricky skjuter ihjäl en stackars man som bär ut soporna: Garbage Day!

Det är helt omöjligt att sätta betyg på Silent Night, Deadly Night 2. Uppenbarligen är det ju fan en jävla skitfilm men samtidigt jävligt underhållande. Om man har sett 1:an blir dock första halvan lätt väldigt tråkig. Tyvärr är inte jultemat lika påtagligt som i 1:an, något som är väldigt synd nu i juletider.

Den (ö)kända Garbage Day-scenen




Santa Claus Conquers the Martians (1964):

Barnen på Mars är ledsna och bedrövade. De har tråkigt, vill inte äta och sitter hela dagarna och tittar på tv-program från jorden. De frågar den gamle och vise Chochem som är 800 år gammal. Han berättar för dem om julen och att barnen på Mars inte tillåts vara barn och att det krävs en figur likt tomten som kan sprida glädje och förhindra en eventuell barnrevolt. Ledarna på Mars bestämmer sig för att göra det enkelt för sig och åker till jorden för att kidnappa vår tomte. Av en olyckshändelse råkar de ta med sig två barn från jorden: Billy och Betty. Trion från jorden kommer så småningom till Mars och börjar sprida glädje till alla invånare. Bland annat med hjälp av en nybyggd leksaksfabrik. Trots att julens glädjebudskap sprids på mars, trots att de lär sig att skratta och roa sig för första gången någonsin så är alla inte nöjda. Faktum är att vissa hatar tomten. De tycker att hans leksaker fördummar och förstör Mars. En liten gruppering av män bestämmer sig för att försöka ta makten, döda tomten och barnen samt stoppa julen. Ska de lyckas? Ska tomten och stackars Billy och Betty återvända till julen i tid till julafton?

Likt This Island Earth osar det illa dold anti-kommunistpropaganda, främst i form av barnen på Mars som suktar efter de fantastiska privilegier som jordens barn kan njuta av. En parallell till sovjetunionens unga som surade över de under som USA:s bortskämda snorungar var välsignade med. Ett tydligt exempel på jänkars självbild: hela världen avundas oss och våra fantastiska varumärken. Tack och lov att globaliseringen/kulturimperialismen har utrotat de flesta spåren av autonomt nationella särpräglade kulturyttringar och istället ersatt dem med en homogen amerikansk global kultur.

Marsianerna kidnappar jultomten.

Marsianerna är kreativt utformade, med gröna ansikten och antenner på hövvet. Dessvärre kan inte riktigt det samma sägas om de spartanska inomhusmiljöerna på Mars. Dessa är ofta tråkiga och detaljfattiga. Detsamma kan dock inte sägas om Mars' spektakulära natur. Det rör sig om häftiga grottor och liknande. Även Nordpolen och tomtens verkstad är "imponerande". För övrigt tyckte jag mycket om tomtens nissar, som självklart gestaltades av dvärgar!

Tomten är väldigt konservativ. Han är väldigt bakåtsträvande och ytterst skeptisk till allt som inte är handgjort. Något som påminde mig om dagens miljörörelse. Man strävar bakåt till en tid då människan levde i harmoni med planeten. Det är tyvärr en omöjlighet och helt felaktig problemformulering. Produktivkrafternas utveckling kan inte förhindras eller dras tillbaka. Det enda man kan göra är att fortsätta utvecklingen framåt, att anpassa, förbättra och planera produktionen av varor efter folkets behov och miljöns bästa. Motsatsen till den primitiva, anarkistiska och våldsamma marknadsekonomin som trots att det finns varor så det räcker och blir över är oförmögen att garantera ett drägligt liv åt alla jordens människor, som förvägrar människor rätten till mat eller andra varor eftersom att de inte har råd -det finns efterfrågan, men inte köpkraftig efterfrågan. De som inte har råd med mat har däremot den av liberaler så prisade friheten, friheten att svälta.

Dagens miljörörelse är även idealistisk på ett annat sätt. Ett samhälle baseras på de rådande produktionsförhållandena, kultur etc. existerar i dess överbyggnad. Eller med andra ord: det är de samhälleliga förhållandena som formar människornas medvetande, tankegångar och idéer. Trots det inriktar sig dagens miljörörelse på att påverka individens konsumtionsvanor. Man förväntar sig att individens tankar ska kunna forma och förändra vår värld. Ett genomidealistiskt tankesätt med andra ord. För att citera en krönika i tidningen rebell: Det går inte att konsumera sig till en bättre värld. Den individuella konsumtionen är inte miljöproblemens orsak och absolut inte dess lösning. Lösningen finns utanför marknadsfundamentalismens snäva ramar. Lösningen ligger i planerad produktion, i socialism!.

En underhållande julefilm, som har blivit något av en tradition i mitt hushåll. Ett lite snabbare tempo hade kanske varit önskvärt. (missa för övrigt inte världens tattigaste isbjörn)

3/5

Barnen attackerar Voldar, en elak marsian

Black Christmas (2006):

På ett studentboende i en villaförort spenderar ett gäng kvinnliga studenter julafton tillsammans. De sitter i det överdådigt dekorerade huset och öppnar paket, blir fulla, pratar och ser fram emot en stillsam kväll. De är dock inte medvetna om husets mörka historia. På vinden hölls en pojke inlåst av sin mamma och styfar. När han en dag blev stor och stark bröt han sig ut och dödade sin "familj". Nu har han lyckats rymma från det mentalsjukhus han fängslades i och är på väg hem...

Även om vissa karaktärer uttrycker en svidande cynism är det inte filmens genomgående tema. En äkta julfilm, kanske inte lika mysig som gremlins men men. Även om det uppenbarligen firas jul på ett normbrytande och onoramlt sett, till exempel med fylla och familjekonflikter så ligger ändå julstämningen som en tjock filt över knät på tomtefar framför brasans värmade sken. Studenthemmet är rikligt pyntat, snön faller tät och jullåtar återkommer och dominerar soundtracket, det öppnas klappar kring granen osv.




Mördaren har en märklig hudsjukdom som gör honom gul. Detta inslag känns helt omotiverat och konstigt, jag undrar egentligen vad de tänkte när de fick den egentligen ganska dåliga idéen. Black Christmas är helt oprententiös, rakt och rättframt berättad utan stora ambitioner. Det tycks vara typiskt för juleskräckisar. De saknar möjlighet att bli något annat än ett exempel på vulgärkommersialism och överger därför alla pretentioner i ett tidigt stadie. Okonventionell då det saknas en självklar hjälte, om det är en för- eller nackdel vet jag faktiskt inte. Till viss del överdriven, stundtals genuint kuslig. Innehåller även oväntade incestuösa inslag för den som undrar.

Fylld av utstuderade karaktärer och klischéer men det känns nästan obligatoriskt i en film som denna. I nyare skräckfilmer har det även  blivit standard att skurken är fruktansvärt elak, ondskefull och otäck. Så är även fallet i Black Christmas. Enligt mig är detta en negativ utveckling. Det som gör skurkarna läskiga, kusliga och skrämmande är inte deras hatiska sätt utan deras likgiltighet, deras totala avsaknad av känslor, empati och personlighet. Det bästa exemplet är Michael Myers som utgör en paradoxal kompriss mellan iskallt rationellt planerande och blodtörstigt raseri. I enlighet med denna trend blir ofta mördarens uppväxt återberättad och agerande förklarat, vilket jag upplever som ett moraliserande över våldet. Våldet tillåts inte längre vara ett självändamål, det måste vara en del av en större helhet. Dessa trender är negativa men överlag är det trots allt en bra film.

 

Jag måste säga att jag blev positivt överraskad av denna rulle. Hela idéen att mördarna gömmer sig inuti väggar, golv och tak är minst sagt olustig och skrämmande. Bara tanken på att vara instängd och konstant övervakad i ett "levande" hus tvingar fram kalla kårar. En film som håller vad den lovar i fråga om underhållning och våld.

Jultemat tas verkligen på allvar. Kanske är man medveten om att det är det enda som kommer i närheten av originalitet. Kanske vet man att det är jultemat som förhoppningsvis kommer intressera folk under den särskilda och lyckliga period som julen innebär, för som jag redan konstaterat: julfilmer alienerar sig från resterande 11 månader, men under december finns det inget man hellre skulle vilja se! Kanske idiotiskt, kanske ett genidrag. Vad vet jag, jag är ingen jävla marknadsanalytiker. Däremot kan jag avslöja att jag köpte och såg black christmas just för att det är jul, annars hade jag kanske inte köpt den och jag hade i alla fall väntat länge och väl med att se den då standardmässiga nya amerikanska skräckfilmer inte är det mest intressanta enligt mig. men men, jag ville ha en julfilm och det var precis det jag fick! tack och lov. Sen kan jag till min stora besvikelse erkänna att jag även beställde originalet från 1974, en i mina ögon betydligt mer intressant film men den var slut i lager så jag lär inte få den förens efter jul :'( men man kan ju faen inte få allt här i världen.

3/5

"In their eyes you can guess the cruelty of their diabolical ceremonies, ceremonies produced by sinister witches and under the guidance of the mysterious Damballah!"

Filmen inleds med svepande kameradrag över världskartan. Man stannar upp på en liten isolerad ö vid namn Korpai -Island of the snakes. Denna ö är världens skithål för här bor the snake people! Befolkningen lever under primitiva och ostrukturerade förhållanden, dyrkar uråldriga mystiska gudar, sover på gatorna och är allmänt sorglösa, hundar och höns springer omkring okontrollerat och så vidare.
Kort sagt kan man säga att the Island of the Snakes är bortglömd av de vitas barmhärtighet. Den utkommenderade polischefen ligger och softar i en hängmatta hela dagarna, konstant uppassad och ompysslad av ortens söta flickor som svalkar honom med viftande palmblad, hämtar vin etc. Inne på polisstationen sitter poliserna och fångarna tillsammans och spelar kort och dricker sprit. Allt detta ska det nu blir ordning på, ty fransmännen har skickat ut fascisten Pierre som med sitt järnhårda sinne för disciplin ska återställa ordningen på ön. Han chockeras av den omfattande avgudadyrkan som förekommer och startar en omfattande kampanj. En kampanj som inte mottas särskilt väl av lokalbefolkningen... Konflikten är ett faktum.

Egentligen händer det inte så mycket mer, filmen handlar helt enkelt om Pierres strategi mot de inhemska traditionerna och lokalbefolkningens försvarsmetoder. Sidorna attackerar varandra med alla till buds stående medel. Hela befolkningen hjälps åt för att förhindra det religiösa systemskiftet. Kvinnor förför soldater och biter ihjäl dem, trollkunniga framkallar mardrömmar och rykande ormar hos sina förvirrade och skrämda offer och bönder hugger ihjäl sina fiender med machetes för att ge ett axplock. De imperialistiska styrkorna understödda av det inhemska trasproletariatet bränner folk med cigarrer, skjuter, apterar bomber och liknande för att uppnå sina högst tvivelaktiga mål.

Båda sidor intensifierar sin kamp och går allt längre i sina angrepp där de båda verkar rusa parallellt i ett lopp mot avgrunden då det är uppenbart att konflikten enbart kan sluta med de stridandes gemensamma undergång. Enligt mig är detta perspektiv förvånansvärt nyanserat. Båda sidor utför övergrepp och ingen är självklart ond/god vilket som bekant är norm i filmernas vulgariserade värld. Kristendomens strypgrepp om den västerländska idesfären blir smärtsamt tydligt då dess inneboende dualism har våldtagit det kollektiva medvetandet så till den grad att det kan upplevas förvirrande att sakna två starkt polariserade parter i en konflikt.
Precis som man kan förvänta sig så innehåller Snake People stora mängder av sedvanlig religiös chauvinism och kulturimperialistiska värderingar. Ursprungsbefolkningens religion förringas och förlöjligas i omfattande skala. Bland annat med en genomgående live and let die-estetik, vilken i ärlighetens sak är helt oumbärlig för att göra filmen intressant men dä ä ju faen än annan sak dä!

Hur som helst kanske Snake People behandlar ett allvarligt ämne, nämligen den oerhörda rädslan för det okända. I synnerhet den rädlsa som uppstår när den kristna hegemonin hotas av främmande och dunkla krafter vi inte förstår oss på. Ett lysande och smärtsamt tydligt exempel på detta är den oerhört utbredda islamofobin. I en individualiserad värld där kollektivt agerande, strukturella analyser osv. förkastas av den lagstadgade högerpolitiken enligt EU:s diktat kan plötsligt en hel religion och dess utövare tilldelas samma egenskaper och förväntas agera enhälligt. Det allvarliga är att USA-imperialismens "nödvändiga" demonisering för att legitimera sina orättfärdiga oljekrig har anammats och applicerats även i resten av västvärlden. Med minaretomröstningen i Schweiz som senaste och kanske mest tydliga exempel. Framförallt i Snake People är rädslan för det okända stor. Lokalbefolkningens dyrkan av Damballah tar sig helt annorlunda färgstarka och levande uttryck än kristendomens stillsamma, trista och döda dyrkande av gud. Denna kontrast skrämmer Pierre som genom sin maktställning gör sitt yttersta för att stoppa Damballahkulten -bibeln förbjuder ju avgudadyrkan! De dova trummor som pulserar i den mörka natten provocerar Pierre och blir startskottet för hans frenetiska utrensning.

En av mina favoritscener är när Karloffs brorsdotter Anabella avstår alkohol med motiveringen att "Modern vetenskap har bevisat att alkohol ligger bakom 99.2% av alla synder". Senare ger den dekadenta och för tillfället salongsberusade polischefen sig i färd med att förföra Anabella som stolt proklamerar att "läppar som nuddat alkohol aldrig ska nudda mina". Det krävs dock inte särskilt mycket övertalning, han behöver faktiskt bara luta sig fram för att hon ska kapitulera. Ett starkt bevis för den kvinnliga karaktärens svaghet!

Karloffs stjärnstatus utnyttjas till bristningsgränsen. Speciellt med tanke på att hans närvaro är ytterst kortfattad. Det mest extrema exemplet är under förtexterna när alla skådespelarnamn radas upp på en fond av bilder på legendaren. Frågan är om han ska känna sig stolt eller förnedrad av detta tilltag. Snake People är egentligen alldeles för dålig för Karloff men han bidrar samma värdighet som alltid.

2/5



Är det krigshetsaren Obama eller en Voodoopräst? Svårt att se fan.

Tre olika berättelser inramas av en farbror som berättar sagor för sin brorson, då denne inte vill sova. Det rör sig dock om "vuxenversioner" av dessa sagor, som enbart förvärrar den lilla ungjäkelns rädslor.

De två fenomen som orsakade mest moralpanik under 80-talet möts här i en film om hårdrock, hämnd, ondskefulla krafter och tonårens vemödor. Trick or treat är nämligen en skräckfilm som kretsar kring Heavy Metal, dess påstått satanistiska budskap och fansens "avgudadyrkan".

Eddie eller "Ragman" som han kallar sig för, är den ultimata misfiten. Han går på ett high school där de coola retar honom och utsätter honom för grymma skämt, där skolans sötaste tjej, Leslie, inte lägger märke till honom och hans bäste och enda vän är en töntig stereotypisk jude. Därhemma tjatar morsan konstant på honom -morsor fattar ju fan ingenting! Han finner sin enda tröst i Heavy Metal i allmänhet och Sammi Curr i synnerhet, en "dödsmetallartist" (snarare glam) som han dyrkar. Enligt egen utsago är Sammi Curr det enda som hindrar honom från att tappa förståndet. En dag inträffar dock den stora katastrofen när Sammi Curr avlider i en hotellbrand (live fast, die young!). Eddie blir förtvivlad men tröstas av en lokal radioprofil (speled av den fullständigt motbjudande jäveln Gene Simmons) som ger honom en minst sagt unik present, nämligen det enda exemplaret av Sammi Currs nya outgivna album! Han går hem, sätter på den, somnar och drömmar mystiska mardrömmar om att döden kanske inte var en olycka utan snarare någon form av ritual... Han vaknar skrämt upp med ett ryck och märker att skivan vid det här laget endast består av läskiga röster som väser och skriker. Han smyger försiktigt fram till skivan och spelar den baklänges och inser till sin skräckblandade förtjusning att den innehåller dolda, kryptiska meddelanden -direkt riktade till honom!



Eddie fascineras av dessa meddelanden (som övergår till samtal, då Sammi på något sätt lyckats projicera sin onda själ till skivan) som ger honom instruktioner till hur han ska hämnas på tuffingarna. Här inleds en skrämmande process där Eddie blir som förbytt! Om han var alienerad från sin omgivning tidigare blir det än värre nu! Kommunikationen med Sammi ger honom ett tidigare ej skådat självförtroende och hämndplanerna upprymmer honom helt och hållet. Gradvis blir dock Sammi mer och mer skoningslös och våldsam och Eddie vill plötsligt dra sig ur när en hämnd leder till dödsfall.

Rocklegendaren Sammi Curr tar inte detta särskilt bra och vrålar att man måste vara trogen sina idoler. Stereon börjar lysa och blinka frenetiskt, hela rummet vibrerar, saker trillar ner från bokhyllan, pulserande ådror, trevande händer och förvrängda ansikten tränger ut ur högtalarmembranen. Plötsligt spills en burk med pepsi över stereoanläggningen som ångar, spottar och fräser. Det börjar blixtra (eventuellt tack vare det vårdslösa behandlandet av pepsin) och ur dessa blixtar framträder plötsligt Sammi Curr i egen hög person. Han ser ut precis som förr förrutom att han är illa bränd på ena halvan av ansiktet -ett äkta twoface med andra ord! Han går runt i rummet och apparaterna blir som tokiga! Visare börjar snurra hysteriskt, tv-apparater byter kanal i rasande fart -utan att någon håller i fjärrkontrollen! Ve och fasa! Tro det eller ej, men Sammis krafter går längre än att sabotera elektroniska apparater enbart genom sin närvaro. Han dödar faktiskt också en antihårdsrocksaktivist på tv:n genom att stoppa in sin hand i den och sedan strypa honom! För övrigt är det Ozzy Osbourne som spelar denna figur. Nu har Sammi plötsligt fått ännu större krafter, han kan bland annat penetrera gränsen till våran värld och materialseras när någon spelar ett en kopia av hans nya skiva. Han försvinner tillbaka in i stereon och Eddie förstör LP:n men en kasettkopia kommer på villovägar. Denna spelas sedan på skolans årliga Halloweenfest med ödesdigra konsekvenser...

I en spektakulär scen avlöser Sammi sångaren i det lokala bandet och håller själv låda. Men konserten blir inte riktigt vad den överlyckliga publiken hoppats på när han under gitarrsolot plötsligt börjar skjuta blixtar på dem, vilket resulterar i ögonblicklig disintegration!  Kaos utbryter men våra hjältar lyckas bryta strömtillförseln till högtalarna. Äntligen kan de pusta ut, tills de inser att den lokala rockradiostationen som en hyllning till Sammi Curr ska spela ytterligare en kasettkopia av skivan i sin helhet när spöktimmen infaller! Dessutom ska man av någon anledning spela den baklänges! Hur ska det gå? Lyckas de stoppa honom eller ska han göra hembesök hos samtliga invånare med radio?



Varför orsakade hårdrocken en sådan moralpanik? Vad var så farligt? Hårdrocken och dess kultur har en omedveten delvis systemkritisk potential. Åtminstone i ett kristet och konservativt samhälle. Hårdrocken provocerar, utmanar och motarbetar dess monopol på tänkande och levnadsmönster. Den underminerar dess kontroll och bevisar att samhället inte enbart är körslaget och diggiloo utan att det faktiskt existerar en mörk sida, även om man vill tysta och kväva den. Hårdrock inspireras och lever på denna mörka sida av samhället och dess symbolik hänvisar till ondska, hat, krig, våld osv. Den har likt nazism varit en tillflyktsort för vilsna och frustrerade, arga individer som finner gemenskap och utlopp för sina frustrationer i en avgränsad elit som tar avstånd från normer och etablerade värderingar. Rockens universalbudskap om hedonistisk njutning, om fokus på de egna känslorna pch individuella tänkandet är ett hot mot den kristna högern och dess nycalvinistiska idefundament. Moralpaniken är ett resultat av en rädsla och okunskap om hårdrocken men också fördomar, generaliseringar och religiös vidskeplighet. Enbart i ett land som USA kan man väl seriöst tro att hårdrocksartister försökte indoktrinera ungdomen med dolda satanistiska budskap. Men i ett religiöst och efterblivet land blir ändå denna rädsla rimlig. I sann exploitationsanda profiterar man på denna rädsla i "Trick or treat" men man driver också med den. Framförallt i scenen då Ozzy gestaltar en välfriserad man som förfasar sig över hårdrockens förkastlighet. Det märkliga är dock att man samtidigt motarbetar detta budskap. Sammi Curr är ju de facto en satanistisk mördare och som har spelat in hemliga budskap som går att höras om man spelar dem baklänges. Hur som helst kvarstår diskriminationen och motarbetandet av hårdrocken som en av den "amerikanska frihetens" paradoxer.



Sammi Curr verkar nästan absorbera mer och mer makt då han plötsligt kan kommunicera aktivt med Eddie, få stereon att blinka och till slut även materialiseras i en stor åskboll. Samtidigt blir han gradvis mer och mer blodtörstig. Detta är en av filmens största brister. Det förklaras aldrig varför han besitter denna blodtörst, men inte heller varför eller hur han valde att ta klivet in i den övernaturliga världen. I en tidig scen förvandlar han sig även till ett stort, grönt och slemmigt monster. Varför behöver han då egentligen Eddies hjälp? I en övernaturlig och godhjärtad gammal skräckis som denna så spelar det faktiskt ingen roll. Jag kan acceptera alla orimligheter.

På DVD:n stod det att filmen skulle innehålla musik av Whitesnake, Anthrax, Warrant, W.A.S.P och Twisted Sister. Det stämmer dock inte. Alla filmens låtar är av och med Fastway som skrivit soundtracket. I detta b-band spelade för övrigt fast eddie clark. Jag vet faktiskt inte om det är sunkigt eller roligt.

Våldet är minst sagt minimalt, somliga ingredienser och miljöer osar förvånansvärt mycket svt-liknande socialrealism och filmen kan summeras som "något som skulle kunna vara en kasserad Stephen King roman" men trots det är det barntillåten 80-talsskräck när den är som bäst! Till exempel när Sammi skjuter en polis och det enda som blir kvar är ett par rykande skor, haha! Men också när konflikten med skolans tuffingar eskalerar med äkta slap-stick komik som följd. Det är dock något som saknas och i slutändan räcker det inte riktigt hela vägen.

3/5

För några dagar var det Fredagen den 13e, något jag då tyvärr inte hade möjlighet att uppmärksamma. Därför gör jag det nu istället, med denna skumma film jag hittade:



Programledaren ska vara glad att Jason inte blev sur! Det hade fan inte slutat najs! Hur som helst så är detta som sagt en del av marknadsföringen av Friday the 13th part 8: Jason takes manhattan. Det var den första skräckfilmen jag någonsin såg. Jag såg den hemma hos Johan en varm och underbar sommardag och efter att vi såg den åkte vi och badade med hans mamma. Vi lekte att jag var Jason. Jag var helt förtrollad och har älskat denna ädla konstform sedan dess. För övrigt är Johan fortfarande en av mina bästa vänner.

Så skål och tack Jason för alla minnen men också den framtid vi har ihop!

"Grattis" på Fredagen den 13e!

En skön american man (Stephen) anländer med ånglok till den typiskt pastorala och pittoreska staden Arkham. En stad belagd på den brittiska landsbygden där tiden tycks ha stått stilla. Han tas inte emot väl. Ursprunglig gästfrihet omvandlas till fientlighet när lokalbefolkningen får veta vart han är på väg. Spänningen ökar gradvis med deras hotelser och rädda agerande enbart inför yttrandet av namnet på platsen dit han ska! Gåtorna blir fler och fler, vad är det egentligen för fruktansvärd plats? Och vad har egentligen släkten Whitley gjort för att vara så fruktade? Artighet och böner om hjälp möts med hånskratt och hårda ord. Han tvingas gå länge och väl för att komma fram och dest närmre han kommer desto dystrare blir landskapet. Träden är döda, ruttnande och de nakna grenerna ser ut som spretande, knotiga fingrar som pekar upp mot den gråa himlen. Trots att dimman ligger tät så hittar till slut rätt men möts då av höga murar, låsta portar, hotfulla skyltar och dolda fällor. Det är en död och skrämmande plats, en hemvist för mörka krafter. En mystisk figur springer omkring i skuggorna och betraktar Stephen på avstånd, som för att undersöka vem det är som har stört dess vila. När han väl hittar fram till slottets port, bultar på den och släps in möts han återigen av bistra miner och oförskämd avvisande attityd. Den gamla spröda rullstolsburne men samtidigt elaka och skrämmande Nahum Whitley samt hans bleka och intetsägande betjänt Merwyn. Nahum ber honom att omgående lämna godset och påminner om att gäster inte är välkomna men plötsligt kommer Wahums dotter Susan in i rummet och bryter mönstret. Hon är en skrattande och dansande liten solstråle iklädd rosa kläder som överväldigas av lycka när hon ser Stephen. De samtalar med varandra och det visar sig att Mrs. Letitia Whitley, Susans mamma, är väldigt sjuk och har varit sängliggande under de senaste dagarna. Mystiken tätnar då det visar sig att Letitias jungfru några dagar tidigare insjuknat och tyngts av ett stort självförakt innan hon plötsligt försvann och inte setts sedan dess. Samtidigt pysslar Nahum och Merwyn med något mystiskt nere i slottets källarlokaler och fängelsehålor som är fyllda av spindelväv, galler och kedjor.  Ingen i huset verkar lita på någon annan och stackars Susan reduceras till en bonde i deras maktfullkomliga spel om kontroll och inflytande.



Skelett i källaren, fladdermöss, satanistiska böcker -målningar och -hällristningar, åska, dimma etc. Die, Monster, Die! är så fylld av skräcksymbolik att man storknar. Framförallt vid skildringen av modern Letitia som är väldigt sjuk. Hon är sängliggande och tål inte längre starkt ljus. Hon har även tappat aptiten och det visar sig med tiden att hennes skinn är sårigt och reptilliknande. I en obehaglig scen släcker hon oberört ett stearinljus med sin handflata. Med stor sannolikhet är hon filmens mest obehagliga karaktär, speciellt när hon ligger bakom sitt skynke och väser. När slutet närmar sig kommer hon äntligen fram ur sitt gömställe och jag kan garantera att hon är en äkta two-face, fan!

Mängder av ledtrådar pekar mot att en lösning på mysteriet skulle kunna finnas i någon slags satanistisk konspiration, att ondskans krafter är närvarande och att svart magi utövas. Djävulens närvaro hänger tung i luften. Mycket tack vare Farfar Corbin som ligger begravd i källaren. Under sin livstid ägnade han sig åt svart magi och djävulsdyrkan, vilket till slut gjorde honom galen. Hans fritidssysselsättning har stora avtryck och djupa spår på slottet. Inte enbart i form av gamla tjocka böcker fulla med trollformler, eller satanistska hällristningar på källarens bergväggar utan kanske också i form av en förbannelser och vilsna andar.



Susan och Stephen verkar ha ett köttsligt förhållande, ungefär som par där tjejen är i 17-18års åldern och killen 20+. Par som inte har något gemensamt men som blundar inför den smärtsamma insikten, som blandar ihop sina lustar med kärlek och kysser samt älskar med varandra passionerat, inte pga kärlek, utan för att de inte har något att prata om. De har inget gemensamt och är medvetna om det men ungdomens glödande åtrå är inte en kraft att förringa, den kan fördärva det skarpaste av intellekt. Platonisk kärlek 4-ever haha. Kanske är jag orättvis, de köttsliga lustarna kanske är sekundära? Alla människor söker efter närhet, kärlek och gemenskap, alla strävar efter att inte vara ensamma. Man kanske ser sig som illa tvungen att nöja sig med ett substanslöst, platt och banalt samt främst sexuellt förhållande bara för att vara med någon. Vad vet jag.

Det unga(?) paret smyger omkring på nätterna och letar efter svar, efter förklaringar, efter sinnesro! Men det går inte särskilt bra. De hör avlägsna vansinnesskrik, de hör att någon krafsar, pustar och frustar bakom en stängd dörr, de ser intensivt blinkande ljus från växthuset, de blir attackerade av den mystiskt smygande figuren etc. Ett riktigt nattligt äventyr med andra ord! När de kommer in i växthuset tar historien en ny, oväntad vändning. Därinne finns nämligen stora "levande" växter och djur inlåsta i stora burar. Tydligen har en radioaktiv meteor kraschat och Nahum har använt den och dess strålning för att framställa fruktansvärda bestar. Nu är frågan om denna strålning har börjat påverka slottets mänskliga invånare också... Science Fiction twisten är tyvärr en besvikelse. Stämningen som de första 3/4-delarna av filmen lyckas bygga upp med tydliga ledtrådar mot en satanistisk och övernaturlig upplösning är som bortblåst. Då sanningen uppdagas leder det till en viss besvikelse. När det dras till sin spets blir det faktiskt riktigt pajigt. En moralpredikning senare och filmen är slut. Som helhet är det en väldigt bra film. Till och med avrundningen och dess Science Fiction-tema, bara inte lika bra som inledningen.



Slottet är ensligt och befolkningen avskyr dess invånare. Familjen Whitley och deras betjänter lever en ensam och tom tillvaro då de är oförmögna att anpassa sig till historiens gång. Den bortdöende adeln är typisk för dessa gamla filmer. Och visst är det väl tur att denna parasitära minoritet är just utdöd! Att leva på att äga är att vara en vidrig blodsugare, parasit på samhällskroppen. Men att leva helt rått på att suga ut livegna och fattigbönder, att basera sin rikedom på deras arbete är snäppet värre! Tack och lov för att fåtalsväldet med deras jävla släkter enbart en historisk parentes! De nostalgiker som inte accepterar att det är just en utdöd företeelse och krampaktigt håller fast vid bleknande minnen är patetiska. Fack Åff!


 

I Die, Monster, Die! finns två huvudmotsättningar. Dels genom Susan som slits mellan älskare och elektrakomplex men också mellan vetenskap och vidskeplighet/religion. Motsättningen mellan vetenskap och vidskeplighet utgör en pulserande ådra genom filmen.
Die, Monster, Die! skildrar effektfullt hur vetenskapliga framsteg förvrängs i irrationella individers händer. Nahum tämjer meteorens radioaktiva krafter men råkar smatidigt skapa fruktansvärda monster -like a zoo, in hell!. Redskap och verktyg skapade under vetenskapens och logikens tidevarv blir farliga när de nyttjas av  vidskepliga/religiösa individer. Det är ett för stort ansvar som de automatiskt avsäger sig genom att acceptera uråldriga sagor som sanningar. På så sätt kan fruktansvärda brott legitimeras. Som Judarna som påstår att Palestina är deras heliga land som de fått av gud etc.
Vetenskapens relation till det sunda förnuftet behandlas också. Till vilken gräns är det rimligt att tillåta dess ohämmade utveckling? Styggelser som t.ex. kärnvapen och den roll de fått i den globala maktbalansen. Människans inre primitiva instinkter tycks tvinga fram destruktiva krafter och användningsområden ur precis allting. Allting som kan brukas, missbrukas! Goda intentioner behöver möjligtvis inte innebära goda resultat. Det påminner om något som en kamrat sa till mig -världen är inte svart-vit, den är inte ens grå. Den är full av alla jävla färger! Detta tänkande kan väldigt förtjänstfullt appliceras på området uppfinningar och vetenskap. T.ex. genteknik. Med dess framsteg kan vi avlägsna sjukdomar hos foster och på så sätt möjliggöra att en av evolutionen utdömd individ tillåts leva ett friskt liv (vilket på sikt kan få oförutsägbara evolutionära konsekvenser). Det kan också bli ett sätt att i förväg minska sjukvårdsutgifter för kommuner och landsting, även om det uppenbarligen är ett fullständigt perverterat synsätt. Men det ställer samtidigt etiska frågor: Vad ska egentligen ses som en sjukdom? Vilket ställer den frågande i en moralisk gråzon. Är Downs syndrom en sjukdom? Är de inte fullvärdiga samhällsmedborgare, fullvärdiga människor? Är de inte människor som förtjänas att respekteras i samma utsträckning som människor med 46 kromosomer? Problemet med Downs syndrom är inte att det är en sjukdom som hotar att förkorta den förväntade levnadslängden, problemet är att den inte passar in i vårt samhälles konstruerade standard och normativa värderingar. Det känns inte alltför avlägset att genteknik kan innebära ett dystopiskt scenario där överklassen kan designa sina egna barn. Samtidigt som arbetarklassen tvingas leva med de skönhetsfläckar och normbrytande defekter som utgör den fullt naturliga och vackra mänskliga variationen. Fään så jävla cp!
Vetskapen om vetenskapens potentiellt katastrofala utgång ger upphov till en rimlig och förståelig skeptiscism samt välgrundad rädsla. Vi är även rädda för vetenskapen då nya, revolutionerande uppfinningar i en förlängning kan rubba hela vårt samhälle men också vår individuella världsbild. Som under den industriella revolutionen, men också vid internets uppkomst. Även om det rör sig om en förändring till det bättre är det inte garanterat att det accepteras med öppna armar. Människan är en irrationell varelse. Sentimentala band kan utgöra svåröverkomliga hinder. Därför blir den galne vetenskapsmannen med storslagna visioner obehaglig och skrämmande. Speciellt i Die, Monster, Die! Nahum är en väldigt konstig vetenskapsman. Samtidigt som han vill tämja meteorens väldiga krafter och använda dem till något konstruktivt är han övertygad om att den är skickad från gud. Detta är ett ämne som jag för tillfället anser vara väldigt relevant, då det enligt min uppfattning verkar bli allt vanligare med ungdomar som i en kall, hård och cynisk värld söker efter mening och gemenskap i den kristna tron.
Religion är något asocialt. Uppenbarligen är det vackert och positivt med allmängiltiga budskap om kärlek och rättvisa men det är inte det jag kritiserar. Att envist klamra sig fast vid historier som redan bevisats vara nonsens är att förneka och bespotta vårt samhälles grundvalar. Att acceptera 2000 år gamla skrönor om en övernaturlig trollkarl som skapade universum på sex dagar och skapade mannen som sin egen avbild och kvinnan ur mannens revben, som sanningar och att längta till ett paradis efter döden är att utarma klassens ideologiska medvetenhet, är att försämra de objektiva förhållandena och villkoren för en bättre värld. En tilltro till människan är att föredra! Vägen till en bättre värld går genom organiserad kamp! Sekulariseringen är en given förutsättning för välfärden, vilket onekligen ger upphov till en svår antagonistisk motsättning mellan progression och regression. Dessa frågor ställs på sin spets i Die, Monster, Die!



En surrealistisk, suggestiv och närmast psykedeliskt färgsprudlande inledning. Det skulle kunna vara en vansinnig mans intensiva tankeverksamhet. En hänvisning till den kommande galna vetenskapsmannen. Det ger ett närmast drömskt och verklighetsfrånvänt intryck. Vilken man det sedan visar sig vara! Nahum, mästerligt spelad av Boris Karloff med en stor värdighet, är elak och fientligt inställd. Men han är trots det inte en ensidig och statisk karaktär. Han utvecklas och kommer till nya insikter. Som vanligt kan man inte låta bli att häpnas av Karloffs geni. En av vår tids, och absolut en av genres, största! R.I.P.

Handlingen är något förvirrad, lösläppt och otyglad. Antagligen är det därför som den förärades med den intetsägande titeln. Förstklassig gotik avrundas i halvtaskig Science Fiction med radioaktiva meteorer och självlysande monster.

4/5


Die, Monster, Die! Introduceras på amerikansk tv av den sköna Sammy Terry.

För ovanlighetens skulle satt jag vid datorn och såg Black Magic Rites. Därför kunde jag inte låta bli att spara min favvoscen. Nämligen ormgropen och det enorma antiklimax den utgör.

























































































Fin!

En mystisk man och hans betjänt bor ensamma i ett isolerat slott som tiden har glömt bort. En dag kommer Jack Nelson på besök. Han har köpt halva slottet och ska fira med en riktig brakfest. Den mystiska mannen blir ursinnig och förklarar att han vill vara i fred. Men tror ni att jävla Jack Nelson lyssnar? Nä! Snart är slottet fyllt av moderna festare som inte känner till eller respekterar de uråldriga krafter som vilar i källaren. Snart börjar mystiska saker ske. Väldigt mystiska saker... Så mystiska att inte karaktärerna och än mindre filmens åskådare förstår vad som händer.



Gästerna börjar bete sig allt mer märkligt. Några börjar sörja synkroniserat. Några försvinner spårlöst (ofta utan minsta förklaring). En kvinna blir helt uppsluppen i sin egen sexualitet och inser efteråt att hon blivit biten av en vampyr(?). Två tjejer börjar bråka om vem som får ha sex med en töntig och ganska ful herre. En kvinna blir levande begravd men vaknar upp någon annanstans. Utan förklaring verkar många av männen ha förvandlats till vampyrer och de inleder en synkroniserad attack. Plötsligt får alla bybor panik och angriper ursinnigt två av de kvinnliga gästerna som av någon outgrundlig anledning springer omkring endast iklädda mantlar. Till slut lyckas de fånga kvinnorna och börjar skära dem med pinnar(?!). En kvinna blir inlåst i källaren och en knivförsedd vägg börjar skära henne. En kvinnas hjärta slits ut, de pressar ut blod -som de sedan dricker! Slottet har en förbannelse över sig. Slottets tidigare invånare smyger omkring och blänger på gästerna. Kortfattat kan man säga att handlingen på något sätt kretsar kring en konstig, pyjamasbeprydd satanistsekt som offrar unga, delvis avklädda kvinnor till häxan Isabella. Hon brändes på bål under inkvistitionen för en jävla massa år sen. För att Isabella ska kunna återuppstå krävs oskulders hjärta och ögon. Jag kommer helt ärligt inte ihåg om hon är ond eller god. Kanske är det filmens djupa budskap? Världen är inte svart eller vit, det är omöjligt att dela upp saker i ont och gott! Jag tvivlar nog på det.



Minst sagt saknas en röd tråd. Gränsen mellan verkligheten, det övernaturliga, dåtid och nutid är hårfin och oftast obefintlig. Denna obefintliga gräns överskrids så mycket att det är omöjligt att hänga med. Konstant svårförståeligt och stundtals obegripligt. Mystiska alternativa dimensioner, världar eller vad det nu är tänkt att det ska vara för finurligt förklaras bristfälligt och överlåts till den individuella fantasin. Parallella handlingar och omotiverade scener blandas friskt ofta under okronologiska och slumpmässiga former.



Genom rytmiska trumslag växlas fokus mellan dåtid och nutid. På så sätt blir det tydligt att mer eller mindre alla slottets gäster fyllde någon slags funktion vid brännandet av Isabella. Varför dessa gäster har samlats just nu framgår inte. En del har levt sedan dess, några andra har reinkarnerats, en del är enbart sammanlänkande med sina medeltidsmotsvarigheter och så vidare. Varför de inte känner igen varandra, varför de inte letat rätt på varandra tidigare eller varför de samlats just vid denna tidpunkt framgår aldrig. Då karaktärerna aldrig presenteras eller ibland ens nämns vid namn är det svårt att hålla reda på dem, speciellt när de dör respektive återuppstår.



Påminner om Vampyros Lesbos och She killed in ecstasy. Man har fokuserat på det visuella och försökt skapa någpt konstnärligt, kanske för att dölja den icke-existerande budgeten. Oerfaret och amatörmässigt utförd. Detta faktum försöker man dölja i komplicerade händelseutvecklingar och avancerade berättartekniska verktyg. Man har tagit sig vatten över huvudet.



Väldigt lågbudget. Speciellt de dödas rike eller vad det nu ska föreställa där bakgrunden utgörs av ett stycke svart tyg. Förvisso är det visuella intrycket ofta imponerande. Om man bortser från den primitiva ljussättningen bestående av en lampa som skiftar färg. Denna lampjävel överanvänds något extremt i ett försök att ge filmen ett psykedeliskt skimmer. Den är övertydlig, klumpig, onaturlig, irreterande och distraherande. Något mer subtilt hade varit att föredra. Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det ibland är visuellt imponerande och ibland ser det ut som en lågbudget-föreställning från östgötateatern. Soundtracket består till stor del av vinande vind, ylande vargar, bongotrummor och ett ständigt upprepat mystiskt riff.



Helt plötsligt besegras ondskans krafter, eller något händer i alla fall. Jag är inte riktigt säker på vad. Gänget står i ett mörkt rum och de färgglada lamporna snurrar som aldrig förr. När filmen är slut utbrister jag ett av de mest yttrade orden -Perche?! Trots alla läskigheter är filmen långtråkig som fään!


På framsidan står det att det rör sig om en "galen orgie i blod, sex, tortyr, sadism, häxor och vampyrer". Vilket låter fruktansvärt lovande men det rör sig snarare om en orgie i missförstånd, obegripligheter, frågetecken och amatörmässiga förverklingar av bombastiska visioner. En surrealistisk och (bokstavligt talat) färgsprakande film, i många avseenden påminner det hela om en italiensk Ed Wood-film.

1½/5