Nights Of Terror

I ett dimmigt träsk bedriver Judd ett hotell. Han är en ensam och besynnerlig figur vars närmaste vänner är knarklangaren Buck som han hatar och Krokodilen Rocky som han älskar. Judd's psykiska hälsa har påverkats avsevärt av isolationen och han står på gränsen till en total mental kollaps, som till sist infinner sig en ödesdiger kväll. Oprovocerat angriper han en ung kvinna -till döds! När raseriet mattats av drabbas han av panik tills han erinrar sig om krokodilen...

Eaten Alive innehåller en rad skickliga porträtt och skildringar. Bland annat av den avancerade dynamiken mellan utövare och offer, den process som kan driva den moderna människan, tyngd av rättssamhällets bördor, att på grövsta möjliga sätt förneka villkoren för den mänskliga samexistensen. Att låta sina genetiskt medärvda, förträngda och mest dunkla drifter ta sig uttryck i bråddjup vrede. I denna utveckling står uppenbarligen Judd i fokus. Det är en kuslig och realistisk skildring av en psykiskt sjuk man. De symptom som kännetecknar hans beteende skulle utan problem kunna tillämpas på de slitna individer som går runt och samtalar med sig själva på stan (dom som man är rädd för när de kommer för nära, även om man inte vill låtsas om det). Judd mumlar sporadiskt och osammanhängande ofta i typisk militärjargong, han växelvis sjunger, mumlar, skrockar och är arg. I hans samtal med gästerna framgår det hur kritiskt hans tillstånd faktiskt är då han förutsätter att de händelser som är påtagliga i hans vardag och ytterst begränsade hörn på jorden tillhör ett allmängiltigt idegods. Han håller krampaktigt fast vid vissa regler, principer och föreskrifter för att garantera någon form av struktur om än minimal, för att slippa förneka sin mänsklighet som absorberas av hans djuriska vrede.

Som sagt har han en komplicerad relation till Buck som utmärks av ett inneboende hat. Samtidigt är dock Buck oumbärlig för honom då det är av honom han köper de droger som ger honom energi att rolöst springa runt hela nätterna. I Judds värld är Buck en symbol för dekadens och moraliskt förfall. En perverterad och laglös individ som utarmar gemensama värderingar och bidrar till laglöshetens utbredning. Buck är en vidrig och sexfixerad person (som alltför väl påminner om de osäkra unga män som man har det tveksamma nöjet att konversera med under t.ex. utekvällar), genom honom får man en obehaglig inblick i prostitutionens värld. Paradoxalt nog är det denna miljö som framstår som mest "hälsosam" då det framgår att i en mörk, cynisk och individualistisk värld i allmänhet och "bransch" i synnerhet ändå finns ljusglimtar, ögonblick av gemenskap och närhet, medmänsklighet och solidaritet. 





En kuslig psykisk instabilitet löper som en röd tråd genom hela Eaten Alive. Inte bara genom Judd och den perverterade Buck utan även en familjefader som gästar hotellet. Han måste anstränga sig till sitt yttersta för att lägga band på ett kokande omotiverat raseri. Han har svårt att leva upp till förväntningar, stressad och frustrerad över förhoppningar som uteblir. I det pressade läge han befinner sig i reagerar han med att börja håna sin ca. 5-åriga dotter vars hund precis blivit uppäten av Judds krokodil. Kanske är denna psykiska instabilitet en frisk reaktion på ett sjukt samhälle som Mikael Wiehe konstaterar i den utsökta låten "Hemmet" av Hoola Bandoola Band, även om han möjligtvis syftade på utmattningsdepressioner och dylikt men men.

Genom karaktärernas psykiska tillstånd skrämmer Hooper på precis samma sätt som i Texas Chainsaw Massacre. Han avbildar mörkret i vardagen, mänsklighetens inneboende ondska, de dunkla krafter och drifter som rör sig i skuggan av den amerikanska drömmen. Vem som helst kan visa sig vara en psycho killer! En killer vars mordiska raseri när som helst kan bryta ut framprovocerat av minsta lilla orationella orsak.



Eaten Alive är den första filmen som Tobe Hooper regisserade efter Motorsågsmassakern men trots att det rör sig om samma regissör och en relativt kort tidsperiod mellan de två så skiljer de sig markant från varandra. Hotellet är uppbyggt i en storslagen studiomiljö, vilket ger filmen ett helt motsatt intryck än motorsågsmassakern. Hooper har genomgått en mognadsprocess på bekostnad av den råa, brutala och skrämmande stämningen. Istället är Eaten Alive en film som ger ett hemtrevligt och lite småmysigt intryck. Studiolanskapet med det härligt dimmiga träsket och skymningens mystiskt röda skimmer är motsatser till Motorsågsmassakerns realistiska och motbjudande stämning. Att beskåda Eaten Alive medveten om att det är den film som följde Motorsågsmassakern blir väldigt intressant. Man tycker sig finna motiv till de specifika val som Hooper gjort, resultat av en strävan att lyckas med den otacksamma uppgiften att leva upp till höga förväntningar. Bland annat är Eaten Alive betydligt mer blodsdrypande än den våldsmässigt tama Motorsågsmassakern men den innehåller också en rad oväntade och överdrivet sadistiska inslag. Speciellt i Judds behandlande av de kvinnliga individerna i familjen som kommer till hotellet. Mamman blir misshandlad upprepade gånger samt utsatt för något slags missplacerat Bondagetema och den unga flickan jagar och skoningslöst försöker döda med lien, vilket måste sägas vara ytterst kontroversiellt. När hon söker skydd under själva huset och finner sig inlåst bland råttor och spindlar är hennes skrik renodlat hjärtskärande.





En sak som jag anser är intressant med Eaten Alive är att den utspelar sig under en enda natt. Det är också intressant att djurens roll är så påtaglig. Inte minst i och med krokodilen men även bortsett från den tycks djuren vara konstant närvarande. Grodor, syrsor och ugglor göra sig påminda ute i den mörka natten och i alla dunkla vrår tassar råttor omkring. Djuren närvarar dock inte enbart rent fysiskt, utan har även avgörande funktioner i den dramaturgiska utvecklingen. Judds apas död och i en förlängning hundens död fungerar som en katalysator för hela händelseförloppet. Djurens roll känns rimlig då hotellet är belagt långt inne i ett mystiskt träsk. Naturen är den enda betraktaren till Judds primitiva, primala reaktioner, då uråldriga reaktioner tillåts härska över gemensama nämnare och värderingar. Judds mänsklighet reduceras och han förvandlas till ett av de djur som omger honom. 

Något annat jag reagerade över var Judds val av väggdekorationer. Förrutom två solkiga USA-flaggor har han en delvis skymd nazistflagga. Den historiska tidpunkten, Judds militära vokabulär och de gevär han som pryder hans väggar skvallrar om möjligheten att han eventuellt är en Vietnamveteran. Kanske var det USA-imperialismens orättfärdiga korståg mot kommunismen som trasade sönder hans mentala hälsa som med så många andra Amerianska män. Detta är enbart spekulationer men faktumet att hakkorset och stjärnbaneret de facto jämställs är en provocerade kommentar angående vad det än må vara: USA-imperialismens karaktär eller den fruktansvärda misär som utgör vardagen för miljoner av utslagna och utsugna i frihetens föregångsland Amerika.



Gästerna tycks bara bli fler och fler just denna ödesdigra afton. Situationen blir alltmer ohållbar och försöken att upprätthålla den rämnande fasaden blir fåfänga. Den slutar plötsligt i ett hysteriskt och kaotiskt ( men uppenbart oundvikligt) klimax.




5/5