Tenebre (1982)
Deckarförfattaren Peter Neal har skrivit "Tenebrae" och en mördare som är besatt av honom använder boken för att motivera och rättfärdiga sina dåd som han kopierar från den. Förrutom att imitera morden trycker han även in utrivna sidor ur boken i offrens munnar. Peter Neal som för tillfället är i Rom för att göra reklam för "Tenebrae" finner sig förföljd och trakasserad av mördaren som bland annat ringer och skickar upprepade brev bestående av citat från hans böcker. När hotbilden mot honom ökar bestämmer han sig för att själv försöka lösa mysteriet men hinner innan det är för sent?
Tenebre utspelar sig i Rom, uteslutande hos den prviligierade överklassen. Dessa rymliga, bekostade och nästan futuristiska miljöer påminner om utvecklinge i USA med gated-communities osv. Men de skiljer sig också från de sedvanliga bakgrunderna i Argentos verk som ofta är romantiskt idylliska som en kontrast till de makabra scener som utspelar sig. Tenebres starkt pulserande soundtrack överensstämmer perfekt med de visullea intrycken och bidrar till den lätt "futuristiska" stämningen. Men samtidigt kan soundtracket i sin besynnerliga musikaliska uppbyggnad bli något av ett irritationsmoment.
Mordgåtan är svår att lösa. Inte minst på grund av att mängder av ledtrådar, motiv och möjliga gärningsmän förekommer. Det blir en fängslande och aktiv upplevelse men också invecklad och komplex (första gången jag såg Tenebre för några år sedan hade jag ibland svårt att hänga med). Att njuta av filmen och samtidigt fokusera på att försöka klura ut gåtan blir en paradox och i slutändan inget som jag rekommenderar. I alla fall inte om man vill slappna av och bli underhållen av en kvalitativ film.
Mördaren fotograferar sina offer och det blir tydligt att det visuella intrycket är av stor vikt, men inte bara för mördaren. Filmen fokuserar mycket på åskådaren och betraktarrollen i sig tillägnas mycket uppmärksamhet, nästan varje mord sker under uppsikt av en tredje part. Det ställer frågor. Inte minst personligt etiska. Hur skulle jag reagera? Skulle jag ingripa? Men också angående betraktarens roll och bakomliggande orsaker. Till exempel den sexuellt utsvultne (eller vad han nu motiverades av i sitt agerande) hemlösa mannen som bevittnar filmens första mord. Han hade tidigare försökt våldföra sig på denna stackars kvinna och tjyvkikar nu in genom hennes fönster. Istället för att få beskåda en ung vacker kvinnas blottade behag ser han henne möta döden i en ursinnig mördares händer. Ivrigt och koncentrerat stirrar han in, noga med att absorbera varje detalj. Men vad tänker han egentligen på? Funderar han på hur han ska komma till hennes undsättning, eller njuter han av den fasansfulla scenen som utspelar sig?
I en trött och ofta grådaskigt upprepande undergenre har Dario Argento skapat något fräscht och oväntat. En originell mordhistoria som förvånar och engagerar.
3½/5
