Nights Of Terror

Toolbox Murders (1978)

En mystisk maskerad mördare smyger omkring och dödar kvinnor i ett lägenhetskomplex beväpnad med en verktygslåda. Samtidigt som polisen försöker lösa mysteriet blir den 15-årige Laurie kidnappad. Sakta men säkert står det klart att de två brotten är sammankopplade men kommer man lyckas fånga mördaren i tid och förhindra ännu en tragedi?

Filmen inleds långsamt och suggestivt med aningar om en tragisk olycka som bevisligen har satt djupa traumatiska spår hos någon. Så djupa att drastiska handlingar som att mörda behövs för att dämpa smärtan och tomheten efter den som dött. Förvånansvärt filmtekniskt sofistikerade grepp används för att måla upp en öm bild av denna tragedi. Därför blir det första mordet ett rått och häftigt uppvaknande ur en olycksbådande psykedelisk dvala.

I sin uppbyggnad består Toolbox Murders av olika avsnitt vilket blir väldigt besynnerligt. Verktygslådemorden som filmen är döpt efter sker i en blodig och brutal kavalkad under de första ca. 15 minuterna. Sedan läggs fokus på att lösa dessa mord och på att skildra Lauries mors sorg. Ungefär vid hälften av filmen står det klart vem mördaren är och vad som egentligen hände med Laurie. Samtidigt börjar Lauries bror och dennes nye vän försöka hitta henne själva då polisens brottsutredningen visade sig vara en besvikelse. Samtidigt som de två bryter sig in på mordplatser och undersöker dem som något slags barnförbjudet "vi fem" blir Lauries situation allt mer desperat. Filmens slutskede är ett dramatiskt, våldsamt och nästan invecklat klimax där twisterna avlöser varandra i något som påminner om en grekisk tragedi.

Mördaren är en kuslig och mystisk figur iklädd en fantasilös men kanske nödvändigt realistisk skidmask. Han är iskallt beräknande och skrämmande nonchalant i sitt mördande. Hans nonchalans blir nästan komisk då han mer eller mindre konstant sjunger och visslar glatt, fullständigt likgiltig till desperata böner om nåd. Offren avhumaniseras då han inte erkänner deras värdighet och förnekar dem rätten till liv och (uppenbarligen) aktivt arbetar för att ta det ifrån dem. Precis som man kan föreställa sig har han en stor vapenarsenal som han nyttjar på morbida och skrämmande sätt. Speciellt skrämmande blir det i en oförglömlig scen när borren långsamt tuggar sig igenom dörren som offret till en början hjältemodigt försöker hålla stängd.

Mördaren motiveras klyschigt nog av konservativa moralvärderingar och ser sig själv som en frälsare, som att han räddar och rensar upp världen från slödder, snusk och synd. Ett uttjatat tema men trots det är monologen när han rättfärdigar sitt beteende imponerande. Han är en vilsen och ensam man som söker efter närhet och kärlek i en kall och cynisk värld där köttets lustar tillåts härska. En man med goda intentioner men som i sin kristna fanatism saknar tolernas och empati.

Toolbox Murders är oemotståndlig i sin tafatthet. Den innehåller många oigenomtänkta element till exempel -Varför borrar mördaren i dörren innan han öppnar den? Varför låser offret inte dörren när han står utanför och borrar? Varför tar mördaren inte på sig masken förens efter första mordet? Varför upptäcker han inte att han har den snett och till en början enbart ser ut ur ett ögonhål? Varför bestämmer sig det andra offret helt plötsligt för att inte duscha? Varför bär han ut henne ur lägenheten i trapphuset för att slå ihjäl henne? Varför bär han tillbaka hennes döda kropp till lägenheten igen? För att bara ta några exempel från filmens inledande minuter.

En simpel film från en simplare tid när filmer var bättre. En film som för mig personligen växt med tiden. Den är gammalmodigt misogynisk, men den politiskt korrekte håller sig väl ändå instinktivt borta från en film som denna. Med all rätt förvisso men tabubrytande och provokationer är enligt mig en förutsättning för att samhällsdebatten ska utvecklas.

Om morden inte skulle ha koncentrerats till början och slutet utan istället varit återkommande inslag skulle betyget varit högre. Men trots det är det en stark film som man fattar tycke för, egentligen kanske av fel anledningar.

Ett extremt svagt 4/5

Toolbox Murders (2003)

Ett ungt par, Nell och Steven flyttar in i ett storslaget men förfallet hus. Personal(?) i huset berättar för Nell om all historia som huset ruvar på, men efter en rad mystiska händelser börjar hon misstänka att huset även ruvar på en ofattbar ondska....

Toolbox Murders från 1978 och 2003 har egentligen inget gemensamt förrutom titeln och mördarens metoder (bland annat spikpistol, skruvmejsel, hammare och borr) trots att det rör sig om en "nyinspelning". Detta är väldigt synd. "Nyinspelningen" är regisserad av ingen mindre än den store mästaren Tobe Hooper. En nyinspelning av en klassiker regisserad av en äkta mästare innebär i teorin en garanterad succe', men inte alltid i verkligheten. Trots att förutsättningarna finns för ett äkta mästerverk så dribblas storheten på något sätt bort av ett dåligt försvar och det som egentligen hade kunnat bli ett stenhårt skott i krysset träffar stolpen. Toolbox Murders innehåller helt enkelt alldeles för många oförklarliga luckor och för många obesvarade frågor för att bli trovärdig. Detta beror på ett svagt manus baserat på fåniga övernaturliga element men också på amatörmässig redigering. Ett exempel på detta är en mystisk åldrig man som alltid dyker upp på de mest opassande platser och talar i svårförståeliga gåtor. Han förser kontinuerligt Nell med ledtrådar och kommer till hennes undsättning under de sista scenerna i mördarens gömställe. Frågorna blir många -Vem i helvete är han? Om han så desperat vill stoppa morden varför går han inte själv till polisen utan förlitar sig på Nell? Svaret finns i en bortredigerad scen där det visar sig att mannen i fråga (givetvis) är ett spöke. För mig är det helt oförståeligt hur en sådan väsentlig del av filmen kan redigeras bort då det är uppenbart att det leder till förvirring.

Karaktärerna som bor i huset är vädligt färgstarka och speciella, nästan som nedtonade figurer från Saturday Night Live (eller något annat värdelöst sketchprogram). Bland annat den ovan nämnda klyschigt läskiga gamle mannen som vet hemligheter och detaljer som han motvilligt delar med sig av samtidigt som han i teatrala ordalag varnar för oväntade faror. Det finns också en cool tonårsgranne som på något sätt smygfilmar en vacker kvinna i huset genom hennes webcam, men också en crazy bohem som har ett stormigt förhållande med en riktig tuffing, de skriker konstant oberoende av om de bråkar eller älskar passionerat. Hon sjunger även "roliga" låtar som blir smärtsamt pinsamma att titta på.

Men den som sticker ut mest är utan tvekan vaktmästaren Ned. Hela Neds existens är ett upplägg för att göra honom misstänksam och obehaglig, något som misslyckas. Att rikta misstankarna mot uppenbart läskiga personer är ett överanvänt sätt att försöka lura åskådaren, vilket i det här fallet skapar en amatörmässigt stereotypisk figur som i sina försök att vara skrämmande blir komisk. Ned är iklädd samma kläder som mördaren, han är olyckligt förälskad, han har svart långt hår som skymmer ansiktet, han pratar om förbannelser och svart magi med mörk röst, han börjar tugga på någon annans tänder(!), han håller sig för sig själv, går med nedslagen blick etc. Han har helt enkelt ett allmänt asocialt beteende.

Hjältinnan, Nell är en sur kvinna med sporadiska humörsvängningar. Hon är en känslig och intuitiv kvinna som långsamt går mot en psykisk kollaps när situationen absorberar allt mer av hennes förstånd. Hennes man är på grund av sitt arbete allt mer frånvarande och hon känner sig mer och mer främmande inför sin tillvaro. I sin allt mer desperata situation hittar hon tillfälliga oaser av trygghet som försvinner lika hastigt och plötsligt som hon fann dem. Men Nell är också en stark kvinna. Istället för att kapitulera inför problematiken tar hon till kamp, driven av en frustrerad nyfikenhet.

Men den mest påtagliga, levande och skrämmande "karaktären" är huset. Det är ett stort, mäktigt hus, ett mystiskt hus som tycks ha eget liv. Ett hus där en subtil och försiktig skräck prasslar under ombyggnadens presseningar, smyger omkring i alla kusligt mörka hörn och vrår och som då och då visar upp sig med ödesdigra konsekvenser. Huset som är fyllt av magiska symboler utgör en fristad för denna ondska, en förutsättning för dess existens, en livmoder där det kan vila och samla kraft. Den övernaturlige mördaren som på något sätt lever i symbios med huset är beredd att försvara det med alla till buds stående medel för att förhindra den kommande renoveringen.

Som man konstaterade i första avsnittet av skräckministeriet är huset tacksamt i skräckfiktionen. Husets mörka vrår utgör metaforer för det outforskade, undermedvetna, ignorerade och skamfyllda ur vårt eget psyke. Sambandet mellan Nell och huset är tydligt, i takt med att det ter sig mer skrämmande, öde och nedgånget försämras hennes mentala tillstånd. Jag tvivlar dock något på att detta är medvetet. Manusförfattare som har skapat en figur som Ned ägnar sig med stor sannolikhet inte åt sådana invecklade finesser.

Toolbox Murders är en skrämmande film, en film som förmedlar känslor av hopplöshet och smygande obehag, med en riktigt rafflande sista halvtimme. Den är förvånande naiv i utformningen men man har i alla fall lyckats med konststycket att bortleda åskådarenss uppmärksamhet från alla stora brister. De mängder av frågor som inte besvaras, reflekterar man enbart över i efterhand.

Personligen avskyr jag det jävla ruttna spöktemat. Toolbox Murders 2003 är destruktivt nyskapande, en onödig uppdatering av en klassiker. Varför ändra på ett vinnande koncept? En mer trogen skildring hade blivit en bättre film.

2½/5