Nights Of Terror

Two Evil Eyes är ett samarbete mellan de två mästarna George A. Romero och Dario Argento och består av två avsnitt baserade på berättelser av Edgar Allan Poe. Ett påkostat och lyckat samarbete.

The Facts in the Case of M. Valdemar regisserad av George A. Romero handlar om en cynisk, girig och känslokall medelålders golddigger vid namn Jessica som ska ärva sin väldigt gamla man Valdemars rikedom (påminner om den motbjudande borgarkärringen Anna Anka i tv3s senaste hjärndöda satsning). För närvarande ligger Valdemar på sin dödsbädd och kräver mer eller mindre konstant läkaruppsikt, problemet för honom är dock att hans unga, stiliga läkare Robert har en kärleksaffär med Jessica. Tillsammans planerar de att hypnotisera Valdemar och spela in när han accepterar att Jessica tar ut alla tillgångar kontant under ansvarslösa förutsättningar och dåliga villkor, vilket banken tillåter henne att göra förutsatt att Valdemar lever i tre veckor till så att papprena hinner skickas med posten och kontrolleras eller liknande, om han dör innan dess ogiltigförklaras hela överföringen. Efter att hypnotiserat Valdemar lämnar de honom tillfälligt i det tillståndet för att ostört kunna idka samlag. Men under kärleksaktens inledning avlider Valdemar till de älskandes stora förskräckelse. Efter upprepade fruktlösa återupplivningsförsök bestämmer de sig för att lägga Valdemar i källarnes frysbox för att sedan tina honom i framtiden och låta Robert signera dödsattesten. Men samma natt hörs mystiska ljud från källaren...

Romeros Poe-tolkning är skickligt utförd och hade utan problem platsat i t.ex. Creepshow 2. Jag har dock två invändningar. För det första blir scenen när Valdemar är fast mellan de levandes och dödas respektive världar ganska fånig, i synnerhet när hans odöda själ börjar kommunicera.
För den andlige blir det kanske intressant när Valdemar talar om den andra sidan och de missnöjda själar som är fångade mellan dessa "världar", men för en rationell person blir det närmast pinsamt. Detta fungerade utmärkt i Tales of terror med Vincent Price men en nutida version blir det nästan distraherande i sin fånighet. För det andra tycker jag att dessa missnöjda och fångade själar är jävligt töntiga och inte det minsta skrämmande när de väl penetrerar vår värld. De består av en folkmassa i "mystiska" heltäckande gråa kroppsstrumpor.

Den obehagliga stämningen arbetas succesivt upp med hjälp av ett skickligt utnyttjande av soundtracket och suggestiva kameravinklar som fungerar i en kraftfull symbios. Genuint kuslig när den är som bäst. Men de ovan nämnda irritationsmomenten är två exempel på saker som förstör den kusliga stämningen, försöket att avbilda dessa mystiska figurer blir särskilt misslyckat, den individuella fantasin borde ha tilldelats den uppgiften.

Ur en rent social och psykologisk synpunkt är det väldigt intressant att se Jessicas och Roberts reaktion när de inser att Valdemar kan tala. Deras första reaktion är ett tillstånd av anarkistisk panik, sedan börjar de famla efter ett logiskt svar på en ologisk fråga. De har en väldigt trovärdig och naturlig dynamik i sin onatuliga och forcerade kärlek. Det bör sägas att deras iskalla planerande nästan är kusligare än monstren.




Den samhällskritiske Romero blir väldigt tydlig i den sista scenen när blod droppar ner över de dollar som skringats för vinden. Han skildrar överklassens dekadens, hur pengar korrumperar och hur orimligt och orättvist det är med en liten parasitär minoritet som kontrollerar en majoritet av alla pengar och tillåts bli rika på andra människors arbete. Detta illustreras bäst med kommentaren som en polis utbrister när han hittar Roberts ruttnande lik omgivet av mängder med pengar.

För övrigt är det kul att se två gamla stjärnor från Creepshow tillsammans.

The Black Cat handlar om Rod, hans flickvän Annabel och vilken riktning deras liv tar efter att en mystisk svart katt flyttar in. De bor tillsammans i ett stort närmast barockartat hus, ett mörkt hus som förmedlar obehagliga känslor som tycks skvallra om de hemskheter man vet kommer att utspela sig. När den världsvane Rod väl är hemma verkar han spendera mest tid i sitt mörkrum och framkalla fotografier, då han arbetar med att fotografera våldsamma brottsplatser. Den unga och naiva Annabel däremot är professionell fiolspelare och håller i lektioner under eftermiddagarna. De har ett kyligt förhållande och sprickan mellan dem tycks avgrundsdjup. De är i helt olika stadier i sina liv och den utveckling som en gång var parallell har nu fört dem åt helt skilda riktningar i tillvaron. De tycks inte ha något gemensamt förrutom den falnande, svala kärleken och den bekvämt behagliga trygggheten. En dag låter Annabel en tillsynes herrelös katt flytta in i huset. I den svåra situationen bestående av ett påfrestande jobb och ett dött förhållande blir katten "droppen som får bägaren att rinna över", den förföljer honom och stör hans arbete och Rod svarar med att börja hata den. När problemen och frustrationen ökar Rod sin alkoholkonsumtion i en destruktiv nedåtgående sprial. Den bristfälliga kommunikationen mellan Rod och Annabel blir ännu sämre och när hennes älskade katt en dag är försvunnen börjar hon misstänka att Rod är inblandad. Samtidigt intensifieras Rods drickande och det blir svårare för honom att skilja mellan dröm och verklighet. När hon lyckas få bevis för sin tes angående Rods delaktighet i kattens död bestämmer hon sig för att lämna honom vilket får en dödlig utgång. Rod murar in kroppen och etablerar ett alibi. Men fler och fler personer ställer fler och fler frågor och när fasaden börjar rämna svarar han med ursinne vilket tycks påskynda det ofrånkomliga nervsammanbrottet. Det är nu som historien blir verkligt spännande.

The Black Cat Regisserad av Dario Argento blandar friskt mängder av olika element från Poe's berättelser även om tyngdpunkten givetvis ligger på the Black Cat. Den är en verklig mästares hantverk. Det är fascinerande att bevittna Rods gradvisa mentala kollaps, de effekter det får på hans omgivning och hur han försöker tackla omgivningens reaktioner och allt mer intensiva försök att lista ut vad som egentligen hände med Annabel. Det mest bisarra inslaget är utan tvekan när Rod efter en rejäl fylla under något slags delirium vaknar upp i en medeltidsvärld där han skräckslaget möter döden på ett fantasifull sätt.

I inledningsscenen fotograferar Rod en ruskig brottsplats. Han är märkbart likgiltig och fokuserar enbart på att fotografera. Han ger dagens vedervärdiga sensationsjournalistik ett ansikte och bidrar i sitt arbete till att trubba av människan och hennes verklighetsuppfattning. Det är möjligt att Rods arbete kan övertolkas men enligt mig är det en självklar kommentar angående mediernas degenerering och fördummande samt avtrubbande effekt på samhällsdebatten i allmänhet och individen i synnerhet. Vilket om inte annat blir tydligt genom arbetets effekt på honom personligen.

Tom Savini gör en festlig Cameo. Dexters tjej är också med och gör sin första roll.

3/5