Nights Of Terror

En skön american man (Stephen) anländer med ånglok till den typiskt pastorala och pittoreska staden Arkham. En stad belagd på den brittiska landsbygden där tiden tycks ha stått stilla. Han tas inte emot väl. Ursprunglig gästfrihet omvandlas till fientlighet när lokalbefolkningen får veta vart han är på väg. Spänningen ökar gradvis med deras hotelser och rädda agerande enbart inför yttrandet av namnet på platsen dit han ska! Gåtorna blir fler och fler, vad är det egentligen för fruktansvärd plats? Och vad har egentligen släkten Whitley gjort för att vara så fruktade? Artighet och böner om hjälp möts med hånskratt och hårda ord. Han tvingas gå länge och väl för att komma fram och dest närmre han kommer desto dystrare blir landskapet. Träden är döda, ruttnande och de nakna grenerna ser ut som spretande, knotiga fingrar som pekar upp mot den gråa himlen. Trots att dimman ligger tät så hittar till slut rätt men möts då av höga murar, låsta portar, hotfulla skyltar och dolda fällor. Det är en död och skrämmande plats, en hemvist för mörka krafter. En mystisk figur springer omkring i skuggorna och betraktar Stephen på avstånd, som för att undersöka vem det är som har stört dess vila. När han väl hittar fram till slottets port, bultar på den och släps in möts han återigen av bistra miner och oförskämd avvisande attityd. Den gamla spröda rullstolsburne men samtidigt elaka och skrämmande Nahum Whitley samt hans bleka och intetsägande betjänt Merwyn. Nahum ber honom att omgående lämna godset och påminner om att gäster inte är välkomna men plötsligt kommer Wahums dotter Susan in i rummet och bryter mönstret. Hon är en skrattande och dansande liten solstråle iklädd rosa kläder som överväldigas av lycka när hon ser Stephen. De samtalar med varandra och det visar sig att Mrs. Letitia Whitley, Susans mamma, är väldigt sjuk och har varit sängliggande under de senaste dagarna. Mystiken tätnar då det visar sig att Letitias jungfru några dagar tidigare insjuknat och tyngts av ett stort självförakt innan hon plötsligt försvann och inte setts sedan dess. Samtidigt pysslar Nahum och Merwyn med något mystiskt nere i slottets källarlokaler och fängelsehålor som är fyllda av spindelväv, galler och kedjor.  Ingen i huset verkar lita på någon annan och stackars Susan reduceras till en bonde i deras maktfullkomliga spel om kontroll och inflytande.



Skelett i källaren, fladdermöss, satanistiska böcker -målningar och -hällristningar, åska, dimma etc. Die, Monster, Die! är så fylld av skräcksymbolik att man storknar. Framförallt vid skildringen av modern Letitia som är väldigt sjuk. Hon är sängliggande och tål inte längre starkt ljus. Hon har även tappat aptiten och det visar sig med tiden att hennes skinn är sårigt och reptilliknande. I en obehaglig scen släcker hon oberört ett stearinljus med sin handflata. Med stor sannolikhet är hon filmens mest obehagliga karaktär, speciellt när hon ligger bakom sitt skynke och väser. När slutet närmar sig kommer hon äntligen fram ur sitt gömställe och jag kan garantera att hon är en äkta two-face, fan!

Mängder av ledtrådar pekar mot att en lösning på mysteriet skulle kunna finnas i någon slags satanistisk konspiration, att ondskans krafter är närvarande och att svart magi utövas. Djävulens närvaro hänger tung i luften. Mycket tack vare Farfar Corbin som ligger begravd i källaren. Under sin livstid ägnade han sig åt svart magi och djävulsdyrkan, vilket till slut gjorde honom galen. Hans fritidssysselsättning har stora avtryck och djupa spår på slottet. Inte enbart i form av gamla tjocka böcker fulla med trollformler, eller satanistska hällristningar på källarens bergväggar utan kanske också i form av en förbannelser och vilsna andar.



Susan och Stephen verkar ha ett köttsligt förhållande, ungefär som par där tjejen är i 17-18års åldern och killen 20+. Par som inte har något gemensamt men som blundar inför den smärtsamma insikten, som blandar ihop sina lustar med kärlek och kysser samt älskar med varandra passionerat, inte pga kärlek, utan för att de inte har något att prata om. De har inget gemensamt och är medvetna om det men ungdomens glödande åtrå är inte en kraft att förringa, den kan fördärva det skarpaste av intellekt. Platonisk kärlek 4-ever haha. Kanske är jag orättvis, de köttsliga lustarna kanske är sekundära? Alla människor söker efter närhet, kärlek och gemenskap, alla strävar efter att inte vara ensamma. Man kanske ser sig som illa tvungen att nöja sig med ett substanslöst, platt och banalt samt främst sexuellt förhållande bara för att vara med någon. Vad vet jag.

Det unga(?) paret smyger omkring på nätterna och letar efter svar, efter förklaringar, efter sinnesro! Men det går inte särskilt bra. De hör avlägsna vansinnesskrik, de hör att någon krafsar, pustar och frustar bakom en stängd dörr, de ser intensivt blinkande ljus från växthuset, de blir attackerade av den mystiskt smygande figuren etc. Ett riktigt nattligt äventyr med andra ord! När de kommer in i växthuset tar historien en ny, oväntad vändning. Därinne finns nämligen stora "levande" växter och djur inlåsta i stora burar. Tydligen har en radioaktiv meteor kraschat och Nahum har använt den och dess strålning för att framställa fruktansvärda bestar. Nu är frågan om denna strålning har börjat påverka slottets mänskliga invånare också... Science Fiction twisten är tyvärr en besvikelse. Stämningen som de första 3/4-delarna av filmen lyckas bygga upp med tydliga ledtrådar mot en satanistisk och övernaturlig upplösning är som bortblåst. Då sanningen uppdagas leder det till en viss besvikelse. När det dras till sin spets blir det faktiskt riktigt pajigt. En moralpredikning senare och filmen är slut. Som helhet är det en väldigt bra film. Till och med avrundningen och dess Science Fiction-tema, bara inte lika bra som inledningen.



Slottet är ensligt och befolkningen avskyr dess invånare. Familjen Whitley och deras betjänter lever en ensam och tom tillvaro då de är oförmögna att anpassa sig till historiens gång. Den bortdöende adeln är typisk för dessa gamla filmer. Och visst är det väl tur att denna parasitära minoritet är just utdöd! Att leva på att äga är att vara en vidrig blodsugare, parasit på samhällskroppen. Men att leva helt rått på att suga ut livegna och fattigbönder, att basera sin rikedom på deras arbete är snäppet värre! Tack och lov för att fåtalsväldet med deras jävla släkter enbart en historisk parentes! De nostalgiker som inte accepterar att det är just en utdöd företeelse och krampaktigt håller fast vid bleknande minnen är patetiska. Fack Åff!


 

I Die, Monster, Die! finns två huvudmotsättningar. Dels genom Susan som slits mellan älskare och elektrakomplex men också mellan vetenskap och vidskeplighet/religion. Motsättningen mellan vetenskap och vidskeplighet utgör en pulserande ådra genom filmen.
Die, Monster, Die! skildrar effektfullt hur vetenskapliga framsteg förvrängs i irrationella individers händer. Nahum tämjer meteorens radioaktiva krafter men råkar smatidigt skapa fruktansvärda monster -like a zoo, in hell!. Redskap och verktyg skapade under vetenskapens och logikens tidevarv blir farliga när de nyttjas av  vidskepliga/religiösa individer. Det är ett för stort ansvar som de automatiskt avsäger sig genom att acceptera uråldriga sagor som sanningar. På så sätt kan fruktansvärda brott legitimeras. Som Judarna som påstår att Palestina är deras heliga land som de fått av gud etc.
Vetenskapens relation till det sunda förnuftet behandlas också. Till vilken gräns är det rimligt att tillåta dess ohämmade utveckling? Styggelser som t.ex. kärnvapen och den roll de fått i den globala maktbalansen. Människans inre primitiva instinkter tycks tvinga fram destruktiva krafter och användningsområden ur precis allting. Allting som kan brukas, missbrukas! Goda intentioner behöver möjligtvis inte innebära goda resultat. Det påminner om något som en kamrat sa till mig -världen är inte svart-vit, den är inte ens grå. Den är full av alla jävla färger! Detta tänkande kan väldigt förtjänstfullt appliceras på området uppfinningar och vetenskap. T.ex. genteknik. Med dess framsteg kan vi avlägsna sjukdomar hos foster och på så sätt möjliggöra att en av evolutionen utdömd individ tillåts leva ett friskt liv (vilket på sikt kan få oförutsägbara evolutionära konsekvenser). Det kan också bli ett sätt att i förväg minska sjukvårdsutgifter för kommuner och landsting, även om det uppenbarligen är ett fullständigt perverterat synsätt. Men det ställer samtidigt etiska frågor: Vad ska egentligen ses som en sjukdom? Vilket ställer den frågande i en moralisk gråzon. Är Downs syndrom en sjukdom? Är de inte fullvärdiga samhällsmedborgare, fullvärdiga människor? Är de inte människor som förtjänas att respekteras i samma utsträckning som människor med 46 kromosomer? Problemet med Downs syndrom är inte att det är en sjukdom som hotar att förkorta den förväntade levnadslängden, problemet är att den inte passar in i vårt samhälles konstruerade standard och normativa värderingar. Det känns inte alltför avlägset att genteknik kan innebära ett dystopiskt scenario där överklassen kan designa sina egna barn. Samtidigt som arbetarklassen tvingas leva med de skönhetsfläckar och normbrytande defekter som utgör den fullt naturliga och vackra mänskliga variationen. Fään så jävla cp!
Vetskapen om vetenskapens potentiellt katastrofala utgång ger upphov till en rimlig och förståelig skeptiscism samt välgrundad rädsla. Vi är även rädda för vetenskapen då nya, revolutionerande uppfinningar i en förlängning kan rubba hela vårt samhälle men också vår individuella världsbild. Som under den industriella revolutionen, men också vid internets uppkomst. Även om det rör sig om en förändring till det bättre är det inte garanterat att det accepteras med öppna armar. Människan är en irrationell varelse. Sentimentala band kan utgöra svåröverkomliga hinder. Därför blir den galne vetenskapsmannen med storslagna visioner obehaglig och skrämmande. Speciellt i Die, Monster, Die! Nahum är en väldigt konstig vetenskapsman. Samtidigt som han vill tämja meteorens väldiga krafter och använda dem till något konstruktivt är han övertygad om att den är skickad från gud. Detta är ett ämne som jag för tillfället anser vara väldigt relevant, då det enligt min uppfattning verkar bli allt vanligare med ungdomar som i en kall, hård och cynisk värld söker efter mening och gemenskap i den kristna tron.
Religion är något asocialt. Uppenbarligen är det vackert och positivt med allmängiltiga budskap om kärlek och rättvisa men det är inte det jag kritiserar. Att envist klamra sig fast vid historier som redan bevisats vara nonsens är att förneka och bespotta vårt samhälles grundvalar. Att acceptera 2000 år gamla skrönor om en övernaturlig trollkarl som skapade universum på sex dagar och skapade mannen som sin egen avbild och kvinnan ur mannens revben, som sanningar och att längta till ett paradis efter döden är att utarma klassens ideologiska medvetenhet, är att försämra de objektiva förhållandena och villkoren för en bättre värld. En tilltro till människan är att föredra! Vägen till en bättre värld går genom organiserad kamp! Sekulariseringen är en given förutsättning för välfärden, vilket onekligen ger upphov till en svår antagonistisk motsättning mellan progression och regression. Dessa frågor ställs på sin spets i Die, Monster, Die!



En surrealistisk, suggestiv och närmast psykedeliskt färgsprudlande inledning. Det skulle kunna vara en vansinnig mans intensiva tankeverksamhet. En hänvisning till den kommande galna vetenskapsmannen. Det ger ett närmast drömskt och verklighetsfrånvänt intryck. Vilken man det sedan visar sig vara! Nahum, mästerligt spelad av Boris Karloff med en stor värdighet, är elak och fientligt inställd. Men han är trots det inte en ensidig och statisk karaktär. Han utvecklas och kommer till nya insikter. Som vanligt kan man inte låta bli att häpnas av Karloffs geni. En av vår tids, och absolut en av genres, största! R.I.P.

Handlingen är något förvirrad, lösläppt och otyglad. Antagligen är det därför som den förärades med den intetsägande titeln. Förstklassig gotik avrundas i halvtaskig Science Fiction med radioaktiva meteorer och självlysande monster.

4/5


Die, Monster, Die! Introduceras på amerikansk tv av den sköna Sammy Terry.