Nights Of Terror

Dario Argento och Lucio Fulci. Den italienska skräckens två stora mästare, två kronprinsar -men vem är kungen?

Min avsikt är att fördomslöst reflektera kring Dario Argento’s och Lucio Fulci’s skapande. Besvara varför de är de främsta inom genren, fastslå vad som är bra respektive dåligt med dem och sedan ställa dessa egenskaper mot varandra för att få ett definitivt svar på vem som är bäst.

En omedelbar och relevant följdfråga blir gällande om det överhuvudtaget är möjligt att ställa en fråga om vem som är bäst i sådana här avseenden. Jag tror att det är möjligt, om man är medveten om att man är dömd att få ett banalt och infantilt svar på en motsvarande fråga.

Först bör man fastslå var storheten ligger hos de två -vad gör dem till det självklara svaret på frågeställningar rörande de främsta inom italiensk skräck? Varför är dom de klarast lysande stjärnorna på den italienska skräckhimlen? Varför ser människor världen över deras namn som garanterade kvalitetssigill?

Vid bedömandet av deras verk anser jag att nyckelordet, som bidrar till att göra frågeställningen intressant, är internationell gångbarhet. De är internationellt gångbara, två parallellt löpande globala fenomen, som genom sin storhet slagit sig ur epiteten italiensk film och slagit sig in i världshistoriens kulturarv. Detta måste ses som en bedrift i sig då italienska filmer lanseras och existerar utefter helt egna diskriminerade premisser.

Storheten ligger även i att filmerna är tidlösa. Det står sig som odödliga klassiker trots tidens tand och alla efterföljare. I en genre där värdet ofta devalveras har det revalverats och fortfarande inte sett likvärdiga motsvarigheter. En förutsättning för tidlöshet är ofta nyskapande vilket deras filmer är i allra högsta grad. Kritiker dömer ut deras filmer som amatörmässiga då de är utformade efter en teoribildning som bryter mot dramaturgiska normer. Deras verk är utarbetade med ett okonventionellt och banbrytande arbetssätt. Traditionellt berättande åsidosätts till förmån för en annorlunda form av berättande där bilderna talar för sig själva, utan hänsyn till upptrappning, presentation, fördjupning etc. Detta är ett bra exempel på den nyskapande karaktär deras filmer besitter. De hindras inte av gamla strukturer utan skapar fritt efter egna förutsättningar och villkor utan att ta hänsyn till förväntningar och krav. De skapar utifrån en stor kärlek till genren, en kärlek som lyser igenom och förmedlar autenticitet och en övergripande anda av sann dedikation.

De subjektiva intrycken vid åskådandet av deras filmer är mångfaldiga och starka, men samtidigt omväxlande. De genomsyras ofta av obehagligt smygande känslor frammanat av en dold, dunkel fasa som då och då träder fram i det öppna. Känslor av övervakning är också vanliga, känslor av att vara jagad, förföljd. Känslor som stundtals visar sig vara paranoida vanföreställningar och som stundtals visar sig vara berättigade och legitima vilket bidrar till en tillvaro utan trygghet. Deras filmer innehåller ofta absurda och oförklarliga händelser, personer och omständigheter vilket skapar tät mystik men också verklighetsfrånvända situationer som kan bli mycket skrämmande för rationella och vetenskapligt lagda personer. I deras filmer målas en annan, främmande världsbild upp, en värld där logik kan åsidosättas och övernaturliga krafter röra sig och existera fritt. Men det är också en kall och omänsklig värld, en närmast människofientlig värld där det mänskliga livets värde har urholkats. En våldsam värld där människor obarmhärtigt mördas på fruktansvärda och utstuderade sätt ofta utan rimliga förklaringar eller motiv. En mörk och hopplös värld men också en fascinerande och ärlig värld. En värld som till skillnad från vår marknadsekonomiska värld inte inger löften omöjliga att infrias, en öppet cynisk värld istället för en värld där en liten minoritet tillåts frossa och njuta av produktionsresultatet. En hemsk värld där allt kan hända som tillåter oss att glömma vår egen. En mardrömslik, overklig men trots det fängslande och underhållande värld. Detta är det centrala. Filmerna har ett enormt underhållningsvärde som ligger dolt någonstans under alla de blandade intryck som utgör denna "värld".

Jag har påstått att de är internationellt gångbara, tidlösa och att de starkt påverkar sina åskådare genom att framställa en påtagligt levande och skrämmande "värld". Nu återstår den faktiskt viktigaste punkten, som jag än så länge berört vid ett flertal olika tillfällen. Nämligen den om filmernas oerhörda så kallade underhållningsvärde. Underhållningen är storhetens absoluta kärna. Om de inte är underhållande blir resten av diskussionen överflödig. Argento’s och Fulci’s filmer är (med ett fåtal undantag) ren och koncentrerad underhållning.

Jag ställer mig undrande till hur jag ska definiera underhållning och känslan av att bli underhållen ur ett "allmängiltigt och objektivt perspektiv" vilket ursprungligen var min målsättning. Uppenbarligen är definitionen av underhållning stipulativ och individuell. Olika uppfattningar om underhållning cirkulerar och existerar samtidigt. De flesta underkategorier till det oerhört stora och breda område ordet underhållnig faktiskt utgör tenderar att vara "folkliga". "Tyvärr" är Argento’s och Fulci’s filmer i det här avseendet marginella företeelser. Men oberoende av kvantitet människor som ser dessa filmer som något underhållande så är innebörden av ordet underhållning fullständigt klar, även om olika människor kan vara oförmögna att förstå underhållningsvärdet i varandras t.ex. fritidsintressen. För att konkretisera vad jag vill förmedla med utsvävningen ovan så anser jag att Argento’s och Fulci’s filmer är underhållande men då uppfattningen om underhållning är så subjektiv och individuell känns det lönlöst och antagligen omöjligt att argumentera för och formulera varför jag har denna åsikt.

Vad är det då som särskiljer dem? Vad kännetecknar deras skapande och hur definieras deras enskilda storhet?

Dario Argento är en sällsynt man vars färgsprakande, säregna stilistiska uttryck saknar motstycke. En stor konstnär som totalt behärskar filmskapandets process och utvecklar det till nya nivåer av perfektion. I sin noggrannhet och detaljrikedom lämnar han inget åt slumpen, varje liten beståndsdel kan komma att ha en senare avgörande betydelse i en storslagen helhet. Argento's skapande är stämnings- och uttrycksfullt, genomtänkt och intelligent, stimulerande och krävande. Filmer som uppmuntrar till eftertanke och reflektion, som påverkar åskådaren och stannar i tankarna på denne.

Argento's filmer har ofta en väldigt drömlik kvalité där ingenting behöver vara vad det utger sig för. En drömsk värld där vardagliga och trygga situationer på ett ögonblick raseras och omvandlas till krypande obehagliga eller rent skräckinjagande. Argento lyckas ofta förena paradoxer och först retroaktivt uppmärksamma åskådaren på detta. På så sätt kan skrämmande situationer vara vackra. Just skönheten är av stor vikt för Argento och hans filmer genomsyras av en lättigenkännlig av en lättigenkännlig estetik som bidrar till att ge dem en personlig prägel. Något unikt m-ed Argento's verk är att färgläggningen och andra filmmässiga verktyg tillåts ta en så stor plats och utnyttjas till en så hög grad att handlingens utveckling nästan kan kännas sekundär.

Dario Argento är en solid och stadig konstnär stödd på ett starkt kvalitetsmässigt fundament. Enbart hans namn utgör i sig en garanti på renodlad (kvalitets)underhållning med hög lägstanivå. Hans namn utgör en trygghet få filmskapare kan stoltsera med. Denna trygghet och garanti är baserad på en lång tradition av ypperliga filmer som sällan eller aldrig besviker, oberoende av om filmen är från 70-talet eller det annars så värdelösa 90-talet. Då Argento’s filmer håller en jämn nivå är det svårt att urskilja vissa perioder i dennes skapande.

Lucio Fulci är betydligt mer svårdefinierbar än Argento då dennes skapande är betydligt mindre enhetligt och betydligt mer varierande, betydligt mindre begränsat, mindre ambitiöst, mer jordnära men också betydligt mer ojämnt. Fulci's verk kännetecknas ofta av ett rakt berättande i relativt högt tempo. Han skyggar inte för något, händelseförvecklingarna drivs fram kompromisslöst och konflikter samt problematik formuleras bokstavligt utan metaforer, associationer eller fördunklingar.

Lucio Fulci brukar ofta kallas för "the godfather of gore", en titel han förtjänar då goreeffekterna är rikliga, extrema och ofta återkommande. I många kretsar är det just den höga våldsnivån han är omtalad för, vilket måste ses som någorlunda berättigat. Jag har haft oturen att i mina dagar ha kommit över censurerade Fulci-filmer vilka ofta varit totalt obegripliga då många avgörande ögonblick innefattar våldsamma dödsfall. Men oberoende av hur klumpigt och respektlöst en eventuell censurering genomförts är det uppenbart att Fulci-filmer utan våld skulle innebära en allvarlig kastrering, inte minst av underhållningsvärdet.

Lucio Fulci's "karriär" kan jämföras med många olika band -Han har en period av uppgång, storhet och fall, eller i det här fallet en period av långsam stagnation som slutar med filmer långt från de mästerverk han än gång skapade. Till Fulci’s storhetsperiod tillhör filmer som: Zombie Flesh Eaters, City of the Living Dead, House by the Cemetery och the Beyond. Dessa tillhör skräckfilmens tidlösa klassiker men även mina personliga favoriter.

Efter de ljuva år runt det tidiga 80-talet då Fulci fullkomligt sprutade ur sig mästerverk i en strid ström av innovation, kreativitet, originalitet och nyskapande påbörjades den tidigare nämnda stagnationsprocessen. Filmerna blev mer och mer spartanska, med sämre och sämre manus, ofta mindre våld etc. Kortfattat sagt blev filmerna värre och värre, vissa häpnadsväckande usla. Detta berodde antagligen på en hel rad olika faktorer som Fulci själv inte hade kontroll över. T.ex. var han inte ensam om denna utveckling. Hela den italienska filmindustrin gick samma öde till mötes. Det saknades helt enkelt resurser för att förverkliga Fulci's visioner och idéer och de stapplande försök som utgör hans senare alster skvallrar om en filmindustri i kris och en regissör som misslyckas med tillräcklig finansiering. Ett annat faktum som uppenbarligen måste ha varit en avgörande faktor var hans dåliga hälsa som stadigt försämrades och till slut ryckte honom ur tiden alldeles för tidigt den 13e mars 1996. Men trots detta försökte han i alla fall anpassa sig till de rådande förhållandena. Jag syftar främst på Nightmare Concert (alternativt a cat in the brain) som är ett tydligt exempel på hur Fulci har skapat något unikt och anpassat efter den verklighet han tvingades verka i.

Lucio Fulci ger ett rebelliskt intryck, en man med drömmar och visioner som ibland blev svåra att förverkliga på ett värdigt sätt. Men också en självsäker och stark man som inte lät sig nedslås utan kämpade för sitt säregna uttryckssätt utan att kompromissa. Han är en symbol för alla lågbudgetfilmare världen över då han bevisar att det räcker med god vilja, nytänkande och anpassningsförmåga för att skapa en bra film.

Uppenbarligen skiljer sig deras konst åt. De tar olika uttryck, de behandlar olika ämnen, använder olika stilistiska knep och berör åskådaren på olika plan. Därför blir besvarandet av frågan vem som faktiskt är bäst ofrånkomligt subjektiv då uppfattningen om underhållning är så individuell. Min målsättning är trots det att som sagt försöka besvara frågeställningen i allmängiltiga formuleringar för att objektivt fastslå vem som är bäst.

Vem är då den främsta? Fulci's mardrömslika värld eller Argento's mystiskt drömlika? Argento's precision eller Fulci's trubbighet? Fulci's pendlande mellan mästerverk och skräp eller Argento's stabila trygghet? Fulcis fördomsfrihet eller Argentos brist på självdistans? Fulcis sprängande av tabun eller Argentos traditionalistiska böjelser?

Rent filmiskt och konstnärligt måste Argento ses som överlägsen. Argento's filmer har ett sofistikerat och ytterst estetiskt tilltalande bildspråk, genomsyrat av häpnadsväckande, utvecklade och kreativa färgkompositioner som Fulci aldrig kommer i närheten av. En sann konstnär i ordets renaste bemärkelse! Men skulle det innebära att Argento är den främste? Filmtekniskt hög standard och kvalité måste väl inte alltid vara synonymt med bra underhållning?

Fulci's filmer ger ett intryck av ärlighet, ett närmast naket självutlämnande i jämförelse med Argento's mystiska symbolspråk. De är raka och okomplicerade, hänsynslösa och fria från tyngande pretentioner. Borde Fulci utvecklat sitt närmast primitiva, grovhuggna uttryckssätt och istället ägnat sig åt högre ambitioner? Borde han strävat efter en mer jämn kvalitetsnivå på sina filmer?

Argento's filmer har alltid höga förväntningar att leva upp till, satta av en lång rad utmärkta föregångare. Argento's skapande kan ibland bli lidande av sin egen ambitionsnivå. Ibland blir det omöjligt att överträffa sig själv och försök att skapa episk dramatik kan uppfattas som lågt tempo och försök att skapa gåtor och mysterier kan till slut resultera i obegripligheter.

Som jag tidigare nämnde urholkades underhållningsvärdet rejält i Fulci's filmer under de senare åren av hans liv. Detta beror inte enbart, men till vis del på en problematik som står i motsatsförhållande till Argento's. Hans senare filmer är till stor del usla, på flera olika plan. Handlingarna är ofta så okomplicerade att de blir banala och förutsägbara. Samtidigt som de vardagsdeprimerande 80-talsmiljöerna i sin gråa, spartanska minimalism ger ett tråkigt och andefattigt intryck.

Deras styrkor och svagheter motsvarar och kompletterar varandra vilket gör det än svårare att avgöra vem som är bättre respektive sämre och vem som ska krönas till skräckens kung.

Onekligen är Argento mästeregissören av de bägge. Men Fulci var mer uppriktig och djärv. Fulci erkänner det bokstavliga värdet och försöker inte förmera eller förstora sina verk i något slags filmiskt mindrevärdeskomplex. Han kompromissade aldrig och lät aldrig utomstående krafter påverka honom, oberoende av om det var kritiker eller helt objektiva förutsättningar som till exempel budget. Han experimenterade och försökte konstant förbättra och förnya genren. Självfallet kan inte goda intentioner väga upp dåliga filmer men att göra sig skyldig till en sådan elakartad generalisering är felaktigt. En sådan vulgär och överslätande kritik är inget annat än just vulgär, intolerant i sin okunnighet och fåfäng i sitt försök att utgöra ett alibi för en seriöst formulerad åsikt. Han var ett obegränsat geni, han var innovativ och utvecklades ständigt och prövade allt möjligt från komedi till western och fantasy till skräck (uppenbarligen). En passionerad man som inte gav upp när tiderna blev svårare utan fortsatte försöka med varierade resultat. Det essentiella är att han faktiskt försökte (till skillnad från dagens situation där utbudet av nya skräckisar i stort sett enbart består av uppföljare och en aldrig sinande ström av re-makes). Fulci var inte rädd för kritik. Han provocerade istället. Han var en modig man, en rebell som aldrig lät sig tystas och som aldrig nöjde sig med det bekväma, han vågade alltid satsa. Ett föredöme, en förebild. En legendarisk man vars livsverk aldrig kommer att glömmas. 

Med andra ord anser jag mig ha utsett en vinnare och krönt en kung. Lucio Fulci 4-ever! 

Traditionellt och historiskt sett har Italien varit ett föregångsland inom filmen, ett starkt cineastiskt land, ett resultat av oerhörda samhälleliga satsningar på filmen. Genom statliga investeringar fick många som aldrig annars skulle ha haft möjlighet chans att förverkliga sina visioner, utveckla sina idéer, experimentera och växa konstnärligt. Detta innebar en unik, kreativ och skapande miljö där konst fick växa och frodas fritt och oinskränkt. Men i och med 80-talets (fortsatt rådande) liberala (=marknadsfundamentalistiska) idéoffensiv förlitade man sig på den allsmäktiga marknaden och dess påstått mirakulösa mekanismer och funktioner. Det hela slutade som förväntat med att en blomstrande filmproduktion torkade ut. En levnadskraftig, vital, personlig och framförallt färgstark bransch centraliserades i ett fåtal monopolkapitalisters händer för att sedan reduceras till obefintlighet med den kulturella strömlinjeformningen, amerikaniseringen av världen.

Den italienska filmproduktionen var ärlig och mänsklig. Den var öppen för intryck och lät sig inspireras i stor utsträckning. Den var kreativ och saknade fördomar i sitt behandlande av ämnen, den adderade nya dimensioner och perspektiv till gamla teman i en tolerant och öppen skapandeprocess. Skapandet var aldrig likgiltigt, utvecklingen påtvingades och drevs konstant framåt till nya extrema höjder. Man strävade efter att överträffa varandra och denna vänligt konkurerande anda garanterade att skapandet i sig kännetecknades av en framåtskridande rörelse som kontinuerligt "höjde ribban".

De italienska filmerna står sig än idag som provocerande mästerverk. De tangerar ofta upphovsrättsliga lagar och bestämmelser, de är våldsamma, de är erotiska och på ett filosofiskt plan angriper de hela vårat samhälle och dess existensbetingelser, både ur ett samhälleligt och individuellt perspektiv.

Kritiska röster avfärder dessa filmer som skräp, som ytliga och som smaklöst kommersiella. De avfärdas som substanslösa yttringar för en ohämmad profittörstande strävan. En skamlös strävan som ofta innebar imitationer eller undermåliga dialoger i allmänhet och intetsägande, ytliga filmer utan seriöst budskap i synnerhet. Vissa aspekter av dessa eventuella anklagelser skulle kunna påstås vara berättigade i viss, begränsad mån. Men att de skulle vara ytliga filmer utan seriöst budskap är med få undantag inget annat än en elakartad missuppfattning utan verklighetsmässig förankring. Faktum är att många av dessa filmer är djupt politiska och som jag tidigare konstaterade angriper de vårt samhälle och dess existensbetingelser.

De två underkategorier till Italiensk skräck som mest uppenbart kritiserar och kommenterar det kapitalistiska systemet som helhet och de existentiella villkor det objektivt underkastar människor, är Zombie- och Kannibalfilmer. Dessa filmer är väldigt utmanande. De bryter alla tabun och uppmärksammar oss på dem, tvingas oss att konfrontera dem och ta ställning.

Zombiefilmer speglar västvärldens samhälle på ett grovt uppriktigt sätt. Ett återkommande tema är den kusliga metaforen där Zombierna utgör en symbol för det dekadenta och tomma liv vi i väst generellt lever. När metaforernas dimma lättar och insikten att det är vi som är Zombierna är tydlig blir ångesten total.

Kannibalfilmer uppmärksammar andra frågor. Främst den onaturliga världens våldtäkt av den naturliga, exploateringen av så kallat primitiva kulturer och deras naturresurser för vår underhållning och behov. I en bekväm, globaliserad och uppkopplad värld manifesterar sig primitiva, blodtörstiga kannibaler sig som en stor skräck. Vårt samhälles totala antites. Rebeller som vägrar låta sig strömlinjeformas, uråldriga krafter som ursinnigt bekämpar amerikaniseringen med yxa och spjut.

Det är här skräcken med kannibal- och zombiefilmer ligger, inte i våldet. De blottlägger faktumet att människan är ett flockdjur som fungerar bäst tillsammans, kollektivt, gemensamt. Något som blir provocerande i individuella tider där man uppmanas att satsa på sig själv. Zombie- och kannibalfilmer punkterar liberala myter om individen och uppvisar hur cyniskt och oetiskt det är med ett samhälle där människor delas upp i fattiga och rika.

Filmerna behandlar också ett av vårt samhälles största tabun -livets ofrånkomliga cykel och dess klimax i döden. De påminner oss på ett obehagligt sätt om vår dödlighet. Trots alla modekläder, parfymer och hygienprodukter är vi bara ett djur som alla andra vilket leder till en obarmhärtig självrannsakning. Både ödlans och människans tarmar ser likadana ut, vi är inte skapelsens krona, vi är inte speciella även om vi intalats det genom långa mörka år av kristna illusioner.

Italiensk skräck innehåller ofta erotiska scener. Billiga knep säger vissa, ärligt och modigt säger andra. Sex är ständigt närvarande i samhället. Kvinnokroppen exploateras och objektifieras i vardagens alla hörn. Men den personliga och mänskliga sexualiteten kvarstår som ett av vår tids sista stora mysterier. Den sexuella upphetsningen är mänsklighetens mest grundläggande reaktion, totalt oumbärlig för artens fortlevnad. I individens liv är den också ytterst påtaglig och många av livets fundamentala upplevelser handlar om sexualiteten. Fortfarande är det dock ett tabubelagt ämne trots att underklädesmodeller dansar omkring eggande tvärs igenom hela det offentliga rummet. I Italiensk skräck behandlas sexualiteten som något naturligt och självklart. Som ett utryck för kärlek som inte kan tystas, kontrolleras eller förhindras. Även om objektifieringen av kvinnan förekommer så är det mer rättvist och under mer jämställda villkor.

Italiensk skräck är ofta extremt våldsam. Det kan påstås vara simpelt sensationssökande, demoraliserande av ungdomen eller liknande men faktum är att det är relevant! Vi lever i en våldsam tid. En tid med mängder av våldsbrott, ökad organiserad kriminell aktivitet men framförallt en tid där en stagnerande imperialistisk supermakt med våld, ockupation och terrorbombningar garanterar sin position och tillgång till råvaror världen över. Skildringen av våld blir en rimlig reflektion av rådande förhållanden.

Vårt samhälle domineras av en amerikaniserad, västerländskt chauvinistisk syn på kultur, en imperialistisk och kolonial syn. Amerikanska filmer legitimeras och existensberättigas enbart genom sitt ursprungsland samtidigt som filmer från andra länder tvingas existera och lanseras efter andra villkor och premisser. T.ex. Lucio Fulci’s filmer som automatiskt hamnar i ett underläge och permanent brännmärks som Italiensk film. Ett brännmärke som de facto fungerar som en indikator på att det rör sig om något sämre. 

Italiensk skräckfilm är något unikt. Man skäms inte för att plagiera och ibland vara bristfällig kvalitetsmässigt. Men att avfärda dessa filmer som skräp är att göra sig skyldig till en vulgär och brutal förenkling. Dessa filmer är stor konst som blir djup i sin ytlighet och storslagen i sin enkelhet.

Den rika slyngeln Frank ägnar sig på fritiden åt sin kusliga hobby att stoppa upp djur. Han bor tillsammans med sitt hembiträde i ett storslaget slott med imponerande exteriör. Interiören påminner dock tyvärr om om en nedlagd högstadieskola på den östgötska glesbygden. En dag anlitar hembiträdet en voodookunnig trollpacka som dödar hans älskade flickvän Anne genom sin ondskefulla magi. Frank blir förkrossad men tänker inte låta döden skilja dem åt...

Att med trollformler eller skrämmande vetenskap försöka återuppväcka Anne är irrationella och fantasifulla sätt att försöka lösa problemet. Det realistiska och rationella(?) är att acceptera eller ignorera döden. Eller kanske som i Franks fall -bägge två i en häftig symbios! På natten efter begravningen beger han sig till kyrkogården där han gräver upp hennes lik och tar med det hem. Väl hemma skär han upp magen, tömmer ut alla inälvor, skjuter in luft genom näsan så att hjärnsubstans rinner ut ur andra borren etc. Minst sagt låtar han sin älskade genomgå den vidrigaste behandling för att möjliggöra uppstoppning. Han förvarar "sin" skapelse i sängen och blir mer och mer fixerad. Fascinationen övergår i besatthet. I en destruktiv nedåtågende spiral förvärras hans mentala tillstånd och hans aggressioner blir allt mer utåtriktade. Samtidigt som hans ilska skördar fler och fler offer kommer en privatdetektiv honom på spåren. Hans oiduskomplex-doftande relation till hembiträdet gör inte direkt saken bättre. Hennes besatthet av honom är nästan lika stark som Frank är i sin älskade. Upprepade gånger påminner hon honom om att de är ensamma i världen, att de endast förstår sig på varandra och att hon är beredd att göra allt för honom. Inte bara konventionella arbetsupgifter som att laga god mat, utan även lite mer bisarra saker som att undanröja bevisen för hans brott genom att stycka kvinnokroppar. Under filmens inledande minuter ammar hon honom, något som perfekt beskriver deras relation "i ett nötskal" som man så käckt brukar säga. Hennes åtrå för honom blir allt starkare och de "erotiskt laddade" matstunderna övergår sakta till "matladdade" erotikstunder. Hon blir både älskare och modersfigur på samma gång i sina allt mer drastiska försök att lugna och tillfredställa honom (bland annat genom att ge honom en slim shady när han betraktar Annes bleka lik). Hennes åtrå för honom blir allt starkare samtidigt som han blir mer introvert och fascinerad av Anne. Han behöver distans från henne och när hon allt mer systematiskt kränker hans integritet (t.ex genom att bjuda in sin släkt och säga att de ska gifta sig) börjar han hata henne. Den destruktiva dynamik som kännetecknar deras förhållande blir ohållbar och de går båda under.

När vi tittade på Beyond the Darkness konstaterade en kompis -"är inte detta ganska oetiskt"? Jag måste nog påstå att han har rätt. Det är en dekadent och skandalös film som innehåller alla möjliga otäcksheter bland annat: avrunkning, mjölkdrickning (från bröst), samlag brevid lik, kannibalism, Frank biter av en tjejs hals, styckning, kroppar som fräts i syra, strypning, bortslitning av naglar, utsugning av hjärna, uppskärning av mage, utgrävning av organ, likskändning, utslitning av ögon, knivhuggning, inslag av nekrofili, kremering, slafsigt ätande(!), kräkningar, nakna lik, samlag brevid lik, bortklösning av kött osv. Trots alla obehagligheter är den mest upprörande scenen när Annes lik transporteras. Det är (uppenbarligen) livlöst och överdrivet avslappnat och skrämmer och äcklar då det är den enda scen som är möjlig att relatera till. I dess realism blir även den extrema likskändning som följer än mer skrämmande. När hennes livlösa kropp släpas runt av Frank påminns åskådaren om den egna dödligheten på ett obarmhärtigt och hänsynslöst sätt, men framförallt skrämmande. På något sätt är det kanske också skrämmande att fråga sig hur långt man kan passera över och tänja smaklöshetens gränser inom underhållningens tillsynes obefintliga ramar. Jag är fast besluten om att det behövs provokation för att förnya debatten och det offentliga samtalet, att forcera utvecklingen framåt. Men samtidigt finns det saker som aldrig borde få tolereras. Pedofili är en sådan sak. Beyond the Darkness flörtande med nekrofili är smaklöst och motbjudande men samtidigt manar det till eftertanke och fyller en funktion och även om många antagligen skulle hävda att det är etiskt oförsvarbart att kalla detta för underhållning påstår jag att det är legitimt.

Betjänten och Frank är mänskliga spillror, trasiga själar som desperat söker tröst och närhet. Men att leva på att äga leder till moraliskt förfall och lättja. Att inte vara delaktig i den produktiva sektorn, att vara isolerad från verkligheten och dess etablerade normer leder till en förvrängning av dessa. Överklassens trasiga familjeförhållanden och cyniska världsbild leder till en vilsenhet och tomhet i tillvaron. Det finns inte plats för kärlek, solidaritet och gemenskap i ett hem om hela världsbilden och affärsverksamheten baseras på det motsatta, vilket genomsyrar den egna världsbilden. Istället hänger man sig ohämmat åt kroppsliga nöjen=de libertinska, hedonistiska och dekadenta elementen i överklassen. Betjänten och Franks agerande kan bland annat beskrivas av dessa förvrängda och distorterade familjerelationer. Ett existentiellt trevande efter en mening och närhet i en ensam tillvaro. Denna ensamhet provocerar fram köttsliga reaktioner som stillar sorgen, om än tillfälligt. (jag tror på köttets lustar och själens obotliga ensamhet). Kanske är det detta faktum som leder detta omaka par till varandra. De är två individer som uppenbart måste lida av störningar, deras gemensamma historia vittnar om ett eventuellt trauma. De skapar och sedan även absorberas och fullständigt uppgår i sina respektive fantasivärldar där de själva kan diktera verklighetens villkor. Där de själva kan njuta av det som de förvägras i den verkliga världen. Till en början existerar dessa världar parallellt och fungerar ihop. Men när de fascineras och isoleras mer och mer blir situationen ohållbar. Deras mål är oförenliga, avgrunden mellan dem blir djupare och det slutar ofrånkomligen som sagt med deras gemensamma undergång.

I Beyond the Darkness blandas våld, död och sexuell njutning med varandra. Attraktion och aversion smälter ihop och blir olika sidor av samma kroppsliga mynt. Om penetrationen sker i naturliga eller forcerade kroppsöppningar är oväsentligt. Kräkningar, ejakulationer, äckel och njutning är kroppsliga funktioner och reaktioner men de är uppenbart åtskillda, motsatta. Ytterligheter på ett brett spektra. Att sammanblanda dessa är skrämmande och motbjudande. Ett bra exempel är när den feta festprissens kroppsdelar slängs ner i syrabadet och kokande börjar bubbla och fräsa vilket leder till svårtolkade reaktioner från Frank. Skräckblandad förtjusning, upphetsad skräck? När hembiträdet häller ner syra i badkaret strömmar det ut i ett stötvist pulserande flöde samtidigt som det växelvis zoomas in på Franks grimaserande ansikte. En tydlig metafor för den manliga ejakulationen.

Den provocerar fram motbjudande tankegångar. Tvingar åskådaren att reflektera över döden. Döden, själen, kroppen och mänskligheten behandlas respektlöst och ärligt. I Franks störda hjärna ändras villkoren och gränserna mellan dessa områden suddas ut. Vad är mänsklighet? Vad är en människa och hennes personlighet? Kroppen, själen?

Vad är den mänskliga kroppens roll? Varför sörjer vi när någon dör? En enkel fråga, därför att någon "försvinner" och är omöjlig att interagera med. Men vad är det vi saknar? Den materialla kroppen, att aldrig kunna krama eller känna en annan individs värme? Att förlora en person att älska och älska med? Eller saknar vi personligheten? Vi vill nog intala oss att det är personligheten, men vafään den minns vi fortfarande, den forsättar att existera i vår egen individuella föreställningsvärld! Brukar inte själslig plåga botas av kroppslig njutning? Kan inte sorg botas av kopulation? Människan är en varelse av kött och blod. Det är också så hon oundvikligen uppfattar världen. Oberoende av illusioner som säger annat. Här blir den kristne intressant. Enligt kristen logik är döden något att fira. Den individ man älskar har undsluppit den långsamt ruttnande kroppens bojor och släppts fri, upp till himlariket och skaparen. Vi vet att det inte är så det fungerar. Kristna är rädda för döden. De sörjer när närstående dör. Uppenbarligen kan man inte applicera logik på känslomässiga situationer.

Människan är en varelse av kött och blod. Hur ska man helt uppriktigt lyckas greppa konstruerade koncept om en själ? Logiken lär oss att när vi dör lämnar vi bakom oss ett skal, ett stycke förbrukat kött. En tom kropp, "själens farkost" övergiven. De komplexa och avancerade nervförbindelser och kemiska substanser som utgör vår personlighet, våra minnen, tankar, känslor osv. upphör att existera när hjärtat inte längre pumpar blod till hjärnan. Vi försvinner helt enkelt. Trots det skrämmer tanken på förruttnelse vettet ur oss och fler och fler väljer att kremeras. Av den enkla anledningen att den förhatliga kroppen trots allt är en symbol för våra jag, oundvikligt förknippade med varandra. Jag avskyr personligen min kropp. Världens sämsta maskin. Istället för att uppgraderas som min datajävel blir den gradvis sämre och sämre för varje år. Precis som en bil. Till slut är den bortom allt hopp och måste skrotas. R.I.P. Det fruktansvärda, den grundläggande mänskliga och individuella motsättningen är den mellan kropp och själ. Vetskapen om att vi ska dö och fruktan inför detta. Antagligen är det just detta som konstrurerat religioner, spöken och t.ex. själen. När verkligheten inte räcker för att man ska känna sig tillfreds med sig själv, sitt liv och sin verklighetsuppfattning tvingas man utvidga den, utöka den, inkludera sådant som simmar utanför dess snäva ramar. I dessa dagar håller illusionerna om religion på att rasa samman och därför blir de kroppsliga nöjena mera viktiga. Kanske är det detta som Beyond the Darkness försöker förmedla.

Vi intalar oss att personligheten är det viktiga men spenderar miljoner på smink, träning och skönhetsoperationer. Utseendet är
viktigt. Kroppen är själens fönster som man brukar säga. Vi fruktar döden och våra kroppars naturliga utveckling så mycket att vi gör allt för att föryngra oss och rent symboliskt skjuta upp döden. För Frank är just illusionen av liv det viktigaste. Spillrorna av hennes person, skärvorna av hennes liv blir heliga för honom. Han älskade henne tidigare, nu avgudar han henne. Han disskererar henne. Det uppseendeväckande är att hans märkbara orördhet. Var finns hennes personlighet? Inte bland tarmarna, bakom ögonen eller i hjärnsubstansen. Trots att han saknar hennes personlighet så har han en stark och målmedveten fixering av hennes kropp. Genom sitt lik lever hon vidare men det fungerar också som en påminnelse om en tid då hon faktiskt gjorde det. Gränsen mellan liv och död upphör att existera.

Beyond the Darkness behandlar köttets lustar och utgör ett fullständigt frosseri i kroppen, en fullständig dyrkan av det förgängliga köttet. Inte enbart bevarandet av Annes kropp utan också i den latent sexuella stämning som genomsyrar filmen och t.ex. hur ivrigt köttsliga sensationer som hunger ljudligt och ivrigt mättas med smaskanden och bordsskick som inte ens en utvecklingsstörd bebis skulle kunna konkurera med! Rent idéhistoriskt befinner vi oss i en ytterst intressant tid, gränslandet mellan vetenskap och tilltro till människan å ena sidan och vidskeplighet och uråldriga skrönor å andra sidan står i en slutgiltig konflikt med varandra. Eller med andra ord befinner vi oss i en tid där logiken odramatiskt utrotar religionen, något som i ett långsiktigt perspektiv får filosofiska konsekvenser t.ex. angående moral. Beyond the Darkness behandlar denna omställning, vilket kanske är nödvändigt. Kan andelen överviktiga och det ökade antalet könssjukdomar sökas i detta faktum? Hänger sig människor fullständigt åt kroppsliga nöjen i en värld där allt annat har förlorat sin innebörd och betydelse? Är Beyond the Darkness egentligen en intelligent kommentar angående sorgens karaktär? Föreställningen om själen är i stort sett utdöd. Detta leder antagligen till ångest för många men det innebär också att alla får en ärlig och rättvis chans att konfrontera livet och det mirakel som det utgör! För första gången är sorgen och dödsångesten rationell då vi är medvetna om att kroppen inte enbart är en själens farkost utan även dess ursprung och bostad. Kanske är vår "hjältes" agerande i Beyond the Darkness exempel på hur vi ska försöka möta denna sorg. Vad vet jag. Hur som helst är evolutionens största spratt mot människan det faktum att vi försetts med kraftiga överlevnadsinstinkter samtidigt som vi nu har kunskapen och intelligens att förstå att döden är ofrånkomlig. Men vad är döden, vad är det som är skrämmande med den? Att vi inte vet vad som händer, att vi innerst inne vet att det som händer just inte är ett skit? Att vi förlorar kontrollen och tvingas acceptera nya villkor? Att vi genom hela våra liv strävar efter njutning, uppmärksamhet, uppskattning, kärlek och att det därför är svårt att acceptera att dess klimax är tråkigt och innehållslöst, likgiltig tomhet. Ligga och ruttna i backen är en omöjlighet för många då det helt enkelt är för skrämmande. En rädsla som denna film utforskar och exploaterar.

Detta är ingen konst, det är sensationstörstande skräp. Men det behöver inte betyda att karaktärerna är infantila, eller att deras utveckling och mellanmänskliga dynamik skulle kännetecknas av denna börda. Skådespelarinsatserna är ofta allt annat än grymma. Men rent spekulativt besitter händelseutvecklingen en aburd teoretisk logik. Men vad fan säger man egentlinge om en film som denna? Jag är inte helt säker. Är den genialisk? Absolut inte. Är den groteskt och substanslöst skräp? Näe, det tycker jag nog inte. Korfattat kan jag dock konstatera att det är en originell och extrem film som inte kan rekommenderas till den kräsmagade. För Beyond the Darkness är en kontroversiell och sjuk film. Inget snack om saken. Ett tabubelagt ämne behandlas respektlöst. Vad innebär det? Vulgäriserar det genren och debatten? Utarmar den dess värde och chockerar som självändamål? Eller är den en nödvändig pionjär? Tvingar den utvecklingen framåt? Vem fan vet? och vem fään bryr sig?! Däremot kan jag ju säga att det är en film för kings. En häftig film.

Den är filmad på ett simpelt och intetsägande sätt. Rakt framifrån, välupplyst, naturligt och realistiskt. Detta är väldigt skrämmande. De vidrigheter som utförs döljs inte bakom metaforer eller förmildrande omständigheter. Det skildras på det mest skrämmande och obarmhärtiga sättet -som en naturlig beståndsdel av vår egen värld. -som något hämtat ur vår egen verklighet. Beyond the Darkness är en skamlöst chockerande och sensationstörstande film. Men bakom alla inälvor, när chocken har lagt sig ställer filmen intressanta frågor och berättar en stark historia om mänsklighet.

Svag 4/5