Nights Of Terror

Traditionellt och historiskt sett har Italien varit ett föregångsland inom filmen, ett starkt cineastiskt land, ett resultat av oerhörda samhälleliga satsningar på filmen. Genom statliga investeringar fick många som aldrig annars skulle ha haft möjlighet chans att förverkliga sina visioner, utveckla sina idéer, experimentera och växa konstnärligt. Detta innebar en unik, kreativ och skapande miljö där konst fick växa och frodas fritt och oinskränkt. Men i och med 80-talets (fortsatt rådande) liberala (=marknadsfundamentalistiska) idéoffensiv förlitade man sig på den allsmäktiga marknaden och dess påstått mirakulösa mekanismer och funktioner. Det hela slutade som förväntat med att en blomstrande filmproduktion torkade ut. En levnadskraftig, vital, personlig och framförallt färgstark bransch centraliserades i ett fåtal monopolkapitalisters händer för att sedan reduceras till obefintlighet med den kulturella strömlinjeformningen, amerikaniseringen av världen.

Den italienska filmproduktionen var ärlig och mänsklig. Den var öppen för intryck och lät sig inspireras i stor utsträckning. Den var kreativ och saknade fördomar i sitt behandlande av ämnen, den adderade nya dimensioner och perspektiv till gamla teman i en tolerant och öppen skapandeprocess. Skapandet var aldrig likgiltigt, utvecklingen påtvingades och drevs konstant framåt till nya extrema höjder. Man strävade efter att överträffa varandra och denna vänligt konkurerande anda garanterade att skapandet i sig kännetecknades av en framåtskridande rörelse som kontinuerligt "höjde ribban".

De italienska filmerna står sig än idag som provocerande mästerverk. De tangerar ofta upphovsrättsliga lagar och bestämmelser, de är våldsamma, de är erotiska och på ett filosofiskt plan angriper de hela vårat samhälle och dess existensbetingelser, både ur ett samhälleligt och individuellt perspektiv.

Kritiska röster avfärder dessa filmer som skräp, som ytliga och som smaklöst kommersiella. De avfärdas som substanslösa yttringar för en ohämmad profittörstande strävan. En skamlös strävan som ofta innebar imitationer eller undermåliga dialoger i allmänhet och intetsägande, ytliga filmer utan seriöst budskap i synnerhet. Vissa aspekter av dessa eventuella anklagelser skulle kunna påstås vara berättigade i viss, begränsad mån. Men att de skulle vara ytliga filmer utan seriöst budskap är med få undantag inget annat än en elakartad missuppfattning utan verklighetsmässig förankring. Faktum är att många av dessa filmer är djupt politiska och som jag tidigare konstaterade angriper de vårt samhälle och dess existensbetingelser.

De två underkategorier till Italiensk skräck som mest uppenbart kritiserar och kommenterar det kapitalistiska systemet som helhet och de existentiella villkor det objektivt underkastar människor, är Zombie- och Kannibalfilmer. Dessa filmer är väldigt utmanande. De bryter alla tabun och uppmärksammar oss på dem, tvingas oss att konfrontera dem och ta ställning.

Zombiefilmer speglar västvärldens samhälle på ett grovt uppriktigt sätt. Ett återkommande tema är den kusliga metaforen där Zombierna utgör en symbol för det dekadenta och tomma liv vi i väst generellt lever. När metaforernas dimma lättar och insikten att det är vi som är Zombierna är tydlig blir ångesten total.

Kannibalfilmer uppmärksammar andra frågor. Främst den onaturliga världens våldtäkt av den naturliga, exploateringen av så kallat primitiva kulturer och deras naturresurser för vår underhållning och behov. I en bekväm, globaliserad och uppkopplad värld manifesterar sig primitiva, blodtörstiga kannibaler sig som en stor skräck. Vårt samhälles totala antites. Rebeller som vägrar låta sig strömlinjeformas, uråldriga krafter som ursinnigt bekämpar amerikaniseringen med yxa och spjut.

Det är här skräcken med kannibal- och zombiefilmer ligger, inte i våldet. De blottlägger faktumet att människan är ett flockdjur som fungerar bäst tillsammans, kollektivt, gemensamt. Något som blir provocerande i individuella tider där man uppmanas att satsa på sig själv. Zombie- och kannibalfilmer punkterar liberala myter om individen och uppvisar hur cyniskt och oetiskt det är med ett samhälle där människor delas upp i fattiga och rika.

Filmerna behandlar också ett av vårt samhälles största tabun -livets ofrånkomliga cykel och dess klimax i döden. De påminner oss på ett obehagligt sätt om vår dödlighet. Trots alla modekläder, parfymer och hygienprodukter är vi bara ett djur som alla andra vilket leder till en obarmhärtig självrannsakning. Både ödlans och människans tarmar ser likadana ut, vi är inte skapelsens krona, vi är inte speciella även om vi intalats det genom långa mörka år av kristna illusioner.

Italiensk skräck innehåller ofta erotiska scener. Billiga knep säger vissa, ärligt och modigt säger andra. Sex är ständigt närvarande i samhället. Kvinnokroppen exploateras och objektifieras i vardagens alla hörn. Men den personliga och mänskliga sexualiteten kvarstår som ett av vår tids sista stora mysterier. Den sexuella upphetsningen är mänsklighetens mest grundläggande reaktion, totalt oumbärlig för artens fortlevnad. I individens liv är den också ytterst påtaglig och många av livets fundamentala upplevelser handlar om sexualiteten. Fortfarande är det dock ett tabubelagt ämne trots att underklädesmodeller dansar omkring eggande tvärs igenom hela det offentliga rummet. I Italiensk skräck behandlas sexualiteten som något naturligt och självklart. Som ett utryck för kärlek som inte kan tystas, kontrolleras eller förhindras. Även om objektifieringen av kvinnan förekommer så är det mer rättvist och under mer jämställda villkor.

Italiensk skräck är ofta extremt våldsam. Det kan påstås vara simpelt sensationssökande, demoraliserande av ungdomen eller liknande men faktum är att det är relevant! Vi lever i en våldsam tid. En tid med mängder av våldsbrott, ökad organiserad kriminell aktivitet men framförallt en tid där en stagnerande imperialistisk supermakt med våld, ockupation och terrorbombningar garanterar sin position och tillgång till råvaror världen över. Skildringen av våld blir en rimlig reflektion av rådande förhållanden.

Vårt samhälle domineras av en amerikaniserad, västerländskt chauvinistisk syn på kultur, en imperialistisk och kolonial syn. Amerikanska filmer legitimeras och existensberättigas enbart genom sitt ursprungsland samtidigt som filmer från andra länder tvingas existera och lanseras efter andra villkor och premisser. T.ex. Lucio Fulci’s filmer som automatiskt hamnar i ett underläge och permanent brännmärks som Italiensk film. Ett brännmärke som de facto fungerar som en indikator på att det rör sig om något sämre. 

Italiensk skräckfilm är något unikt. Man skäms inte för att plagiera och ibland vara bristfällig kvalitetsmässigt. Men att avfärda dessa filmer som skräp är att göra sig skyldig till en vulgär och brutal förenkling. Dessa filmer är stor konst som blir djup i sin ytlighet och storslagen i sin enkelhet.