Nights Of Terror

Elvira jobbar som presentatör för skräckfilmer på en tv-station någonstans i USA. På grund av hennes burdusa och framfusiga personlighet kommer hon tyvärr inte överens med sina arbetskamrater. Problematiken får ett klimax när hon presenteras för kanalens nya chef, en korpulent cowboy som inte kan hålla fingrarna i styr. Elvira blir förnärmad av de sexuella trakasserierna och svarar med en konfrontation -i direktsändning! Snacka om tokigt! När hon får sparken glädjs hon i alla fall över att hon nu kan uppfylla sin dröm om att ha en egen show i Las Vegas. Men hennes agent kommer med två dålgia nyheter, för det första kostar det 50.000$ att sätta upp showen, pengar som för tillfället inte existerar och för det andra har hennes gammelmoster dött. Den knasiga Elvira har ingen aning om att hon överhuvudtaget hade en gammelmoster och gläds över arvet hon nu ska tilldelas. Hon reser till mosterns hemstad, en liten, gammalmodig stad som fastnat någonstans i 50-talet. En stad med en konservativ, puritansk och kristen befolkning, med andra ord är de inte riktigt redo för en kvinna likt Elvira -läget är som bäddat för tokigheter! Moralpanik (en eventuellt befogad sådan) utbryter och de äldre invånarna gör allt de kan för att driva henne ur staden, ungdomen däremot älskar Elvira och hjälper henne bland annat att renovera huset, till föräldrarnas förfäran.
Till sin stora besvikelse får Elvira dock reda på att det enda hon ärvt är mosterns gamla spöklika hus, en hund och en kokbok. En rad knasiga äventyr senare planerar hon att laga mat till sin "pojkvän" med hjälp av mosterns kokbok. Det står dock klart att det måste vara en mystisk kokbok eftersom att receptet består av maskar, mögel och mosterns gamla trolldrycker. Men tro det eller ej, Elvira använder ingredienserna ändå! Snacka om tokigt! När "grytan" ska serveras hoppar det dock upp ett monster! Det visar sig också att hennes gammelmosters bror Vincent Talbot (en hyllning till den store kungen Vincent Price och Lon Chaney Jrs karaktär Larry Talbot i Universals Wolfman-filmer) väldigt gärna vill åt "kokboken" (för den som inte gissat det ännu är det en bok med trollformler) då han är någon slags ockult präst. Nu är det upp till Elvira att försvara boken från sin onde morbror -Upp till kamp!


Som sagt blir saker sjukt crazy när den promiskuösa, frisläppta, kaxiga och galna Elvira släpps lös i den lilla konservativa och kristna staden. Som bekant så uppstår alltid stor komik när två motsatser tvingas ihop, så även här. Jag kan garantera att hon råkar ut för alla möjliga knasiga äventyr. Hon börjar bland annat visa skräckfilmer på ortens biograf. Hur som helst är Elvira en stark tjej som vet vad hon vill och som inte är rädd för sin sexualitet, men hon låter sig inte reduceras till ett sexuellt objekt. Klåfingriga fingar motas bort med sparkar och slag. Uppenbarligen rimmar självsäkra och starka tjejer illa med patriarkala maktstrukturer. Att en figur som Elvira inte kan accepteras i ett samhälle som inte kan beskrivas som något annat än borgerliga alliansens våta dröm är självklart. Det är möjligt att Elvira -Mistress of the dark på något abstrakt plan utgör en kritisk röst mot manschauvinismen men med ytterst stor sannolikhet famlar jag nu efter ett politiskt alibi för att kunna "avnjuta" en film som denna.



Elvira fullkomligen sprutar ur sig skämt och olämpligheter vart hon än befinner sig likt en förvuxen, rebellisk och sexualiserad pippi långstrump. Fokus ligger just på lustiga ordvitsar, nästan uteslutande kretsande kring sex i allmänhet samt hennes yppiga och frodiga byst i synnerhet, alltid med extraordinärt låg och tramsig nivå. Dessa buskisskämt avlöser varandra i en enda lång skrattkavalkad(?). Lågvattenmärket måste vara när en man viftar med en korv framför en kvinna och säger -does this remind you of anything?



Till de mer bisarra inslagen hör bland annat när Elvira av misstag råkar omvandla stadens årliga moralfest till en sexfest då hennes gryta visar sig vara ett extremt kraftfullt afrodisiakum samt när en inbrottstjuv börjar äta upp hennes trosor(!). Det är också ganska märkligt att stadens invånare vill bränna Elvira på bål i tron om att hon är en häxa, eventuellt en tydlig och skarp kommentar till den amerikanska kristna högern.


Kanske inte särskilt intellektuellt stimulerande, men ett utmärkt tidsfördriv! Blir aldrig tråkig då den är upplagd likt ett mtv-program riktat till dagens dampgeneration. Vad jag menar med detta är att skämt och ämnen byter av varandra i ett raskt tempo för att en överstimulerad och bortskämd publik inte ska tappa intresset.


En skön och välvillig 80-talskomedi. Sorgligt att filmer likt denna inte görs längre. R.I.P.


3/5

Den något absurda slutscenen.

Jag är trött på att den filmgenre jag älskar förminskas och nedvärderas! Mediernas behandling av skräck och närliggande ämnen kännetecknas av en upprepad och strukturell nonchalans. Skräckfilmer i sig erkänns inte som stor konst utan förnekas, förlöjligas och smutskastas. Bland annat genom anklagelser som att det rör sig om en substanslös, sensationslysten genre som enbart strävar att chockera, provocera och på så sätt tjäna snabba pengar.

Angreppen mot genren tar sig också andra uttryck i utspel om videovåldets påstådda effekter, vilket i sin tur är ett så grovt omyndighetsförklarande av publiken att filmer censureras. En total våldtäkt på allt vad konstnärlig integritet heter, ett respektlöst förnekande av konstens suveränitet! (Sedan kallas Sverige och västvärlden för försvarare av demokrati och det fria ordet! Lika rimligt som när demokratins påstådda försvarare sanktioner och/eller för öppet krig med länder som väljer andra sätt att organisera sina samhällen, länder som litar till egna krafter och som inte ställer sina naturresurser och sin arbetskraft till imperialismens förfogan, vilket man sedan kallar det för demokratisering!)

Något annat som irriterar mig är den nonchalanta okunnighet som är typisk när skräckfilm behandlas. Man har ingen kunskap och erkänner inte genren tillräckligt mycket för att tillgodogöra dessa brister. Ett bra exempel på detta är förhandsinformationen som fanns tillgänglig innan avsnitt nummer 2 av skräckministeriet när Terri McMinn skulle intervjuas. Det stod att hon blev världskänd efter att ha styckats i motorsågsmassakern. För det första kan man knappast påstå att hon är världskänd. Att åka på några sunkiga conventions per år räcker inte. För det andra styckades hon aldrig. Texas Chainsaw Massacre/Motorsågsmassakern är en väldigt stark film som effektivt spelar med åskådarens fantasi och skickligt bygger upp suggestiva bilder. En film som inte är våldsam, men som ändå ger ett våldsamt intryck. Man kan ju tycka att i alla fall svt borde ha koll och professionalitet nog att rätta misstag. Hur som helst blev jag förbannad och undrar när genren ska bemötas av välförtjänt respekt.

Angående skräckministeriet så tycker jag att skräckfilmen borde få mer utrymme i programmet. Hittills har man tenderat att undvika skräckfilmen och utforska andra aspekter av skräckfiktionen där fokus ofta har legat på litteraturen vilket jag anser vara orättvist. En oproportionerlig och odemokratisk favorisering av en marginell företeelse.

Jag blir också irreterad på alla jävla sekvenser mellan inslagen som ska ge någon slags läskig stämning. Men för övrigt tycker jag att det är ett ganska bra program och absolut ett jätteroligt initiativ!

Two Evil Eyes är ett samarbete mellan de två mästarna George A. Romero och Dario Argento och består av två avsnitt baserade på berättelser av Edgar Allan Poe. Ett påkostat och lyckat samarbete.

The Facts in the Case of M. Valdemar regisserad av George A. Romero handlar om en cynisk, girig och känslokall medelålders golddigger vid namn Jessica som ska ärva sin väldigt gamla man Valdemars rikedom (påminner om den motbjudande borgarkärringen Anna Anka i tv3s senaste hjärndöda satsning). För närvarande ligger Valdemar på sin dödsbädd och kräver mer eller mindre konstant läkaruppsikt, problemet för honom är dock att hans unga, stiliga läkare Robert har en kärleksaffär med Jessica. Tillsammans planerar de att hypnotisera Valdemar och spela in när han accepterar att Jessica tar ut alla tillgångar kontant under ansvarslösa förutsättningar och dåliga villkor, vilket banken tillåter henne att göra förutsatt att Valdemar lever i tre veckor till så att papprena hinner skickas med posten och kontrolleras eller liknande, om han dör innan dess ogiltigförklaras hela överföringen. Efter att hypnotiserat Valdemar lämnar de honom tillfälligt i det tillståndet för att ostört kunna idka samlag. Men under kärleksaktens inledning avlider Valdemar till de älskandes stora förskräckelse. Efter upprepade fruktlösa återupplivningsförsök bestämmer de sig för att lägga Valdemar i källarnes frysbox för att sedan tina honom i framtiden och låta Robert signera dödsattesten. Men samma natt hörs mystiska ljud från källaren...

Romeros Poe-tolkning är skickligt utförd och hade utan problem platsat i t.ex. Creepshow 2. Jag har dock två invändningar. För det första blir scenen när Valdemar är fast mellan de levandes och dödas respektive världar ganska fånig, i synnerhet när hans odöda själ börjar kommunicera.
För den andlige blir det kanske intressant när Valdemar talar om den andra sidan och de missnöjda själar som är fångade mellan dessa "världar", men för en rationell person blir det närmast pinsamt. Detta fungerade utmärkt i Tales of terror med Vincent Price men en nutida version blir det nästan distraherande i sin fånighet. För det andra tycker jag att dessa missnöjda och fångade själar är jävligt töntiga och inte det minsta skrämmande när de väl penetrerar vår värld. De består av en folkmassa i "mystiska" heltäckande gråa kroppsstrumpor.

Den obehagliga stämningen arbetas succesivt upp med hjälp av ett skickligt utnyttjande av soundtracket och suggestiva kameravinklar som fungerar i en kraftfull symbios. Genuint kuslig när den är som bäst. Men de ovan nämnda irritationsmomenten är två exempel på saker som förstör den kusliga stämningen, försöket att avbilda dessa mystiska figurer blir särskilt misslyckat, den individuella fantasin borde ha tilldelats den uppgiften.

Ur en rent social och psykologisk synpunkt är det väldigt intressant att se Jessicas och Roberts reaktion när de inser att Valdemar kan tala. Deras första reaktion är ett tillstånd av anarkistisk panik, sedan börjar de famla efter ett logiskt svar på en ologisk fråga. De har en väldigt trovärdig och naturlig dynamik i sin onatuliga och forcerade kärlek. Det bör sägas att deras iskalla planerande nästan är kusligare än monstren.




Den samhällskritiske Romero blir väldigt tydlig i den sista scenen när blod droppar ner över de dollar som skringats för vinden. Han skildrar överklassens dekadens, hur pengar korrumperar och hur orimligt och orättvist det är med en liten parasitär minoritet som kontrollerar en majoritet av alla pengar och tillåts bli rika på andra människors arbete. Detta illustreras bäst med kommentaren som en polis utbrister när han hittar Roberts ruttnande lik omgivet av mängder med pengar.

För övrigt är det kul att se två gamla stjärnor från Creepshow tillsammans.

The Black Cat handlar om Rod, hans flickvän Annabel och vilken riktning deras liv tar efter att en mystisk svart katt flyttar in. De bor tillsammans i ett stort närmast barockartat hus, ett mörkt hus som förmedlar obehagliga känslor som tycks skvallra om de hemskheter man vet kommer att utspela sig. När den världsvane Rod väl är hemma verkar han spendera mest tid i sitt mörkrum och framkalla fotografier, då han arbetar med att fotografera våldsamma brottsplatser. Den unga och naiva Annabel däremot är professionell fiolspelare och håller i lektioner under eftermiddagarna. De har ett kyligt förhållande och sprickan mellan dem tycks avgrundsdjup. De är i helt olika stadier i sina liv och den utveckling som en gång var parallell har nu fört dem åt helt skilda riktningar i tillvaron. De tycks inte ha något gemensamt förrutom den falnande, svala kärleken och den bekvämt behagliga trygggheten. En dag låter Annabel en tillsynes herrelös katt flytta in i huset. I den svåra situationen bestående av ett påfrestande jobb och ett dött förhållande blir katten "droppen som får bägaren att rinna över", den förföljer honom och stör hans arbete och Rod svarar med att börja hata den. När problemen och frustrationen ökar Rod sin alkoholkonsumtion i en destruktiv nedåtgående sprial. Den bristfälliga kommunikationen mellan Rod och Annabel blir ännu sämre och när hennes älskade katt en dag är försvunnen börjar hon misstänka att Rod är inblandad. Samtidigt intensifieras Rods drickande och det blir svårare för honom att skilja mellan dröm och verklighet. När hon lyckas få bevis för sin tes angående Rods delaktighet i kattens död bestämmer hon sig för att lämna honom vilket får en dödlig utgång. Rod murar in kroppen och etablerar ett alibi. Men fler och fler personer ställer fler och fler frågor och när fasaden börjar rämna svarar han med ursinne vilket tycks påskynda det ofrånkomliga nervsammanbrottet. Det är nu som historien blir verkligt spännande.

The Black Cat Regisserad av Dario Argento blandar friskt mängder av olika element från Poe's berättelser även om tyngdpunkten givetvis ligger på the Black Cat. Den är en verklig mästares hantverk. Det är fascinerande att bevittna Rods gradvisa mentala kollaps, de effekter det får på hans omgivning och hur han försöker tackla omgivningens reaktioner och allt mer intensiva försök att lista ut vad som egentligen hände med Annabel. Det mest bisarra inslaget är utan tvekan när Rod efter en rejäl fylla under något slags delirium vaknar upp i en medeltidsvärld där han skräckslaget möter döden på ett fantasifull sätt.

I inledningsscenen fotograferar Rod en ruskig brottsplats. Han är märkbart likgiltig och fokuserar enbart på att fotografera. Han ger dagens vedervärdiga sensationsjournalistik ett ansikte och bidrar i sitt arbete till att trubba av människan och hennes verklighetsuppfattning. Det är möjligt att Rods arbete kan övertolkas men enligt mig är det en självklar kommentar angående mediernas degenerering och fördummande samt avtrubbande effekt på samhällsdebatten i allmänhet och individen i synnerhet. Vilket om inte annat blir tydligt genom arbetets effekt på honom personligen.

Tom Savini gör en festlig Cameo. Dexters tjej är också med och gör sin första roll.

3/5

Deckarförfattaren Peter Neal har skrivit "Tenebrae" och en mördare som är besatt av honom använder boken för att motivera och rättfärdiga sina dåd som han kopierar från den. Förrutom att imitera morden trycker han även in utrivna sidor ur boken i offrens munnar. Peter Neal som för tillfället är i Rom för att göra reklam för "Tenebrae" finner sig förföljd och trakasserad av mördaren som bland annat ringer och skickar upprepade brev bestående av citat från hans böcker. När hotbilden mot honom ökar bestämmer han sig för att själv försöka lösa mysteriet men hinner innan det är för sent?

Tenebre utspelar sig i Rom, uteslutande hos den prviligierade överklassen. Dessa rymliga, bekostade och nästan futuristiska miljöer påminner om utvecklinge i USA med gated-communities osv. Men de skiljer sig också från de sedvanliga bakgrunderna i Argentos verk som ofta är romantiskt idylliska som en kontrast till de makabra scener som utspelar sig. Tenebres starkt pulserande soundtrack överensstämmer perfekt med de visullea intrycken och bidrar till den lätt "futuristiska" stämningen. Men samtidigt kan soundtracket i sin besynnerliga musikaliska uppbyggnad bli något av ett irritationsmoment.

Mordgåtan är svår att lösa. Inte minst på grund av att mängder av ledtrådar, motiv och möjliga gärningsmän förekommer. Det blir en fängslande och aktiv upplevelse men också invecklad och komplex (första gången jag såg Tenebre för några år sedan hade jag ibland svårt att hänga med). Att njuta av filmen och samtidigt fokusera på att försöka klura ut gåtan blir en paradox och i slutändan inget som jag rekommenderar. I alla fall inte om man vill slappna av och bli underhållen av en kvalitativ film.

Mördaren fotograferar sina offer och det blir tydligt att det visuella intrycket är av stor vikt, men inte bara för mördaren. Filmen fokuserar mycket på åskådaren och betraktarrollen i sig tillägnas mycket uppmärksamhet, nästan varje mord sker under uppsikt av en tredje part. Det ställer frågor. Inte minst personligt etiska. Hur skulle jag reagera? Skulle jag ingripa? Men också angående betraktarens roll och bakomliggande orsaker. Till exempel den sexuellt utsvultne (eller vad han nu motiverades av i sitt agerande) hemlösa mannen som bevittnar filmens första mord. Han hade tidigare försökt våldföra sig på denna stackars kvinna och tjyvkikar nu in genom hennes fönster. Istället för att få beskåda en ung vacker kvinnas blottade behag ser han henne möta döden i en ursinnig mördares händer. Ivrigt och koncentrerat stirrar han in, noga med att absorbera varje detalj. Men vad tänker han egentligen på? Funderar han på hur han ska komma till hennes undsättning, eller njuter han av den fasansfulla scenen som utspelar sig?

I en trött och ofta grådaskigt upprepande undergenre har Dario Argento skapat något fräscht och oväntat. En originell mordhistoria som förvånar och engagerar.

3½/5

Två unga studenter, Elvira och Genevieve åker ut på landsbygden för att finna Grevinnan Wandessas grav. Enligt legenden bevarade grevinnan Wandessa sin skönhet genom att dricka kvinnliga oskulders blod i satanistiska ritualer. Men rättvisans makter lyckades stoppa hennes terror och hon straffades. Hon fick huvudet avhugget och hjärtat spetsat med ett magiskt silverkrucifix. På vägen till hennes grav stöter de på Valdemar, en varulv som bor isolerat i ett slott tillsammans med sin psykiskt sjuka syster och deras betjänt. Valdemar visar sig ha ett stort intresse i Wandessas grav och då Elvira och Genevieve är vilse accepterar de Valdemars inbjudan att bo några dagar på slottet. De sammanställer alla gamla dokument samt skattkartor och med Valdemars lokala kännedom lyckas de lista ut var graven är gömd. Olyckligtvis råkar Genevieve skära sig rejält och spiller blod rakt ner i kadavrets mun! De ger sig hemåt för att plåstra om henne, omedvetna om att de väckt Wandessa till liv...

Grevinnan Wandessa är närvarande i vinden som viner och åskan som mullrar men också i individuella förnimmelser, i mardrömmar och hallucinationer. Samtidigt som Wandessa börjar smyga runt i den mörka natten inleder Valdemar och Elvira ett omöjligt kärleksförhållande, de älskar varandra på lånad tid men låter ändå kärleken blomstra. En utsiktslös men intensiv kärlek. Men fullmånen närmar sig och Valdemar tvingas erkänna vem han egentligen är. Han berättar att han är en förlorad själ, dömd att vandra på jorden och varje fullmåne genomgå den smärtsamma och skrämmande processen att förvandlas till en primitiv, dreglande, bottenlöst rasande blodtörstig best som smyger runt i natten för att döda urskiljningslöst, och sedan plågas av oerhörda samvetskval dagen efter. Han berättar också att anledningen till varför han ville hitta Wandessas grav är för att silverkrucifixet som satt i hennes kropp är det enda som kan döda honom, bryta förbannelsen och rädda hans själ. Problemet är bara att detta endast fungerar på ett villkor, att den som dödar honom är en kvinna som älskar honom. Det är här Elvira kommer in i bilden. Hon är en vanlig ung kvinna som finner sig i en svår situation. Hon är omgiven av ondskans krafter som alla vill åt hennes åtråvärda blod och den enda tryggheten är hennes älskade Valdemar som vill att hon ska döda honom.

En kamp mot klockan inleds när Walpurgisnacht (valborgsmässoafton) närmar sig. Under denna kväll kommer Wandessa få extra stora krafter -"Vampires will rule supreme..... there will be death... and many strange things.... never seen by human beings!" konstaterar Valdemar förskräckt.

En äkta okomplicerad klassiker. Allt man kan önska sig -och mer! , Svart magi, monster, vackra kvinnor, läskiga slott och spänning i en intensiv berättelse om kärlek, det övernaturliga, vänskap och ond bråd död. Den är en fröjd att beskåda, kanske inte så nyskapande, men varför ändra på ett vinnande koncept? Tydligt inspirerad av Universal's klassiker, men märkbart uppdaterad i form av mer våld och erotiska inslag. Werewolf vs. Vampire Woman tillåts aldrig bli tråkig då den är fylld av monster och läskiga företeelser. Många favoritmonster är närvarande -Vampyr, varulv, zombie, spöke men även obehagliga figurer från vår egen värld som en knivman, en galning och en våldtäktsman. Det går enbart att spekulera i hur många människor dessa tillsammans hade kunnat skrämma om man hjälpts åt istället för att ägna sig åt inbördes stridigheter!

En perfekt film, lagom banal dialog, lagom skickliga/dåliga skådespelare och lagom många luckor. Innehåller en del uppriktigt kusliga scener och är fylld av skräck från början till slut.

5/5

Idag köpte jag senaste Fangoria på pressbyrån. Jag måste fan börja prenumerera snart. Varje gång jag köper den bränner mina medmänniskors blickar. Jag känner mig naken, rannsakad och ifrågasatt. Jag tycker helt enkelt att det är lite pinsamt att köpa Fangoria då omslaget ofta består av monster och/eller våldsamheter. Det var speciellt pinsamt att köpa detta nummer då framsidan bepryddes av en kvinnlig vampyr med ett litet och tajt vitt linne. Hon blottar sina huggtänder i en skrämmande hotfull grimas. Hennes mun, hals och byst är täckta i blod.
Den unga kvinnliga expediten ser frågande och oförstående på mig, hennes blick tycks fråga varför jag spenderar 147kr på denna mystiska och obehagliga tidning. Jag slår skamset ner blicken när jag räcker pengarna till henne och våra händer vidrörs i ett brännande elektriskt ögonblick. Hon frågar mig om det är bra så men hon tycks egentligen säga -den här är inte bra! Jag undrar mumlande om jag skulle kunna få en påse och förbannar min egen dumhet som lyckas intensifiera pinsamheten ytterligare. Jag tackar och skyndar mig ut ur affären och tänker att det är så här alla äckliga porrgubbar måste känna sig.

Även om detta av någon anledning kom att bli en fiktiv och överdramatiserad skildring av mitt köpande av Fangoria så tycker jag faktiskt att det är pinsamt, speciellt det ovan nämnda septembernumret som på framsidan ger ett fetischistiskt sexualsadistiskt intryck, i alla fall om man övertolkar det. Vilket jag inbillar mig att understimulerade arbetare på pressbyrån gör under dagens mest folktomma timmar.

Jag tycker också att omslagets nya layout (sedan några nummer tillbaka) är ful. Den förra var betydligt snyggare och mer informativ. Jag är också missnöjd med den nya fula Fangorialoggan, ser ju fan ut som loggan för nåt jävla ruttet brasilianskt thrash metal band från början av 2000-talet. Lame för fan. Jag önskar också att de retrospektiva inslagen från genrens guldålder skulle utökas och förekomma oftare. Idag är de nostalgiska och tillbakablickande texterna tyvärr sporadiska och bristfälliga. I detta avseende är Darkside magazine betydligt bättre. I ärlighetens namn föredrar jag Darkside framför Fangoria men jag hittar den inte längre :'(


Den nya fula loggan, fään vad ful!


Fangoria fokuserar på nuet och framtiden. Egentligen är det väl inget fel i det. Repotagen från inspelningar av filmer man ser fram emot, uppdateringar och nyheter inom skräckvärlden och genomgången av de filmer som släppts på dvd är alla oumbärliga inslag. Paradoxalt nog blir dock den största styrkan den tyngsta nackdelen. Alldeles för stora delar av tidningen behandlar skitfilmer man aldrig kommer att bli intresserad av att se men som man ändå pliktskyldigt läser om. Tidningen skulle må bra av en ämnesmässig "breddning".


Det sägs att Fangoria ibland läses på töntiga fester!

Fangoria behandlar marginella subkulturella yttringar som majoriteten av befolkningen finner motbjudande eller ointressanta. Det är extrema filmer som ofta inte är lämpliga i offentliga eller stelt sociala sammanhang. Detta är något jag accepterar och ibland kanske till och med välkomnar. Jag tror att majoriteten av Fangorias läsare delar min uppfattning. Trots det anser jag att de inledande sidorna tenderar att försöka legitimera tidningens innehåll och genren i sig. Man strävar efter att genom empiriska fakta bevisa att skräcken tillhör mainstream t.ex. genom att älta om psuedoskräckisar med minsta övernaturliga inslag producerad av de stora filmbolagen bara för att många jävlar har gått och sett den på bio.

Skräckgenren är uråldrig och odödlig. Grundläggande mänskliga impulser och mekanismer verkar kräva skräck oberoende av världsdel, generation eller klasstillhörighet osv. Därför är detta försök att "rentvå" tidningen och genren överflödiga och i vilket fall som helst uttjatade.

Besynnerligt att detta inlägg genomsyrats av en genomgående negativ ton gentemot Fangoria, som sagt är den ju egentligen oumbärlig! Min kärlek för Fangoria blev särskilt tydlig i och med 30-årsnumret som utgjorde en sentimental kavalkad som förrutom att ge mig gåshud nästan tvingade fram några tårar här och där. Men bara nästan!

Nu till sist en liten spontan anekdot, nämligen mitt värsta Fangoriaminne! En gång började min svärmor en glad, trevlig och pacifistisk kvinna bläddra igenom ett nummer av Fangoria. Men det var inte vilket nummer som helst utan extreme horror specialnumret med Martyrs på framsidan. Mitt blod frös till is och jag höll andan när jag fasade över vilka bilder av grovt våld jag skulle bli tvungen att förklara. På en av de första sidorna fanns en reklam för någon sunkig film som hon blev fascinerad över. Bilden visade en kvinna vars halva kropp på något mystiskt och oförklarligt sätt smält ihop med en vägg. Jag började pusta ut men sedan bläddrade hon vidare och utbrast upprepade gånger -usch och fy! samtidigt som bilderna blev grövre och grövre. Till sist la hon ifrån sig tidningen och skrattade lite obekvämt. Det påminner mig om en annan gång när farfar slog upp ca. 4 slumpmässiga sidor av Darkside Magazine och möttes av zombies, kannibaler, mördare och reklam för porrfilmen "striptease then fuck 4" och sedan skrockande utbrast -vilken jävla tidning! 

Nu vill jag hur som helst önska er en läskig dag!

Toolbox Murders (1978)

En mystisk maskerad mördare smyger omkring och dödar kvinnor i ett lägenhetskomplex beväpnad med en verktygslåda. Samtidigt som polisen försöker lösa mysteriet blir den 15-årige Laurie kidnappad. Sakta men säkert står det klart att de två brotten är sammankopplade men kommer man lyckas fånga mördaren i tid och förhindra ännu en tragedi?

Filmen inleds långsamt och suggestivt med aningar om en tragisk olycka som bevisligen har satt djupa traumatiska spår hos någon. Så djupa att drastiska handlingar som att mörda behövs för att dämpa smärtan och tomheten efter den som dött. Förvånansvärt filmtekniskt sofistikerade grepp används för att måla upp en öm bild av denna tragedi. Därför blir det första mordet ett rått och häftigt uppvaknande ur en olycksbådande psykedelisk dvala.

I sin uppbyggnad består Toolbox Murders av olika avsnitt vilket blir väldigt besynnerligt. Verktygslådemorden som filmen är döpt efter sker i en blodig och brutal kavalkad under de första ca. 15 minuterna. Sedan läggs fokus på att lösa dessa mord och på att skildra Lauries mors sorg. Ungefär vid hälften av filmen står det klart vem mördaren är och vad som egentligen hände med Laurie. Samtidigt börjar Lauries bror och dennes nye vän försöka hitta henne själva då polisens brottsutredningen visade sig vara en besvikelse. Samtidigt som de två bryter sig in på mordplatser och undersöker dem som något slags barnförbjudet "vi fem" blir Lauries situation allt mer desperat. Filmens slutskede är ett dramatiskt, våldsamt och nästan invecklat klimax där twisterna avlöser varandra i något som påminner om en grekisk tragedi.

Mördaren är en kuslig och mystisk figur iklädd en fantasilös men kanske nödvändigt realistisk skidmask. Han är iskallt beräknande och skrämmande nonchalant i sitt mördande. Hans nonchalans blir nästan komisk då han mer eller mindre konstant sjunger och visslar glatt, fullständigt likgiltig till desperata böner om nåd. Offren avhumaniseras då han inte erkänner deras värdighet och förnekar dem rätten till liv och (uppenbarligen) aktivt arbetar för att ta det ifrån dem. Precis som man kan föreställa sig har han en stor vapenarsenal som han nyttjar på morbida och skrämmande sätt. Speciellt skrämmande blir det i en oförglömlig scen när borren långsamt tuggar sig igenom dörren som offret till en början hjältemodigt försöker hålla stängd.

Mördaren motiveras klyschigt nog av konservativa moralvärderingar och ser sig själv som en frälsare, som att han räddar och rensar upp världen från slödder, snusk och synd. Ett uttjatat tema men trots det är monologen när han rättfärdigar sitt beteende imponerande. Han är en vilsen och ensam man som söker efter närhet och kärlek i en kall och cynisk värld där köttets lustar tillåts härska. En man med goda intentioner men som i sin kristna fanatism saknar tolernas och empati.

Toolbox Murders är oemotståndlig i sin tafatthet. Den innehåller många oigenomtänkta element till exempel -Varför borrar mördaren i dörren innan han öppnar den? Varför låser offret inte dörren när han står utanför och borrar? Varför tar mördaren inte på sig masken förens efter första mordet? Varför upptäcker han inte att han har den snett och till en början enbart ser ut ur ett ögonhål? Varför bestämmer sig det andra offret helt plötsligt för att inte duscha? Varför bär han ut henne ur lägenheten i trapphuset för att slå ihjäl henne? Varför bär han tillbaka hennes döda kropp till lägenheten igen? För att bara ta några exempel från filmens inledande minuter.

En simpel film från en simplare tid när filmer var bättre. En film som för mig personligen växt med tiden. Den är gammalmodigt misogynisk, men den politiskt korrekte håller sig väl ändå instinktivt borta från en film som denna. Med all rätt förvisso men tabubrytande och provokationer är enligt mig en förutsättning för att samhällsdebatten ska utvecklas.

Om morden inte skulle ha koncentrerats till början och slutet utan istället varit återkommande inslag skulle betyget varit högre. Men trots det är det en stark film som man fattar tycke för, egentligen kanske av fel anledningar.

Ett extremt svagt 4/5

Toolbox Murders (2003)

Ett ungt par, Nell och Steven flyttar in i ett storslaget men förfallet hus. Personal(?) i huset berättar för Nell om all historia som huset ruvar på, men efter en rad mystiska händelser börjar hon misstänka att huset även ruvar på en ofattbar ondska....

Toolbox Murders från 1978 och 2003 har egentligen inget gemensamt förrutom titeln och mördarens metoder (bland annat spikpistol, skruvmejsel, hammare och borr) trots att det rör sig om en "nyinspelning". Detta är väldigt synd. "Nyinspelningen" är regisserad av ingen mindre än den store mästaren Tobe Hooper. En nyinspelning av en klassiker regisserad av en äkta mästare innebär i teorin en garanterad succe', men inte alltid i verkligheten. Trots att förutsättningarna finns för ett äkta mästerverk så dribblas storheten på något sätt bort av ett dåligt försvar och det som egentligen hade kunnat bli ett stenhårt skott i krysset träffar stolpen. Toolbox Murders innehåller helt enkelt alldeles för många oförklarliga luckor och för många obesvarade frågor för att bli trovärdig. Detta beror på ett svagt manus baserat på fåniga övernaturliga element men också på amatörmässig redigering. Ett exempel på detta är en mystisk åldrig man som alltid dyker upp på de mest opassande platser och talar i svårförståeliga gåtor. Han förser kontinuerligt Nell med ledtrådar och kommer till hennes undsättning under de sista scenerna i mördarens gömställe. Frågorna blir många -Vem i helvete är han? Om han så desperat vill stoppa morden varför går han inte själv till polisen utan förlitar sig på Nell? Svaret finns i en bortredigerad scen där det visar sig att mannen i fråga (givetvis) är ett spöke. För mig är det helt oförståeligt hur en sådan väsentlig del av filmen kan redigeras bort då det är uppenbart att det leder till förvirring.

Karaktärerna som bor i huset är vädligt färgstarka och speciella, nästan som nedtonade figurer från Saturday Night Live (eller något annat värdelöst sketchprogram). Bland annat den ovan nämnda klyschigt läskiga gamle mannen som vet hemligheter och detaljer som han motvilligt delar med sig av samtidigt som han i teatrala ordalag varnar för oväntade faror. Det finns också en cool tonårsgranne som på något sätt smygfilmar en vacker kvinna i huset genom hennes webcam, men också en crazy bohem som har ett stormigt förhållande med en riktig tuffing, de skriker konstant oberoende av om de bråkar eller älskar passionerat. Hon sjunger även "roliga" låtar som blir smärtsamt pinsamma att titta på.

Men den som sticker ut mest är utan tvekan vaktmästaren Ned. Hela Neds existens är ett upplägg för att göra honom misstänksam och obehaglig, något som misslyckas. Att rikta misstankarna mot uppenbart läskiga personer är ett överanvänt sätt att försöka lura åskådaren, vilket i det här fallet skapar en amatörmässigt stereotypisk figur som i sina försök att vara skrämmande blir komisk. Ned är iklädd samma kläder som mördaren, han är olyckligt förälskad, han har svart långt hår som skymmer ansiktet, han pratar om förbannelser och svart magi med mörk röst, han börjar tugga på någon annans tänder(!), han håller sig för sig själv, går med nedslagen blick etc. Han har helt enkelt ett allmänt asocialt beteende.

Hjältinnan, Nell är en sur kvinna med sporadiska humörsvängningar. Hon är en känslig och intuitiv kvinna som långsamt går mot en psykisk kollaps när situationen absorberar allt mer av hennes förstånd. Hennes man är på grund av sitt arbete allt mer frånvarande och hon känner sig mer och mer främmande inför sin tillvaro. I sin allt mer desperata situation hittar hon tillfälliga oaser av trygghet som försvinner lika hastigt och plötsligt som hon fann dem. Men Nell är också en stark kvinna. Istället för att kapitulera inför problematiken tar hon till kamp, driven av en frustrerad nyfikenhet.

Men den mest påtagliga, levande och skrämmande "karaktären" är huset. Det är ett stort, mäktigt hus, ett mystiskt hus som tycks ha eget liv. Ett hus där en subtil och försiktig skräck prasslar under ombyggnadens presseningar, smyger omkring i alla kusligt mörka hörn och vrår och som då och då visar upp sig med ödesdigra konsekvenser. Huset som är fyllt av magiska symboler utgör en fristad för denna ondska, en förutsättning för dess existens, en livmoder där det kan vila och samla kraft. Den övernaturlige mördaren som på något sätt lever i symbios med huset är beredd att försvara det med alla till buds stående medel för att förhindra den kommande renoveringen.

Som man konstaterade i första avsnittet av skräckministeriet är huset tacksamt i skräckfiktionen. Husets mörka vrår utgör metaforer för det outforskade, undermedvetna, ignorerade och skamfyllda ur vårt eget psyke. Sambandet mellan Nell och huset är tydligt, i takt med att det ter sig mer skrämmande, öde och nedgånget försämras hennes mentala tillstånd. Jag tvivlar dock något på att detta är medvetet. Manusförfattare som har skapat en figur som Ned ägnar sig med stor sannolikhet inte åt sådana invecklade finesser.

Toolbox Murders är en skrämmande film, en film som förmedlar känslor av hopplöshet och smygande obehag, med en riktigt rafflande sista halvtimme. Den är förvånande naiv i utformningen men man har i alla fall lyckats med konststycket att bortleda åskådarenss uppmärksamhet från alla stora brister. De mängder av frågor som inte besvaras, reflekterar man enbart över i efterhand.

Personligen avskyr jag det jävla ruttna spöktemat. Toolbox Murders 2003 är destruktivt nyskapande, en onödig uppdatering av en klassiker. Varför ändra på ett vinnande koncept? En mer trogen skildring hade blivit en bättre film.

2½/5

Vampire Lovers handlar om Carmilla, en vampyr som nästlar sig in i olika hushåll och förför/lever av döttrarna. Hon är en kluven karaktär, som man aldrig riktigt lär känna. Hon söker efter kärlek, vänskap och närhet men hennes begär blir ofta för starka och hon strandsätts i ett ensamt ingenmansland. När fler och fler bybor hittas döda ökar misstankarna vilket mynnar ut i en oundviklig konfrontation.

En "provokativ" film med elektriskt laddad sensuell stämning. Erotiska undertoner dominerar förvandlingen från levande till odöd. En vågad och ärlig film som inte undviker, utan snarare bryter tabun (enligt dåtidens standard). Det är givet att lesbiska sexuella relationer och romantisk kärlek exploateras genom sitt dåtida sensationsvärde, men det är också givet att ämnet behandlas utan fördomar och utan dölja något med moraliska skygglappar. Kärleken skildras inte platoniskt (vilket måste ses som standard i Hammer-sammanhang), den skildras öppet och i ett rikligt flöde. När den mellankvinnliga erotiska och romantiska kärleken porträtteras jämställs och respekteras den i samma utsträckning som den etablerade heterosexuella kärleken.

Man kanske skulle kunna hävda att Vampire Lovers var en progressiv film. Men en förutsättning för den sexuella frigörelsen var en bred, folklig och aktiv kamp. En kamp som sprängde gamla bojor och fördomar, tryckte tillbaka patriarkatet och dess maktstrukturer (delvis). En ny tid krävde nya uttryck och när kvinnan kunde kontrollera sin kropp och sexualitet under andra villkor i och med preventivmedlets uppkomst var konservativa krafter tvunga att retirera. Detta var en revolutionär process, men frågan är om en film som producerats under marknadens villkor för att opportunistiskt och exploateringsmässigt generera inkomst genom att skildra det som står på modet kan ses som progressivt. Antagligen inte. aja.




Filmen börjar bra i stämningsfulla och kusliga miljöer. Men när de gamla dammiga förfallna korridorerna i spökslottet komplett med fullmånar och dimbeslöjade kyrkogårdar byts ut mot herrgården där den större delen av filmen sedan utspelar sig sjunker stämningen, intrycket och tempot. Detta är ett problem i många Hammer-filmer.  Man strävar efter autentiska miljöer, antagligen för att ge intryck av verkliga, genuina platser, men det sker ofrånkomligen på bekostnad av den kusliga stämningen. Som jag tidigare nämnde lider Vampire Lovers också av ett lågt tempo. Allting går långsamt med mängder av överflödiga dialoger vilket givetvis sänker helhetsintrycket.

Något som dock är positivt är en imponerande skådespelarensemble. Bland annat Ingrid Pitt i en av de roller som har gjort henne till en levande legend. Hon utgör en imponerande symbios av kvinnlig sensuell skönhet och iskall ondska. Men även Peter Cushing som tyvärr inte utnyttjas till fullo. Enbart genom en ökad närvaro hade den erfarna gentlemannen antagligen kunnat höja betyget. Något som också är positivt är de sedvanligt pittoreskt vackra och kusliga studiomiljöerna som bringar en känsla av varmt välbehag.

Den fängslande affischen sätter höga förväntningar som tyvärr aldrig riktigt förverkligas och det hela avrundas i en odramatisk och förutsägbar slutscen.



Kontroversiell? Kanske. I alla fall frispråkig och nytänkande -den klassiska vampyrprocessen med en lesboerotisk twist. Vilket gubbsjuka och (pre)pubertala, eller kanske egentligen alla män kommer att fröjdas åt (det gjorde i alla fall den galna jäveln henke).

De erotiska inslagen och de kvinnliga karaktärernas relationer borde reducerats till förmån för en mer offensiv och utåtvänd Ingrid Pitt i fler attacker, på fler platser och i ett högre tempo. Men man kan ju fan inte få allt.

3/5

Van Helsing håller ett föredrag på ett universitet i Kina där han berättar en legend om en by där sju gyllene vampyrer terroriserar befolkningen. Efter föredraget kommer en av studenterna fram för att berätta att legenden är sann och att det rör sig om hans släkts hemby. Han ber Van Helsing om hjälp och de beger sig iväg tillsammans med en uttråkad och äventyrslysten kvinna, Van Helsings son och studentens sex syskon som alla bemästrar olika vapentekniker. Vad de inte är medvetna om är att Dracula är på väg...

Filmen inleds storslaget i typisk hammerstil, det enda negativa jag uppmärksammar är Dracula själv. Greven ser grå och tråkig ut, helt olik Christopher Lee's vitala och färgstarka Dracula. Inledningen ställer en del frågor, åtminstone angående Dracula och de förmågor han tydligen besitter. Det står tidigt klart att det inte rör sig om en vanlig hammerfilm.

Samarbetet mellan Hammer Studios och Shaw Brother studios som i sig var en förutsättning för filmen, innebär att Dracula-temat behandlas ur helt nya infallsvinklar och perspektiv. Nya stilgrepp anammas och nya medel används för att skrämma åskådaren. Ondskans krafter har tidigare ej skådade redskap för att plåga mänskligheten. Bland annat en zombie/skelettarme' i army of darkness-stil.



Filmen känns fräsch och intressant, den blir intressant då den respektlöt krossar normer och konventioner samt fördomslöst blandar ihop det bästa av två världar, både geografiskt, kultuellt och filmmässigt. Rikligt med skräck utlovas, men också rikligt med kampsport inkluderande överdrivet utstuderade vapen samt förenklade och pedagogiska klädesplagg på kämparna.

Ondskan och godheten möts till sist i en episk strid som inte bara inkluderar Dracula och Van Helsing utan även de horder av levande döda, titelns gyllene vampyrer, ninjasyskon och bybor. I en romantisk och nästan vacker scen tvingas en av bröderna döda sig själv och den smittade kvinna han älskar. Deras omöjliga kärlek kan för evigt leva vidare i döden och den slutgiltiga omfamningen blir ett uttryck för deras intensiva lidelse.

En underhållande, livligt sprudlande och färgstark film med högt tempo. Även om jag inte gillar Dracula eller det faktum att han i större delen av filmen  är gömd i en annan kropp. Slutstriden mellan Van Helsing och Dracula är ett riktigt antiklimax, speciellt efter de tidigare spektakulära strider som just utspelat sig. Ett ovärdigt slut för Hammers Dracula-serie.

3½/5

Här kommer jag att skriva om det komplexa ämnet skräckfilm. Bland annat recensioner samt lite spontana reflektioner. Min uppmärksamhet kommer med stor sannolikhet fokuseras på: Italienskt (=Kannibal, Zombie, Giallo, Argento, Fulci etc.), Corman's poe-filmatiseringar, Hammer, Universal's klassiker, Amerikanskt 70-tal, Gore-filmer osv. 

                                 

Här är den oerhört feta bild jag har som bakgrund. En affisch för filmen Nights of Terror som bloggen är döpt efter. Trailern visas nedan.