Nights Of Terror

Först måste jag gå till julens försvar. Det är enkelt att kritisera den mest avväpnade högtiden av alla. Men det är också klyschigt. Det känns nästan som en ofrånkomlig period i tonårens rebelliskhet, ett slutgiltigt avståndstagande från barndomens naiva år. Larvigt tycker jag. Ytliga attacker mot julen från "coola" personer tänker jag inte ens bry mig om. Däremot finns det viss substans i argument från diverse småborgerliga humanister att julen för många är den mest ensamma tiden av året, kännetecknad av utanförskap. Krokodiltårar kommer från många håll om ensamstående mammor och liknande som inte har råd med julklappar. Om julstämning som inte kan garanteras eller uppfyllas, en media som fyller fattiga barn med ouppnåeliga förväntningar. Men lider inte dessa under resten av året? Finns det inte hemlösa året om? Är inte människor fattiga annars? Jag är medveten om och väljer att solidarisera mig med det icke arbetande sociala underskiktet under hela året, inte bara under den högtid då givmildhet är på tapeten. Därför har jag gett mig själv rätten att med ett gott samvete njuta av julen, som jag av sentimentala och nostalgiska skäl är väldigt svag för. Samma jlukritiker menar att Julen är en högtid konstruerad för att kränga en massa skit. Vilket givetvis är sant i ett sekulärt Sverige. Men jag har svårt att förstå denna kritik. Dikterar inte kapitalet villkoren för den mänskliga tillvaron under resten av året? Råder inte marknadens diktatur jämt? De problem som årligen aktualiseras under julen är konstanta och borde uppmärksammas året om. De är inte julens fel. Julen är en härlig tid av gemenskap, kärlek och solidaritet. De som inte gillar julen skulle jag vilja uppmana att äta många pepparkakor, så att de blir snälla!

I ett sekulärt land handlar inte julen om kristendom men i alla fall om värme, kärlek och gemenskap. Om gåvor, tomtar, julgranar och ljusstakar. Om goda måltider och tid med familjen. Julen är skräckens antites, så långt från skräck man kan komma, något helt oförenligt med kuslighet, skräck och mystik. Trots det finns det ett stort antal skräckfilmer som utspelar sig under denna saliga och fridsamma högtid. Att tala om en genre är att överdriva då det rör sig om ett begränsat antal filmer men också då det saknas gemensamma stilistiska riktlinjer. Men dessas existens kan ses som en paradox, varför finns de? Skräck och jul är instinktivt oförenliga och dessas kombination blir skrämmande. Det är skrämmande när ondskans krafter angriper julens kärleksbudskap. Det är provocerande när julefriden ignoreras. Julen är en del av befolkningens referensramar, en stor del av vår kultur. Därför är det naturligt att spela an på dessa känslor. Att framställa tomten som mördare blir nästan en hädelse enligt normativa julvärderingar. Det är åtminstone ett uttryck för mörk humor och oneklig rebellisk attityd.

Kommersialismens krafter har begåvat oss med julfilmer i stora mängder, kanske är det helt enkelt naturligt att några av dessa är av den mer ruskiga sorten? Är det kanske en slump att filmerna utspelar sig under just julen? Enligt mig är det ett effektivt och snillrikt markandsföringsknep. Allmängiltiga symboler för trygghet och glädje förvrängs till symboler för rädsla och skräck. Saker tas ur sitt sammanhang och används till nya saker vi inte kunnat föreställa oss tidigare som t.ex. pepparkaksformarna i nyinspelningen av black christmas.

Det är ett effektivt sätt att etablera och sprida en films ryktbarhet.

Att anknyta filmer till en viss högtid är gynnsamt ur en rent långsiktig kommersiell synpunkt. Även om de endast är aktuella under en kort tid så har de möjlighet att bli klassiker i en särskilt nischsinriktad undergenré, de har möjlighet att återkomma varje år för att profitera på vilken högtid det nu än må vara. Att halloween skulle vara en sådan högtid är tveksamt. För det första är det väldigt förutsägbart och för det andra så har redan den enligt många första slasherfilmen tagit "patent" på denna läskiga kväll, även om många efterföljare har försökt göra det samma. Jul däremot, kan inte beskrivas som något annat än perfekt för skräckfilm. Jul är som sagt allmängiltigt, det är förknippat med frid och fröjd och tanken på något annat är skrämmande och provocerande. Att marknadsföra en film utefter särskilda premisser kan "garantera" eller locka en potentiell publik. I detta sken bör man se juleskräcken.

Som jag inledningsvis konstaterade sker det hemskheter och folk lider under hela året. Detta är något som många glömmer. Man inbillar sig att julen skulle vara en paus i världens lidande, firandet av guds sons födelse. Juleskräckisar kan vara en bra påminnelse om att sorgligheterna aldrig tar en paus utan faktiskt fortsätter även under julen. Till exempel är julen den helg då flest hus brinner ner, så kom ihåg att släcka alla ljus så får vi alla en riktigt god jul!

För att fira julen har jag bestämt mig för att skriva om några av de juleskräckisar jag sett under den senaste tiden.
Vi ses runt granen!
God Jul!





Silent night, deadly night (1984):

"Christmas is the scariest damn night of the year!"

Under julafton åker Billy och hans familj till ett mentalsjukhus för att hälsa på Billys farfar som inte pratat på flera år. Billy lämnas ensam med farfarn som vaknar till liv och börjar skrämma upp sitt barnbarn med berättelser om hur hemsk julen är. Han hävdar att "Christmas is the scariest damn night of the year!" och att tomten straffar de barn som inte varit snälla. Lille Billy blir livrädd och hans föräldrar försöker trösta honom på vägen hem. När de åker i bilen blir de plötsligt stannade av en tomte som fått punktering på sin bil. Det hela visar sig dock vara ett trick och tomten skjuter ihjäl Billys föräldrar. Billy och hans lillebror Ricky klarar sig dock och blir intagna på ett barnhem som styrs med järnhand av nunnan Mother superior. Där råder sträng disciplin och hård bestraffning. För den stackars Billy innebär detta ännu mer ökad psykisk påfrestning, i synnerhet när det är jul och nunnorna försöker tvinga honom att vara snäll och sitta i tomtens knä. Åren går och Billy växer upp. Han lyckas få ett arbete på ett lager i en leksaksaffär. Allt är frid och fröjd tills det blir jul och Billy ombeds klä ut sig till affärens egen tomte. Det hela slutar med att Billy blir galen och bestämmer sig för att ta sig an tomtens uppgift att straffa alla olydiga och syndiga. Han inleder en jakt på älskande par och andra som inte är snälla, en jakt som oundvikligen slutar med att Billy återvänder hem och till de nunnor som plågat honom.

Billys Väg till det psykiska sammanbrottet är en genomtänkt blandning av oturliga händelseutvecklingar och till slut är katastrofen ett faktum. Trots att det är en lång och detaljerad process som skildras känns det något långsökt och lite otrovärdigt men vad spelar det egentligen för roll? Kortfattat kan man säga att ett omtumlande trauma under barndomen mynnar ut i ett blodtörstigt raseri. Att hans agerande förklaras så genomgående och utförligt innebär att Billy är en sällsynt sympatisk och "logiskt" agerande figur. När han sedan bestraffar de syndiga och olydiga ungdomarna, representanterna för en dekadent och promiskuös generation så suddas gränsen mellan offer och förövare ut. Mängder av älskade par och bara bröst symboliserar ett moraliskt förfall som Billy genom sin kristna uppfostran indoktrinerats att avsky. Skräckfilmens konservativa moralvärderingar har aldrig/sällan varit så tydliga som i Silent Night Deadly Night. Tomten går runt och väser naughty åt älskande par innan han utbrister punish! och hugger ihjäl med dem med sin yxa. Faktumet att Billy genom sin bestraffning endast blivit mer ond är en progressiv kommentar angående bestraffning och rehabilitering. Den stränga straffkulten som råder i USA behandlas, där stränga straff prioriteras, precis som i borgarnas skolpolitik. Något annat jag noterade är faktumet att mördaren ser exakt ut som en ung Ryan Dunn.

Det är allmänt känt att tomten belönar snälla barn med sina gåvor och samtidigt indirekt straffar de stygga som då blir utan. Det uppseendeväckande är att konceptet tas ett steg längre i Silent Night, Deadly Night. "Tomten" dödar nämligen de som är stygga! Filmen innehåller mycket renodlad cynism, det ironiseras friskt över julens inneboende sentimentala karaktär. T.ex. tomtar som rånar affärer, säger merry fucking christmas, en psykiskt sjuk farfar som skrämmer sitt julfirande barnbarn etc. Men trots allt är det en bra julfilm som försätter åskådaren i en härligt julestämning.

Det är jävligt gött när tomten högger hövvet av en snögubbe. Mediokra skådespelarinsatser (dock inte på långa vägar lika dåliga som de i 2:an). En ganska besynnerlig och kontroversiell film. Trots inledande cynism en bra julefilm.

 stark 3½/5

Silent night deadly night 2 (1987):

Denna film handlar om Ricky, Billys lillebror. Han är ansvarig för ett vansinnesdåd i äkta GTA-stil. Mer än hälften av filmen består av återblickar när Ricky berättar om sitt liv för en psykolog, faktum är att mer än tredjedel av filmen är återanvända scener från Silent Night, Deadly Night. Vi får veta att han hatar Mother Superior lika mycket som sin äldre bror, att han har haft en flickvän som var det enda som han någonsin brytt sig om och lite annat smått och gott. Helt plötsligt rymmer han för att en gång för alla bestraffa Mother Superior som orsakat honom så mycket lidande.

Rickys GTA-liknande rampage


Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Denna film är helt enkelt genialisk i sin dumhet. Det känns inte helt främmande att beskriva den som en ofrivillig tromafilm. Silent Night, Deadly Night 2 utgår helt och hållet från Ricky, problemet är bara att Eric Freeman som spelar Ricky inte riktigt är en lysande skådespelare. Faktum är att han är mer usel än vad i alla fall jag trodde var möjligt. Vilket naturligtvis innebär stor ofrivillig komik. Silent Night, Deadly Night 2 är en film som uppenbarligen har en kromosom för mycket, ett riktigt missfoster till film. Bara faktumet att mer än en tredjedel av filmen är återanvänt material från första filmen är enligt mig häpnadsväckande.

Enligt Eric Freeman innebär skådespeleri att man rör på ögonbrynen. Detta är en bra och representativ film som visar detta.


Den långdragna och överambitiösa inledningen där Ricky berättar sin livshistoria genom återanvända scener från 1:an blir i längden tråkig, speciellt för mig som precis sett 1:an. I stort sett alla sköna scener från första filmen visas i en ända lång härlig(?) kavalkad. Det är dock filmens andra halva som blir verkligt intressant. När Ricky går runt och slumpmässigt dödar människor etc. Det är i denna halva som Eric Freeman verkligen tillåts skina som den stjärna han är(?). Scener från denna senare hälft har blivit något av ett internetfenomen. Parodier och ofrivilligt komiska scener från filmen cirkuler i stor utsträckning. Mest känd är antagligen scenen när Ricky skjuter ihjäl en stackars man som bär ut soporna: Garbage Day!

Det är helt omöjligt att sätta betyg på Silent Night, Deadly Night 2. Uppenbarligen är det ju fan en jävla skitfilm men samtidigt jävligt underhållande. Om man har sett 1:an blir dock första halvan lätt väldigt tråkig. Tyvärr är inte jultemat lika påtagligt som i 1:an, något som är väldigt synd nu i juletider.

Den (ö)kända Garbage Day-scenen




Santa Claus Conquers the Martians (1964):

Barnen på Mars är ledsna och bedrövade. De har tråkigt, vill inte äta och sitter hela dagarna och tittar på tv-program från jorden. De frågar den gamle och vise Chochem som är 800 år gammal. Han berättar för dem om julen och att barnen på Mars inte tillåts vara barn och att det krävs en figur likt tomten som kan sprida glädje och förhindra en eventuell barnrevolt. Ledarna på Mars bestämmer sig för att göra det enkelt för sig och åker till jorden för att kidnappa vår tomte. Av en olyckshändelse råkar de ta med sig två barn från jorden: Billy och Betty. Trion från jorden kommer så småningom till Mars och börjar sprida glädje till alla invånare. Bland annat med hjälp av en nybyggd leksaksfabrik. Trots att julens glädjebudskap sprids på mars, trots att de lär sig att skratta och roa sig för första gången någonsin så är alla inte nöjda. Faktum är att vissa hatar tomten. De tycker att hans leksaker fördummar och förstör Mars. En liten gruppering av män bestämmer sig för att försöka ta makten, döda tomten och barnen samt stoppa julen. Ska de lyckas? Ska tomten och stackars Billy och Betty återvända till julen i tid till julafton?

Likt This Island Earth osar det illa dold anti-kommunistpropaganda, främst i form av barnen på Mars som suktar efter de fantastiska privilegier som jordens barn kan njuta av. En parallell till sovjetunionens unga som surade över de under som USA:s bortskämda snorungar var välsignade med. Ett tydligt exempel på jänkars självbild: hela världen avundas oss och våra fantastiska varumärken. Tack och lov att globaliseringen/kulturimperialismen har utrotat de flesta spåren av autonomt nationella särpräglade kulturyttringar och istället ersatt dem med en homogen amerikansk global kultur.

Marsianerna kidnappar jultomten.

Marsianerna är kreativt utformade, med gröna ansikten och antenner på hövvet. Dessvärre kan inte riktigt det samma sägas om de spartanska inomhusmiljöerna på Mars. Dessa är ofta tråkiga och detaljfattiga. Detsamma kan dock inte sägas om Mars' spektakulära natur. Det rör sig om häftiga grottor och liknande. Även Nordpolen och tomtens verkstad är "imponerande". För övrigt tyckte jag mycket om tomtens nissar, som självklart gestaltades av dvärgar!

Tomten är väldigt konservativ. Han är väldigt bakåtsträvande och ytterst skeptisk till allt som inte är handgjort. Något som påminde mig om dagens miljörörelse. Man strävar bakåt till en tid då människan levde i harmoni med planeten. Det är tyvärr en omöjlighet och helt felaktig problemformulering. Produktivkrafternas utveckling kan inte förhindras eller dras tillbaka. Det enda man kan göra är att fortsätta utvecklingen framåt, att anpassa, förbättra och planera produktionen av varor efter folkets behov och miljöns bästa. Motsatsen till den primitiva, anarkistiska och våldsamma marknadsekonomin som trots att det finns varor så det räcker och blir över är oförmögen att garantera ett drägligt liv åt alla jordens människor, som förvägrar människor rätten till mat eller andra varor eftersom att de inte har råd -det finns efterfrågan, men inte köpkraftig efterfrågan. De som inte har råd med mat har däremot den av liberaler så prisade friheten, friheten att svälta.

Dagens miljörörelse är även idealistisk på ett annat sätt. Ett samhälle baseras på de rådande produktionsförhållandena, kultur etc. existerar i dess överbyggnad. Eller med andra ord: det är de samhälleliga förhållandena som formar människornas medvetande, tankegångar och idéer. Trots det inriktar sig dagens miljörörelse på att påverka individens konsumtionsvanor. Man förväntar sig att individens tankar ska kunna forma och förändra vår värld. Ett genomidealistiskt tankesätt med andra ord. För att citera en krönika i tidningen rebell: Det går inte att konsumera sig till en bättre värld. Den individuella konsumtionen är inte miljöproblemens orsak och absolut inte dess lösning. Lösningen finns utanför marknadsfundamentalismens snäva ramar. Lösningen ligger i planerad produktion, i socialism!.

En underhållande julefilm, som har blivit något av en tradition i mitt hushåll. Ett lite snabbare tempo hade kanske varit önskvärt. (missa för övrigt inte världens tattigaste isbjörn)

3/5

Black Christmas (2006):

På ett studentboende i en villaförort spenderar ett gäng kvinnliga studenter julafton tillsammans. De sitter i det överdådigt dekorerade huset och öppnar paket, blir fulla, pratar och ser fram emot en stillsam kväll. De är dock inte medvetna om husets mörka historia. På vinden hölls en pojke inlåst av sin mamma och styfar. När han en dag blev stor och stark bröt han sig ut och dödade sin "familj". Nu har han lyckats rymma från det mentalsjukhus han fängslades i och är på väg hem...

Även om vissa karaktärer uttrycker en svidande cynism är det inte filmens genomgående tema. En äkta julfilm, kanske inte lika mysig som gremlins men men. Även om det uppenbarligen firas jul på ett normbrytande och onoramlt sett, till exempel med fylla och familjekonflikter så ligger ändå julstämningen som en tjock filt över knät på tomtefar framför brasans värmade sken. Studenthemmet är rikligt pyntat, snön faller tät och jullåtar återkommer och dominerar soundtracket, det öppnas klappar kring granen osv.




Mördaren har en märklig hudsjukdom som gör honom gul. Detta inslag känns helt omotiverat och konstigt, jag undrar egentligen vad de tänkte när de fick den egentligen ganska dåliga idéen. Black Christmas är helt oprententiös, rakt och rättframt berättad utan stora ambitioner. Det tycks vara typiskt för juleskräckisar. De saknar möjlighet att bli något annat än ett exempel på vulgärkommersialism och överger därför alla pretentioner i ett tidigt stadie. Okonventionell då det saknas en självklar hjälte, om det är en för- eller nackdel vet jag faktiskt inte. Till viss del överdriven, stundtals genuint kuslig. Innehåller även oväntade incestuösa inslag för den som undrar.

Fylld av utstuderade karaktärer och klischéer men det känns nästan obligatoriskt i en film som denna. I nyare skräckfilmer har det även  blivit standard att skurken är fruktansvärt elak, ondskefull och otäck. Så är även fallet i Black Christmas. Enligt mig är detta en negativ utveckling. Det som gör skurkarna läskiga, kusliga och skrämmande är inte deras hatiska sätt utan deras likgiltighet, deras totala avsaknad av känslor, empati och personlighet. Det bästa exemplet är Michael Myers som utgör en paradoxal kompriss mellan iskallt rationellt planerande och blodtörstigt raseri. I enlighet med denna trend blir ofta mördarens uppväxt återberättad och agerande förklarat, vilket jag upplever som ett moraliserande över våldet. Våldet tillåts inte längre vara ett självändamål, det måste vara en del av en större helhet. Dessa trender är negativa men överlag är det trots allt en bra film.

 

Jag måste säga att jag blev positivt överraskad av denna rulle. Hela idéen att mördarna gömmer sig inuti väggar, golv och tak är minst sagt olustig och skrämmande. Bara tanken på att vara instängd och konstant övervakad i ett "levande" hus tvingar fram kalla kårar. En film som håller vad den lovar i fråga om underhållning och våld.

Jultemat tas verkligen på allvar. Kanske är man medveten om att det är det enda som kommer i närheten av originalitet. Kanske vet man att det är jultemat som förhoppningsvis kommer intressera folk under den särskilda och lyckliga period som julen innebär, för som jag redan konstaterat: julfilmer alienerar sig från resterande 11 månader, men under december finns det inget man hellre skulle vilja se! Kanske idiotiskt, kanske ett genidrag. Vad vet jag, jag är ingen jävla marknadsanalytiker. Däremot kan jag avslöja att jag köpte och såg black christmas just för att det är jul, annars hade jag kanske inte köpt den och jag hade i alla fall väntat länge och väl med att se den då standardmässiga nya amerikanska skräckfilmer inte är det mest intressanta enligt mig. men men, jag ville ha en julfilm och det var precis det jag fick! tack och lov. Sen kan jag till min stora besvikelse erkänna att jag även beställde originalet från 1974, en i mina ögon betydligt mer intressant film men den var slut i lager så jag lär inte få den förens efter jul :'( men man kan ju faen inte få allt här i världen.

3/5

"In their eyes you can guess the cruelty of their diabolical ceremonies, ceremonies produced by sinister witches and under the guidance of the mysterious Damballah!"

Filmen inleds med svepande kameradrag över världskartan. Man stannar upp på en liten isolerad ö vid namn Korpai -Island of the snakes. Denna ö är världens skithål för här bor the snake people! Befolkningen lever under primitiva och ostrukturerade förhållanden, dyrkar uråldriga mystiska gudar, sover på gatorna och är allmänt sorglösa, hundar och höns springer omkring okontrollerat och så vidare.
Kort sagt kan man säga att the Island of the Snakes är bortglömd av de vitas barmhärtighet. Den utkommenderade polischefen ligger och softar i en hängmatta hela dagarna, konstant uppassad och ompysslad av ortens söta flickor som svalkar honom med viftande palmblad, hämtar vin etc. Inne på polisstationen sitter poliserna och fångarna tillsammans och spelar kort och dricker sprit. Allt detta ska det nu blir ordning på, ty fransmännen har skickat ut fascisten Pierre som med sitt järnhårda sinne för disciplin ska återställa ordningen på ön. Han chockeras av den omfattande avgudadyrkan som förekommer och startar en omfattande kampanj. En kampanj som inte mottas särskilt väl av lokalbefolkningen... Konflikten är ett faktum.

Egentligen händer det inte så mycket mer, filmen handlar helt enkelt om Pierres strategi mot de inhemska traditionerna och lokalbefolkningens försvarsmetoder. Sidorna attackerar varandra med alla till buds stående medel. Hela befolkningen hjälps åt för att förhindra det religiösa systemskiftet. Kvinnor förför soldater och biter ihjäl dem, trollkunniga framkallar mardrömmar och rykande ormar hos sina förvirrade och skrämda offer och bönder hugger ihjäl sina fiender med machetes för att ge ett axplock. De imperialistiska styrkorna understödda av det inhemska trasproletariatet bränner folk med cigarrer, skjuter, apterar bomber och liknande för att uppnå sina högst tvivelaktiga mål.

Båda sidor intensifierar sin kamp och går allt längre i sina angrepp där de båda verkar rusa parallellt i ett lopp mot avgrunden då det är uppenbart att konflikten enbart kan sluta med de stridandes gemensamma undergång. Enligt mig är detta perspektiv förvånansvärt nyanserat. Båda sidor utför övergrepp och ingen är självklart ond/god vilket som bekant är norm i filmernas vulgariserade värld. Kristendomens strypgrepp om den västerländska idesfären blir smärtsamt tydligt då dess inneboende dualism har våldtagit det kollektiva medvetandet så till den grad att det kan upplevas förvirrande att sakna två starkt polariserade parter i en konflikt.
Precis som man kan förvänta sig så innehåller Snake People stora mängder av sedvanlig religiös chauvinism och kulturimperialistiska värderingar. Ursprungsbefolkningens religion förringas och förlöjligas i omfattande skala. Bland annat med en genomgående live and let die-estetik, vilken i ärlighetens sak är helt oumbärlig för att göra filmen intressant men dä ä ju faen än annan sak dä!

Hur som helst kanske Snake People behandlar ett allvarligt ämne, nämligen den oerhörda rädslan för det okända. I synnerhet den rädlsa som uppstår när den kristna hegemonin hotas av främmande och dunkla krafter vi inte förstår oss på. Ett lysande och smärtsamt tydligt exempel på detta är den oerhört utbredda islamofobin. I en individualiserad värld där kollektivt agerande, strukturella analyser osv. förkastas av den lagstadgade högerpolitiken enligt EU:s diktat kan plötsligt en hel religion och dess utövare tilldelas samma egenskaper och förväntas agera enhälligt. Det allvarliga är att USA-imperialismens "nödvändiga" demonisering för att legitimera sina orättfärdiga oljekrig har anammats och applicerats även i resten av västvärlden. Med minaretomröstningen i Schweiz som senaste och kanske mest tydliga exempel. Framförallt i Snake People är rädslan för det okända stor. Lokalbefolkningens dyrkan av Damballah tar sig helt annorlunda färgstarka och levande uttryck än kristendomens stillsamma, trista och döda dyrkande av gud. Denna kontrast skrämmer Pierre som genom sin maktställning gör sitt yttersta för att stoppa Damballahkulten -bibeln förbjuder ju avgudadyrkan! De dova trummor som pulserar i den mörka natten provocerar Pierre och blir startskottet för hans frenetiska utrensning.

En av mina favoritscener är när Karloffs brorsdotter Anabella avstår alkohol med motiveringen att "Modern vetenskap har bevisat att alkohol ligger bakom 99.2% av alla synder". Senare ger den dekadenta och för tillfället salongsberusade polischefen sig i färd med att förföra Anabella som stolt proklamerar att "läppar som nuddat alkohol aldrig ska nudda mina". Det krävs dock inte särskilt mycket övertalning, han behöver faktiskt bara luta sig fram för att hon ska kapitulera. Ett starkt bevis för den kvinnliga karaktärens svaghet!

Karloffs stjärnstatus utnyttjas till bristningsgränsen. Speciellt med tanke på att hans närvaro är ytterst kortfattad. Det mest extrema exemplet är under förtexterna när alla skådespelarnamn radas upp på en fond av bilder på legendaren. Frågan är om han ska känna sig stolt eller förnedrad av detta tilltag. Snake People är egentligen alldeles för dålig för Karloff men han bidrar samma värdighet som alltid.

2/5



Är det krigshetsaren Obama eller en Voodoopräst? Svårt att se fan.