Nights Of Terror

De två fenomen som orsakade mest moralpanik under 80-talet möts här i en film om hårdrock, hämnd, ondskefulla krafter och tonårens vemödor. Trick or treat är nämligen en skräckfilm som kretsar kring Heavy Metal, dess påstått satanistiska budskap och fansens "avgudadyrkan".

Eddie eller "Ragman" som han kallar sig för, är den ultimata misfiten. Han går på ett high school där de coola retar honom och utsätter honom för grymma skämt, där skolans sötaste tjej, Leslie, inte lägger märke till honom och hans bäste och enda vän är en töntig stereotypisk jude. Därhemma tjatar morsan konstant på honom -morsor fattar ju fan ingenting! Han finner sin enda tröst i Heavy Metal i allmänhet och Sammi Curr i synnerhet, en "dödsmetallartist" (snarare glam) som han dyrkar. Enligt egen utsago är Sammi Curr det enda som hindrar honom från att tappa förståndet. En dag inträffar dock den stora katastrofen när Sammi Curr avlider i en hotellbrand (live fast, die young!). Eddie blir förtvivlad men tröstas av en lokal radioprofil (speled av den fullständigt motbjudande jäveln Gene Simmons) som ger honom en minst sagt unik present, nämligen det enda exemplaret av Sammi Currs nya outgivna album! Han går hem, sätter på den, somnar och drömmar mystiska mardrömmar om att döden kanske inte var en olycka utan snarare någon form av ritual... Han vaknar skrämt upp med ett ryck och märker att skivan vid det här laget endast består av läskiga röster som väser och skriker. Han smyger försiktigt fram till skivan och spelar den baklänges och inser till sin skräckblandade förtjusning att den innehåller dolda, kryptiska meddelanden -direkt riktade till honom!



Eddie fascineras av dessa meddelanden (som övergår till samtal, då Sammi på något sätt lyckats projicera sin onda själ till skivan) som ger honom instruktioner till hur han ska hämnas på tuffingarna. Här inleds en skrämmande process där Eddie blir som förbytt! Om han var alienerad från sin omgivning tidigare blir det än värre nu! Kommunikationen med Sammi ger honom ett tidigare ej skådat självförtroende och hämndplanerna upprymmer honom helt och hållet. Gradvis blir dock Sammi mer och mer skoningslös och våldsam och Eddie vill plötsligt dra sig ur när en hämnd leder till dödsfall.

Rocklegendaren Sammi Curr tar inte detta särskilt bra och vrålar att man måste vara trogen sina idoler. Stereon börjar lysa och blinka frenetiskt, hela rummet vibrerar, saker trillar ner från bokhyllan, pulserande ådror, trevande händer och förvrängda ansikten tränger ut ur högtalarmembranen. Plötsligt spills en burk med pepsi över stereoanläggningen som ångar, spottar och fräser. Det börjar blixtra (eventuellt tack vare det vårdslösa behandlandet av pepsin) och ur dessa blixtar framträder plötsligt Sammi Curr i egen hög person. Han ser ut precis som förr förrutom att han är illa bränd på ena halvan av ansiktet -ett äkta twoface med andra ord! Han går runt i rummet och apparaterna blir som tokiga! Visare börjar snurra hysteriskt, tv-apparater byter kanal i rasande fart -utan att någon håller i fjärrkontrollen! Ve och fasa! Tro det eller ej, men Sammis krafter går längre än att sabotera elektroniska apparater enbart genom sin närvaro. Han dödar faktiskt också en antihårdsrocksaktivist på tv:n genom att stoppa in sin hand i den och sedan strypa honom! För övrigt är det Ozzy Osbourne som spelar denna figur. Nu har Sammi plötsligt fått ännu större krafter, han kan bland annat penetrera gränsen till våran värld och materialseras när någon spelar ett en kopia av hans nya skiva. Han försvinner tillbaka in i stereon och Eddie förstör LP:n men en kasettkopia kommer på villovägar. Denna spelas sedan på skolans årliga Halloweenfest med ödesdigra konsekvenser...

I en spektakulär scen avlöser Sammi sångaren i det lokala bandet och håller själv låda. Men konserten blir inte riktigt vad den överlyckliga publiken hoppats på när han under gitarrsolot plötsligt börjar skjuta blixtar på dem, vilket resulterar i ögonblicklig disintegration!  Kaos utbryter men våra hjältar lyckas bryta strömtillförseln till högtalarna. Äntligen kan de pusta ut, tills de inser att den lokala rockradiostationen som en hyllning till Sammi Curr ska spela ytterligare en kasettkopia av skivan i sin helhet när spöktimmen infaller! Dessutom ska man av någon anledning spela den baklänges! Hur ska det gå? Lyckas de stoppa honom eller ska han göra hembesök hos samtliga invånare med radio?



Varför orsakade hårdrocken en sådan moralpanik? Vad var så farligt? Hårdrocken och dess kultur har en omedveten delvis systemkritisk potential. Åtminstone i ett kristet och konservativt samhälle. Hårdrocken provocerar, utmanar och motarbetar dess monopol på tänkande och levnadsmönster. Den underminerar dess kontroll och bevisar att samhället inte enbart är körslaget och diggiloo utan att det faktiskt existerar en mörk sida, även om man vill tysta och kväva den. Hårdrock inspireras och lever på denna mörka sida av samhället och dess symbolik hänvisar till ondska, hat, krig, våld osv. Den har likt nazism varit en tillflyktsort för vilsna och frustrerade, arga individer som finner gemenskap och utlopp för sina frustrationer i en avgränsad elit som tar avstånd från normer och etablerade värderingar. Rockens universalbudskap om hedonistisk njutning, om fokus på de egna känslorna pch individuella tänkandet är ett hot mot den kristna högern och dess nycalvinistiska idefundament. Moralpaniken är ett resultat av en rädsla och okunskap om hårdrocken men också fördomar, generaliseringar och religiös vidskeplighet. Enbart i ett land som USA kan man väl seriöst tro att hårdrocksartister försökte indoktrinera ungdomen med dolda satanistiska budskap. Men i ett religiöst och efterblivet land blir ändå denna rädsla rimlig. I sann exploitationsanda profiterar man på denna rädsla i "Trick or treat" men man driver också med den. Framförallt i scenen då Ozzy gestaltar en välfriserad man som förfasar sig över hårdrockens förkastlighet. Det märkliga är dock att man samtidigt motarbetar detta budskap. Sammi Curr är ju de facto en satanistisk mördare och som har spelat in hemliga budskap som går att höras om man spelar dem baklänges. Hur som helst kvarstår diskriminationen och motarbetandet av hårdrocken som en av den "amerikanska frihetens" paradoxer.



Sammi Curr verkar nästan absorbera mer och mer makt då han plötsligt kan kommunicera aktivt med Eddie, få stereon att blinka och till slut även materialiseras i en stor åskboll. Samtidigt blir han gradvis mer och mer blodtörstig. Detta är en av filmens största brister. Det förklaras aldrig varför han besitter denna blodtörst, men inte heller varför eller hur han valde att ta klivet in i den övernaturliga världen. I en tidig scen förvandlar han sig även till ett stort, grönt och slemmigt monster. Varför behöver han då egentligen Eddies hjälp? I en övernaturlig och godhjärtad gammal skräckis som denna så spelar det faktiskt ingen roll. Jag kan acceptera alla orimligheter.

På DVD:n stod det att filmen skulle innehålla musik av Whitesnake, Anthrax, Warrant, W.A.S.P och Twisted Sister. Det stämmer dock inte. Alla filmens låtar är av och med Fastway som skrivit soundtracket. I detta b-band spelade för övrigt fast eddie clark. Jag vet faktiskt inte om det är sunkigt eller roligt.

Våldet är minst sagt minimalt, somliga ingredienser och miljöer osar förvånansvärt mycket svt-liknande socialrealism och filmen kan summeras som "något som skulle kunna vara en kasserad Stephen King roman" men trots det är det barntillåten 80-talsskräck när den är som bäst! Till exempel när Sammi skjuter en polis och det enda som blir kvar är ett par rykande skor, haha! Men också när konflikten med skolans tuffingar eskalerar med äkta slap-stick komik som följd. Det är dock något som saknas och i slutändan räcker det inte riktigt hela vägen.

3/5

För några dagar var det Fredagen den 13e, något jag då tyvärr inte hade möjlighet att uppmärksamma. Därför gör jag det nu istället, med denna skumma film jag hittade:



Programledaren ska vara glad att Jason inte blev sur! Det hade fan inte slutat najs! Hur som helst så är detta som sagt en del av marknadsföringen av Friday the 13th part 8: Jason takes manhattan. Det var den första skräckfilmen jag någonsin såg. Jag såg den hemma hos Johan en varm och underbar sommardag och efter att vi såg den åkte vi och badade med hans mamma. Vi lekte att jag var Jason. Jag var helt förtrollad och har älskat denna ädla konstform sedan dess. För övrigt är Johan fortfarande en av mina bästa vänner.

Så skål och tack Jason för alla minnen men också den framtid vi har ihop!

"Grattis" på Fredagen den 13e!

En skön american man (Stephen) anländer med ånglok till den typiskt pastorala och pittoreska staden Arkham. En stad belagd på den brittiska landsbygden där tiden tycks ha stått stilla. Han tas inte emot väl. Ursprunglig gästfrihet omvandlas till fientlighet när lokalbefolkningen får veta vart han är på väg. Spänningen ökar gradvis med deras hotelser och rädda agerande enbart inför yttrandet av namnet på platsen dit han ska! Gåtorna blir fler och fler, vad är det egentligen för fruktansvärd plats? Och vad har egentligen släkten Whitley gjort för att vara så fruktade? Artighet och böner om hjälp möts med hånskratt och hårda ord. Han tvingas gå länge och väl för att komma fram och dest närmre han kommer desto dystrare blir landskapet. Träden är döda, ruttnande och de nakna grenerna ser ut som spretande, knotiga fingrar som pekar upp mot den gråa himlen. Trots att dimman ligger tät så hittar till slut rätt men möts då av höga murar, låsta portar, hotfulla skyltar och dolda fällor. Det är en död och skrämmande plats, en hemvist för mörka krafter. En mystisk figur springer omkring i skuggorna och betraktar Stephen på avstånd, som för att undersöka vem det är som har stört dess vila. När han väl hittar fram till slottets port, bultar på den och släps in möts han återigen av bistra miner och oförskämd avvisande attityd. Den gamla spröda rullstolsburne men samtidigt elaka och skrämmande Nahum Whitley samt hans bleka och intetsägande betjänt Merwyn. Nahum ber honom att omgående lämna godset och påminner om att gäster inte är välkomna men plötsligt kommer Wahums dotter Susan in i rummet och bryter mönstret. Hon är en skrattande och dansande liten solstråle iklädd rosa kläder som överväldigas av lycka när hon ser Stephen. De samtalar med varandra och det visar sig att Mrs. Letitia Whitley, Susans mamma, är väldigt sjuk och har varit sängliggande under de senaste dagarna. Mystiken tätnar då det visar sig att Letitias jungfru några dagar tidigare insjuknat och tyngts av ett stort självförakt innan hon plötsligt försvann och inte setts sedan dess. Samtidigt pysslar Nahum och Merwyn med något mystiskt nere i slottets källarlokaler och fängelsehålor som är fyllda av spindelväv, galler och kedjor.  Ingen i huset verkar lita på någon annan och stackars Susan reduceras till en bonde i deras maktfullkomliga spel om kontroll och inflytande.



Skelett i källaren, fladdermöss, satanistiska böcker -målningar och -hällristningar, åska, dimma etc. Die, Monster, Die! är så fylld av skräcksymbolik att man storknar. Framförallt vid skildringen av modern Letitia som är väldigt sjuk. Hon är sängliggande och tål inte längre starkt ljus. Hon har även tappat aptiten och det visar sig med tiden att hennes skinn är sårigt och reptilliknande. I en obehaglig scen släcker hon oberört ett stearinljus med sin handflata. Med stor sannolikhet är hon filmens mest obehagliga karaktär, speciellt när hon ligger bakom sitt skynke och väser. När slutet närmar sig kommer hon äntligen fram ur sitt gömställe och jag kan garantera att hon är en äkta two-face, fan!

Mängder av ledtrådar pekar mot att en lösning på mysteriet skulle kunna finnas i någon slags satanistisk konspiration, att ondskans krafter är närvarande och att svart magi utövas. Djävulens närvaro hänger tung i luften. Mycket tack vare Farfar Corbin som ligger begravd i källaren. Under sin livstid ägnade han sig åt svart magi och djävulsdyrkan, vilket till slut gjorde honom galen. Hans fritidssysselsättning har stora avtryck och djupa spår på slottet. Inte enbart i form av gamla tjocka böcker fulla med trollformler, eller satanistska hällristningar på källarens bergväggar utan kanske också i form av en förbannelser och vilsna andar.



Susan och Stephen verkar ha ett köttsligt förhållande, ungefär som par där tjejen är i 17-18års åldern och killen 20+. Par som inte har något gemensamt men som blundar inför den smärtsamma insikten, som blandar ihop sina lustar med kärlek och kysser samt älskar med varandra passionerat, inte pga kärlek, utan för att de inte har något att prata om. De har inget gemensamt och är medvetna om det men ungdomens glödande åtrå är inte en kraft att förringa, den kan fördärva det skarpaste av intellekt. Platonisk kärlek 4-ever haha. Kanske är jag orättvis, de köttsliga lustarna kanske är sekundära? Alla människor söker efter närhet, kärlek och gemenskap, alla strävar efter att inte vara ensamma. Man kanske ser sig som illa tvungen att nöja sig med ett substanslöst, platt och banalt samt främst sexuellt förhållande bara för att vara med någon. Vad vet jag.

Det unga(?) paret smyger omkring på nätterna och letar efter svar, efter förklaringar, efter sinnesro! Men det går inte särskilt bra. De hör avlägsna vansinnesskrik, de hör att någon krafsar, pustar och frustar bakom en stängd dörr, de ser intensivt blinkande ljus från växthuset, de blir attackerade av den mystiskt smygande figuren etc. Ett riktigt nattligt äventyr med andra ord! När de kommer in i växthuset tar historien en ny, oväntad vändning. Därinne finns nämligen stora "levande" växter och djur inlåsta i stora burar. Tydligen har en radioaktiv meteor kraschat och Nahum har använt den och dess strålning för att framställa fruktansvärda bestar. Nu är frågan om denna strålning har börjat påverka slottets mänskliga invånare också... Science Fiction twisten är tyvärr en besvikelse. Stämningen som de första 3/4-delarna av filmen lyckas bygga upp med tydliga ledtrådar mot en satanistisk och övernaturlig upplösning är som bortblåst. Då sanningen uppdagas leder det till en viss besvikelse. När det dras till sin spets blir det faktiskt riktigt pajigt. En moralpredikning senare och filmen är slut. Som helhet är det en väldigt bra film. Till och med avrundningen och dess Science Fiction-tema, bara inte lika bra som inledningen.



Slottet är ensligt och befolkningen avskyr dess invånare. Familjen Whitley och deras betjänter lever en ensam och tom tillvaro då de är oförmögna att anpassa sig till historiens gång. Den bortdöende adeln är typisk för dessa gamla filmer. Och visst är det väl tur att denna parasitära minoritet är just utdöd! Att leva på att äga är att vara en vidrig blodsugare, parasit på samhällskroppen. Men att leva helt rått på att suga ut livegna och fattigbönder, att basera sin rikedom på deras arbete är snäppet värre! Tack och lov för att fåtalsväldet med deras jävla släkter enbart en historisk parentes! De nostalgiker som inte accepterar att det är just en utdöd företeelse och krampaktigt håller fast vid bleknande minnen är patetiska. Fack Åff!


 

I Die, Monster, Die! finns två huvudmotsättningar. Dels genom Susan som slits mellan älskare och elektrakomplex men också mellan vetenskap och vidskeplighet/religion. Motsättningen mellan vetenskap och vidskeplighet utgör en pulserande ådra genom filmen.
Die, Monster, Die! skildrar effektfullt hur vetenskapliga framsteg förvrängs i irrationella individers händer. Nahum tämjer meteorens radioaktiva krafter men råkar smatidigt skapa fruktansvärda monster -like a zoo, in hell!. Redskap och verktyg skapade under vetenskapens och logikens tidevarv blir farliga när de nyttjas av  vidskepliga/religiösa individer. Det är ett för stort ansvar som de automatiskt avsäger sig genom att acceptera uråldriga sagor som sanningar. På så sätt kan fruktansvärda brott legitimeras. Som Judarna som påstår att Palestina är deras heliga land som de fått av gud etc.
Vetenskapens relation till det sunda förnuftet behandlas också. Till vilken gräns är det rimligt att tillåta dess ohämmade utveckling? Styggelser som t.ex. kärnvapen och den roll de fått i den globala maktbalansen. Människans inre primitiva instinkter tycks tvinga fram destruktiva krafter och användningsområden ur precis allting. Allting som kan brukas, missbrukas! Goda intentioner behöver möjligtvis inte innebära goda resultat. Det påminner om något som en kamrat sa till mig -världen är inte svart-vit, den är inte ens grå. Den är full av alla jävla färger! Detta tänkande kan väldigt förtjänstfullt appliceras på området uppfinningar och vetenskap. T.ex. genteknik. Med dess framsteg kan vi avlägsna sjukdomar hos foster och på så sätt möjliggöra att en av evolutionen utdömd individ tillåts leva ett friskt liv (vilket på sikt kan få oförutsägbara evolutionära konsekvenser). Det kan också bli ett sätt att i förväg minska sjukvårdsutgifter för kommuner och landsting, även om det uppenbarligen är ett fullständigt perverterat synsätt. Men det ställer samtidigt etiska frågor: Vad ska egentligen ses som en sjukdom? Vilket ställer den frågande i en moralisk gråzon. Är Downs syndrom en sjukdom? Är de inte fullvärdiga samhällsmedborgare, fullvärdiga människor? Är de inte människor som förtjänas att respekteras i samma utsträckning som människor med 46 kromosomer? Problemet med Downs syndrom är inte att det är en sjukdom som hotar att förkorta den förväntade levnadslängden, problemet är att den inte passar in i vårt samhälles konstruerade standard och normativa värderingar. Det känns inte alltför avlägset att genteknik kan innebära ett dystopiskt scenario där överklassen kan designa sina egna barn. Samtidigt som arbetarklassen tvingas leva med de skönhetsfläckar och normbrytande defekter som utgör den fullt naturliga och vackra mänskliga variationen. Fään så jävla cp!
Vetskapen om vetenskapens potentiellt katastrofala utgång ger upphov till en rimlig och förståelig skeptiscism samt välgrundad rädsla. Vi är även rädda för vetenskapen då nya, revolutionerande uppfinningar i en förlängning kan rubba hela vårt samhälle men också vår individuella världsbild. Som under den industriella revolutionen, men också vid internets uppkomst. Även om det rör sig om en förändring till det bättre är det inte garanterat att det accepteras med öppna armar. Människan är en irrationell varelse. Sentimentala band kan utgöra svåröverkomliga hinder. Därför blir den galne vetenskapsmannen med storslagna visioner obehaglig och skrämmande. Speciellt i Die, Monster, Die! Nahum är en väldigt konstig vetenskapsman. Samtidigt som han vill tämja meteorens väldiga krafter och använda dem till något konstruktivt är han övertygad om att den är skickad från gud. Detta är ett ämne som jag för tillfället anser vara väldigt relevant, då det enligt min uppfattning verkar bli allt vanligare med ungdomar som i en kall, hård och cynisk värld söker efter mening och gemenskap i den kristna tron.
Religion är något asocialt. Uppenbarligen är det vackert och positivt med allmängiltiga budskap om kärlek och rättvisa men det är inte det jag kritiserar. Att envist klamra sig fast vid historier som redan bevisats vara nonsens är att förneka och bespotta vårt samhälles grundvalar. Att acceptera 2000 år gamla skrönor om en övernaturlig trollkarl som skapade universum på sex dagar och skapade mannen som sin egen avbild och kvinnan ur mannens revben, som sanningar och att längta till ett paradis efter döden är att utarma klassens ideologiska medvetenhet, är att försämra de objektiva förhållandena och villkoren för en bättre värld. En tilltro till människan är att föredra! Vägen till en bättre värld går genom organiserad kamp! Sekulariseringen är en given förutsättning för välfärden, vilket onekligen ger upphov till en svår antagonistisk motsättning mellan progression och regression. Dessa frågor ställs på sin spets i Die, Monster, Die!



En surrealistisk, suggestiv och närmast psykedeliskt färgsprudlande inledning. Det skulle kunna vara en vansinnig mans intensiva tankeverksamhet. En hänvisning till den kommande galna vetenskapsmannen. Det ger ett närmast drömskt och verklighetsfrånvänt intryck. Vilken man det sedan visar sig vara! Nahum, mästerligt spelad av Boris Karloff med en stor värdighet, är elak och fientligt inställd. Men han är trots det inte en ensidig och statisk karaktär. Han utvecklas och kommer till nya insikter. Som vanligt kan man inte låta bli att häpnas av Karloffs geni. En av vår tids, och absolut en av genres, största! R.I.P.

Handlingen är något förvirrad, lösläppt och otyglad. Antagligen är det därför som den förärades med den intetsägande titeln. Förstklassig gotik avrundas i halvtaskig Science Fiction med radioaktiva meteorer och självlysande monster.

4/5


Die, Monster, Die! Introduceras på amerikansk tv av den sköna Sammy Terry.