Nights Of Terror

För ovanlighetens skulle satt jag vid datorn och såg Black Magic Rites. Därför kunde jag inte låta bli att spara min favvoscen. Nämligen ormgropen och det enorma antiklimax den utgör.

























































































Fin!

En mystisk man och hans betjänt bor ensamma i ett isolerat slott som tiden har glömt bort. En dag kommer Jack Nelson på besök. Han har köpt halva slottet och ska fira med en riktig brakfest. Den mystiska mannen blir ursinnig och förklarar att han vill vara i fred. Men tror ni att jävla Jack Nelson lyssnar? Nä! Snart är slottet fyllt av moderna festare som inte känner till eller respekterar de uråldriga krafter som vilar i källaren. Snart börjar mystiska saker ske. Väldigt mystiska saker... Så mystiska att inte karaktärerna och än mindre filmens åskådare förstår vad som händer.



Gästerna börjar bete sig allt mer märkligt. Några börjar sörja synkroniserat. Några försvinner spårlöst (ofta utan minsta förklaring). En kvinna blir helt uppsluppen i sin egen sexualitet och inser efteråt att hon blivit biten av en vampyr(?). Två tjejer börjar bråka om vem som får ha sex med en töntig och ganska ful herre. En kvinna blir levande begravd men vaknar upp någon annanstans. Utan förklaring verkar många av männen ha förvandlats till vampyrer och de inleder en synkroniserad attack. Plötsligt får alla bybor panik och angriper ursinnigt två av de kvinnliga gästerna som av någon outgrundlig anledning springer omkring endast iklädda mantlar. Till slut lyckas de fånga kvinnorna och börjar skära dem med pinnar(?!). En kvinna blir inlåst i källaren och en knivförsedd vägg börjar skära henne. En kvinnas hjärta slits ut, de pressar ut blod -som de sedan dricker! Slottet har en förbannelse över sig. Slottets tidigare invånare smyger omkring och blänger på gästerna. Kortfattat kan man säga att handlingen på något sätt kretsar kring en konstig, pyjamasbeprydd satanistsekt som offrar unga, delvis avklädda kvinnor till häxan Isabella. Hon brändes på bål under inkvistitionen för en jävla massa år sen. För att Isabella ska kunna återuppstå krävs oskulders hjärta och ögon. Jag kommer helt ärligt inte ihåg om hon är ond eller god. Kanske är det filmens djupa budskap? Världen är inte svart eller vit, det är omöjligt att dela upp saker i ont och gott! Jag tvivlar nog på det.



Minst sagt saknas en röd tråd. Gränsen mellan verkligheten, det övernaturliga, dåtid och nutid är hårfin och oftast obefintlig. Denna obefintliga gräns överskrids så mycket att det är omöjligt att hänga med. Konstant svårförståeligt och stundtals obegripligt. Mystiska alternativa dimensioner, världar eller vad det nu är tänkt att det ska vara för finurligt förklaras bristfälligt och överlåts till den individuella fantasin. Parallella handlingar och omotiverade scener blandas friskt ofta under okronologiska och slumpmässiga former.



Genom rytmiska trumslag växlas fokus mellan dåtid och nutid. På så sätt blir det tydligt att mer eller mindre alla slottets gäster fyllde någon slags funktion vid brännandet av Isabella. Varför dessa gäster har samlats just nu framgår inte. En del har levt sedan dess, några andra har reinkarnerats, en del är enbart sammanlänkande med sina medeltidsmotsvarigheter och så vidare. Varför de inte känner igen varandra, varför de inte letat rätt på varandra tidigare eller varför de samlats just vid denna tidpunkt framgår aldrig. Då karaktärerna aldrig presenteras eller ibland ens nämns vid namn är det svårt att hålla reda på dem, speciellt när de dör respektive återuppstår.



Påminner om Vampyros Lesbos och She killed in ecstasy. Man har fokuserat på det visuella och försökt skapa någpt konstnärligt, kanske för att dölja den icke-existerande budgeten. Oerfaret och amatörmässigt utförd. Detta faktum försöker man dölja i komplicerade händelseutvecklingar och avancerade berättartekniska verktyg. Man har tagit sig vatten över huvudet.



Väldigt lågbudget. Speciellt de dödas rike eller vad det nu ska föreställa där bakgrunden utgörs av ett stycke svart tyg. Förvisso är det visuella intrycket ofta imponerande. Om man bortser från den primitiva ljussättningen bestående av en lampa som skiftar färg. Denna lampjävel överanvänds något extremt i ett försök att ge filmen ett psykedeliskt skimmer. Den är övertydlig, klumpig, onaturlig, irreterande och distraherande. Något mer subtilt hade varit att föredra. Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det ibland är visuellt imponerande och ibland ser det ut som en lågbudget-föreställning från östgötateatern. Soundtracket består till stor del av vinande vind, ylande vargar, bongotrummor och ett ständigt upprepat mystiskt riff.



Helt plötsligt besegras ondskans krafter, eller något händer i alla fall. Jag är inte riktigt säker på vad. Gänget står i ett mörkt rum och de färgglada lamporna snurrar som aldrig förr. När filmen är slut utbrister jag ett av de mest yttrade orden -Perche?! Trots alla läskigheter är filmen långtråkig som fään!


På framsidan står det att det rör sig om en "galen orgie i blod, sex, tortyr, sadism, häxor och vampyrer". Vilket låter fruktansvärt lovande men det rör sig snarare om en orgie i missförstånd, obegripligheter, frågetecken och amatörmässiga förverklingar av bombastiska visioner. En surrealistisk och (bokstavligt talat) färgsprakande film, i många avseenden påminner det hela om en italiensk Ed Wood-film.

1½/5

Ni som har varit på Axels tivoli vet hur läskigt det kan vara på ett tivoli, men det här är faktistk hemskare och ännu mer fasansfullt! tro det eller ej. Om ni var rädda för kringresande tivolin  innan så kommer det bli ännu värre!

Amy, hennes pojkvän Buzz och deras vänner Liz och Richie ska gå på tivoli tillsammans och ha en trevlig kväll. Trodde de i alla fall... De fyra vännerna går runt på tivolit och njuter av de olika aktiviteterna som erbjuds. De tittar på missbildade kossor, spelar spel, tjyvtittar på strippshowen, åker pariserhjul, äter sockervadd och allt annat möjligt roligt man kan tänka sig. Till sist ska de åka spöktåget och en av dem får den briljanta Idéen att hoppa av tåget och sova över inuti huset. Sagt och gjort. Tivolit stängs för kvällen och paren börjar syssla med sånt som par gör bäst, nämligen att vänslas. Plötsligt märker de dock att någon bor i ett utrymme på våningen under dem och i sprickorna mellan plankorna ser de en hemsk scen utspela sig. En uppenbart utvecklingsstörd man iklädd Frankensteins monsterkostym ska köpa en prostituerad kvinnas tjänster (som råkar vara tivolits mogna spådam) men blir ursinnig när han inte får pengarna tillbaka efter att han kommit väldigt snabbt. I ett raseriutbrott dödar han henne. Han hämtar sin far som bedrövat konstaterar att sonen ställt till det igen. Vårt coola tonårsgäng betraktar förskräckt händelseförloppet men råkar tappa en tändare genom golvet och uppmärksammar på så sätt duon om att de inte är ensamma. En jakt inleds, ska de överleva natten?



I många avseenden en ren standardslasher, en variant på Fredagen den 13:e och Halloween. Till exempel är den mystiska personen (som saknar social kompetens, irrar omkring likt en undergångsprofet och varnar för annalkande faror som endast denna individ tycks känna till) närvarande, i det här fallet representerad av en kringdrivande sliten gammal dam som antas resa med tivolit. Hon smyger på våra hjältar, skrämmer dem och talar om vikten av ett dygdigt och kristet leverne. Tivolit tycks vara fullt av läskiga och obehagliga människor. Bland annat perverterade män, mystisk tivolipersonal och hotfulla spådamer. Tillsammans bygger de succesivt upp en läskig stämning tillsamans med skrattande mekaniska gubbar, vanskapta kor och missbildade foster i glasburkar. När de väl gömmer sig och börjar smyga omkring i huset är spänningen och förväntningarna på topp.

Inledningen är fylld av associationer och hyllningar till klassiker. Främst Halloween och Psycho men ungjäveln har även ett flertal affischer med Univerals klassiker i sitt rum. Rummet verkar tillhöra en ytterst speciell person, saker från "vanliga" amerikanska pojkrum i filmens värld trängs med saker som ser ut att tillhöra BDSM-utövare. Kanske är dennna unga lille busgrabb en person med ett så kallat sexuellt avvikande beteende? Det är i alla fall något lite mystiskt med honom då han spionerar på, fotograferar och attackerar sin duschande syster.



Det är tydligt att man vid skapandet har lidit av ett mindrevärdeskomplex. Likt en oerhört stor kvanitet filmer från den här perioden är the Funhouse tydligt inspirerad av dess storebröder i form av Fredagen den 13:e och Halloween-serierna. Man tar Fredagen den 13:e temat med en efterbliven, monsterliknande mördare ett steg längre. I The Funhouse är mördaren rent utvecklingsstörd och gravt missbildad! Hans mänskliga anletsdrag är obefintliga, däremot har han tydliga bestialiska drag. Han ser ungefär ut som en mer bastant och kraftig version av the Cryptkeeper. Hans motiv är sexuell frustration men den komplicerade relationen han har till sin far var antagligen även den en bidragande faktor, tillsammans utgör de någon slags Of Mice and Men-duo. Familjens oerhört dysfunktionella inbördes relationer måste varit ytterst destruktiva då mördaren i många avseenden är ett förvuxet (monster)barn. Hans familj och/eller tivolipersonalen är minst sagt ett konstigt, färgstarkt och på gränsen till överdrivet gäng. De lever sitt parasitära nomadliv utan respekt för utomstående eller samhällets lagar och normer. Tivolit är deras värld och de bjuder in allmänheten varje kväll några timmar och lockar med karuseller, friterad mat, shower och riggade spel. Men det är när tivolit stängs och personalen festar loss som den verkliga "showen" börjar.



Oskuldsstereotypen, att det är den mest propra och kyska flickan som överlever frångås till viss del. Hjältinnan röker marijuana, duschar naken (tro det eller ej!), hånglar barbystad med sin pojkvän och ljuger rikligt för sina föräldrar som påstår att ett tivoli inte är en plats för en flicka som hon (speciellt eftersom att två kvinnor hittades mördade förra gången det var i stan). Hon är en tankspridd ung kvinna som ofta stannar upp och fängslas av det hon beskådar. På så sätt kan hon fascinerat stirra på t.ex. en person helt omedveten om vad som sker runt henne. Under dessa återkommande stunder är det som att hon kan förutse kvällens ödesdigra slut. Avslutningsscenen när hon efter nattens prövningar skärrad lämnar huset ger blandade intryck. Hon vandrar iväg bland de kringdrivande och hemlösa som tydligen flockas runt tivolin likt getingar kring saft. Vart är hon på väg? Vad händer nu? Kommer hon att ansluta sig till de utstötta och trasiga individer som haltar omkring i gryningen?

The Funhouse är tydligt daterad men den har i alla fall en någorlunda originell premiss, i alla fall den
kreativa(?) och samtidigt uppenbara miljön. Det är kanske inte så fantasifullt men det var mig veterligen ett nytt koncept. Det är i alla fall uppenbart att ett spökhus är en tacksam plats att låta en skräckfilm utspela sig på. Men dess förutsättningar används ändå inte riktigt fullt ut. De läskiga monstrena borde integrerats mer i händelsernas centrurm istället för att fungera som bakgrund. Denna brist åtgärdas dock precis innan filmens klimax då vår hjältinna i ett panikartat tillstånd irrar omkring planlöst och förtvivlat ofta oförmögen att skilja mellan verklighet och läskig inredning.

Den något mediokra handlingen påminner om de novellsamlinger man läste i 10-14årsåldern, som utan undantag hade illustrationer av den legendariske Hans Arnold på framsidan. Faktum är att hela filmen präglas av en viss spökhistorie-estetik. Skräcken i sig är dock mångfasetterad. Förrutom det uppenbara i rädslan för en mördare som i det här fallet dessutom är ett monster, så finns det bland annat även en klaustrobfobisk aspekt. En känsla av hopplöshet och påträngande instängdhet är påtaglig. I huset finns dessutom fällor, så ett nattligt besök i huset hade varit tillräckligt läskigt och farligt utan en mördare.



Ur ett genusperspektiv så tillför inte The Funhouse någonting. Det är samma heteronormativa(hehe!) och manschauvinistiska könsstereotyper som vanligt, främst representerade av den starka, modiga och sansade Roy som blir en rejäl kontrast till de vimsiga, skrämda och irrationella tjejerna. Samtidigt som Roy kämpar så står tjejerna frustrerande handfallna i pressade situationer. Men, väm fän bryrsä?! Gött att kärringar och kärringar och karlar karlar fan.

En enkel och rejäl film. Upprinnelsen till filmens huvudsakliga konflikt är osedvanligt lång men det blir aldrig  långtråkigt. Den blir heller inte tråkig eller långsam trots det låga antalet dödsoffer. Varje mord är utdraget och genomtänkt. Precis som i Motorsågsmassakern kombinerar Hooper stundvis läskiga närbilder med obehaglig musik.



Intrigen känns tidsenligt naiv och spökhistorie-estetiken är genomgående (som sagt) men det är ändå en orättvist förbisedd film som förtjänar mer uppmärksamhet. Den är trevlig, lite småbrun och mysig. En typisk film som man hyr i brist på alternativ och blir besviken över eftersom att man hade förväntat sig något annat, även om det är omöjligt att definiera exakt vad, men som man sedan blir positivt överraskad av.

En vanlig opretentiös 80-tals skräckis utan högre ambitioner än att underhålla och skrämma, vilket man lyckas alldeles utmärkt med. I en tid med minst sagt bristande fantasi och kreativitet känns det uppfriskande att se en film från genrens guldålder, ett original som nu efterliknas i re-make efter re-make. Ett gediget hantverk, en film som står sig och förtjänar uppföljare och nyinspelning (för tillfället ryktas det om en nyinspelning av Funhouse. Det sägs att den ursprungligen skulle regisseras av prinsen Eli Roth men han har tydligen frånsagt sig den uppgiften även om han fortfarande ska producera den eller liknande.). 

3½/5

Idag är jag lite gladare än vanligt för min guzz kommer hem från Indien! Det ska jag fira med några sjukt grymma affischjävlar. Skål!

























I married a monster from outer space - så enkel och minimalistiskt stilren men säger ändå så mycket! Hej då bloggen, vi ses någon annan dag! Kram och pözzar!

En cool player och erkänd vetenskapsman vid namn Dr. Cal Meacham blir intervjuad och fotograferad vid sitt jetplan. När han sedan ska åka hemåt till sitt kärnkraftverk tappar han plötsligt kontrollen över planet som blir grönt och börjar styra sig självt. När han sedan kommer fram har det dykt upp mystiska leveranser från en okänd avsändare. Under de närmsta dagarna dyker fler paket upp och han bestämmer sig för att försöka montera ihop dem. Detta visar sig vara ett komplicerat och långvarigt arbete då den består av över 2400 delar. När han är färdig dyker en man upp på en bildskärm och presenterar sig som Exeter. Han förklarar att han just byggt en Interocitor, något som väldigt få människor på jorden klarar av. Han förklarar också att det hela rörde sig om ett intelligenstest och att han nu är välkommen till en förläggning där världens skarpaste hjärnor samlas för att arbeta med kärnkraft. Maskinen förstör sedan sig själv. När han sedan fått skjuts i ett förar- och fönsterlöst flygplan kommer han fram till förläggningen där gränslös lyx råder, en plats som måste beskrivas som Pyonyang enligt koreansk reklam -Paradise! Men han börjar ana oråd och samtalar med två kollegor och de gör upp en plan om att fly. Men samtidigt som de försöker fly i ett flygplan strålas de upp i ett flygande tefat av Exeter och hans assistens Brack. Det visar sig att Exeter och Brack är utomjordingar från planeten Metaluna. En planet som för tillfället är under attack av ärkefienden Zagon och som nu behöver nya urankällor för att upprätthålla den svaga barriär som skyddar planeten. De beger sig på intergalaktisk resa till Metaluna, långt ut i yttre rymden. Vad våra hjältar inte vet är att Metalunas skarpa hjärnor har som slutgiltigt mål att överge sin egen planet och kolonisera jorden! Ska de lyckas?



Varelserna från Metaluna känns lätt igen genom sina exceptionellt höga pannor, men också sitt invecklade, omänskliga och byråkratiska språk. Ur kristna ögon skildras den tomma, kalla och sterila ateistiska världen bortom Gud. Logiska funderingar och absurd rationalitet som nästan kan beskrivas som vulgär. This Island Earth är trots tidstypiska förenklingar en film med substans och som ger ett nyanserat porträtt av Metalunas befolkning. Vissa av utomjordingarna framställs som sympatiska och de inbördes motsättningarna är många och allvarliga.  
Det är ett lidande folk som drabbats hårt av alla krigets fasor. En tidigare blomstrande planet som nu är kusligt öde. På något sätt kan man rent empatiskt förstå vad som driver de auktoritära och elaka ledarna på Metaluna. Är det inte logiskt att härdas emotionellt efter att sett sin planet massakreras?

Precis som kan förvänta sig är stora delar av This Island Earth ett rent frosseri i framtiden och dess teknologi. En   stor och öm omsorg läggs på framtidsskildringen. Men tyvärr utspelar sig scenerna i rymskeppet och Metaluna i en  något klinisk och detaljfattig miljö. I dessa utomjordingars föreställningsvärld måste allt fylla en rent praktisk funktion. Ingenting är onödigt eller överflödigt. Detta ställer kanske intressanta frågor. Då kultur inte är mätbart nödvändigt för vårt konkreta och fysiska liv kanske vi inte borde ta dess plats i det offentliga rummet för givet. Den borgerliga regeringen strävar efter en budget som inte ger utrymme för någon offentligt finansierad kultur, den förväntas marknadsanpassas och vara vinstindrivande. Man vill tysta kulturen och dess systemkritiska potential. Likt Metaluna vill man skapa en rent rationell plats där det onödiga och överflödiga rensats bort. En plats där allt ska fylla en reell och tydligt utsagd funktion, eller med andra ord en död och tråkig plats.



This Island Earth är helt i linje med McCarthys antikommunistiska 50-tal. Exeters anläggning, Metaluna och dess invånare präglas av tidens antikommunistiska strömningar. Av någon anledning har det blivit/varit standard att avbilda framtiden och varelser från främmande planeter med attribut som tillhör simplifierad antikommunistisk propaganda. Så är även fallet i This Island Earth. Exeter och Brack talar om att tillsammans sträva efter världsfred och åsidosätta personliga giriga vinstintressen till förmån för det kollektiva, sannerligen kommunistiska principer och kommunistisk retorik men ramen kring utomjordingarnas budskap består av toppstyrda projekt som kännetecknas av ett demokratiskt underskott, maktfullkomliga ledare, opersonlighet och civila uniformer. Men även maskiner som kan radera individuellt tänkande och vilja. Med andra ord propaganda och konstruerade vanföreställningar om kommunismen. Smickrande och förvånasvärt ärligt att kommunimsen spelar en så stor roll inom Science Fiction, då kommunismen är framtiden, vilket bland annat bevisas av empiriska underlag från vår svältdrabbade och krigshärjade värld.



En kritisk och fortfarande aktuell kommentar: -It is indeed typical that you earth creatures refuse to believe in the superiority of any world but your own. Detta ignoranta och chauvinistiska tänkande legitimerar i nuläget imperialismens oljekrig i till exempel Irak, men också att vi i det tidigare neutrala Sverige skickar bödlar till Afghanistan för att mörda i USA:s tjänst. 

Slutet känner jag mig tvungen att dela med mig av, då det på något sätt var fint, rörande, intelligent etc. Metalunas försök att försvara sig är förgäves och hela planeten blir till ett glödande klot, en radioaktiv brinnande stjärna, en sol! En sol som sprider ljus och värme till närliggande mörka planeter, livets gåva, life is born 4-ever!

This Island Earth är en episk, färgstark storfilm, en optimistisk skildring av en närbelagd framtid. Den är proppfull av fascinerande och nyskapande effekter som i många fall fortfarande står sig. Dessa effekter gör alla alla äventyr som våra rymdresenärer är med om påtagliga och verkliga. Man väjer undan för kometer, blir attackerade av rymdskepp från Zagon och hamnar i dödlig närstrid med hemska insektsliknande mutanter. Imponerande!

3½/5

En läkare, Sir James Forbes och hans dotter Julia får ett mystiskt och oroväckande brev av en bekant vid namn Dr. Peter Thompsson. De bestämmer sig för att besöka Peter för att försäkra att allt står rätt till. De finner dock inte enbart gamla vänner att samtala gamla sentimentala minnen med utan även en liten isolerad by där något inte stämmer, där något fruktansvärt utspelar sig. Unga arbetare dör oförklarligt och efter äventyr i bästa Frankensteinstil visar det sig att gravarna är tomma. Någon i byn ägnar sig åt en särskilt fruktansvärd avart inom den svarta magin -Voodoo! Denne någon förvandlar liken till de levande döda, till zombies!



En konventionell Hammerfilm men med vissa mardrömslikt oroväckande, nästan surrealistiskt utformade scener. En särskilt mardrömslik och fullständigt absurd scen som nästan tar sig kafkaartade proportioner är när Julia blir jagad och kidnappad av ett mystiskt rävjagargäng. Ett gäng som härjar på landsbygden likt punkare från 1800-talet, eller tuffingar från valfri tromafilm.

Filmens Zombies ser utsökta ut! I alla fall filmes manliga zombies. De är perfekt groteska, dammiga, ruttnande och skräckinjagande. Med ett sällsynt välutvecklat minspel i motsats till den typiskte uttryckslöse zombien. De är helt enkelt läskiga! Dr. Thompssons fru som tragiskt nog avlider blir dock en helt annan slags zombie. Kanske beror det på att hon är nyss uppstigen ur graven? Vad det än beror på så uppvisar hon kvinnlig elegans, skönhet och finess vilket är sällsynt hos en zombie. Hon påminner snarare om en vampyr, en odöd ondskefull version av sitt tidigare jag.



Scenen då hon återuppstår blir brutal på flera plan. Den enorma ångestladdade sorg som uppstår vid fruns plötsliga bortgång är med stor sannolikhet en av de mest traumatiska händelserna i den unge doktorns liv. Det hela blir väl inte direkt bättre av de kaotiska omständigheterna som man fann liket under, eller det dramatiska efterspel som följde. Jag syftar då främst på den onde trollmästaren och hans slavar som gräver upp liket. Men även paradoxen som hennes uppståndelse utgör. Han saknar sin älskade och är glad att se henne "levande" men samtidigt är han medveten om att hon som levande död inte är den kvinna som han älskade. Denna motsättning skrämmer och förlamar honom och tvingar sir James att handla. Vilket han gör genom att hugga av hennes huvud med en spade. Det hela följs av en mycket effektiv (mar)drömssekvens som illustrerar en bild av hans inre lidande. Detta är med stor sannolikhet filmens främsta scen. De levande döda reser sig sakta ur sina gravar och hasar sig fram över den dimmbeslöjade marken för att omringa och sedermera sluka honom. Vid det här laget är den kvarvarande mänskligheten i deras ansiktsuttryck raderad och utbytt mot kusliga grimaser av hat och ondska.



Det visar sig att Trollmästaren använder alla zombies som arbetskraft i sin gruva. Denna träffande marxistiska allegori riktar tankarna till de satiriska och samhällskritiska inslagen i Romeros Dawn of the Dead och bildar tillsammans en kraftfull och helhetligt formulerad metafor av det kapitalistiska samhället. De zombies som härjar i köpcentret i Dawn of the Dead är ett kusligt porträtt av oss samhällsmedborgare som okritiskt konsumerar. De zombies som slavar i gruvan är ett kusligt porträtt av relationen mellan arbete och kapital, av den utsugning som utgör kapitalismens motivation, drivkraft och innersta kärna. Tillsammans blir det en bild av den genomsnittlige individens liv i det kapitalistiska samhället -produktion och konsumtion. Sensmoralen i slutscenen är en övertydlig uppmaning till samhällets högerelement -jävlas ni med arbetarklassen så slutar det illa! Så dä så!

4/5

Transylvania, land of dark forests, dread mountains and black, unfathomed lakes. Still the home of magic and devilry as the nineteenth century draws to it's close. Count Dracula, monarch of all vampires, is dead, but his disciples live on, to spread the cult and corrupt the world.

-De kusliga och stämningsfulla ord som inleder denna utmärkta film.

Marianne, en blivande lärare från Paris reser genom Transylvanien till sitt nya jobb som lärarinna. Men när hon äter mat i det obligatoriska värdshuset  i en typiskt pittoresk by blir hon övergiven av sin chaufför. Förtvivlad får hon hjälp av en baronessa som tar med henne sitt slott. Hon spenderar kvällen med den exencentriska kvinnan och hennes asociala betjänt. Under kvällens konversationer visar det sig att baronessan har en sinnessjuk son som är inlåst på slottet. När hon senare ska gå till sängs ser hon den unge mannen ståendens på ett räcke på väg att hoppa ner i en mörk avgrund och hon rusar till hans undsättning i bara nattsärken. När Marianne väl kommer fram till honom, en stilig ung man vid namn Baron Meinster, försöker hon desperat få honom att inte ta sitt liv. Han förklarar dock att det är omöjligt och visar att han är fastkedjad till väggen. Han börjar sedan berätta en tragisk berättelse om hur hans mor, motiverad av girighet, fängslade honom när hans far dog för att förhindra att han skulle få arvet. Marianne smyger därför in till baronessans sovrum och stjäl nyckeln till fotbojan och frigör honom. När Baronessan och betjänten märker detta blir de yttersta förskräckta. De förklarar att han under en av sin fars dekadenta fester blivit smittad av en vampyr(?!) och efter skrämmande omständigheter flyr Marianne skräckslagen ut i den mörka natten. Nästa morgon kommer Dr. Van Helsing, en professor och ledande auktoritet inom vampirsmen, till hennes undsättning. Han har kommit för att studera en rad lik som visar tydliga tecken på vampyrvåld. Han frågar Marianne vad hon råkat ut för men hennes minnen från kvällen innna är minst sagt dimmiga. Marianne eskorteras till sitt arbete där hon installeras och Dr. Van Helsing börjar inspektera lik och lösa mysteriet. Men samma kväll dyker Baron Meinster upp på skolan för att förföra Marianne och attackera de unga flickorna. Kommer han att lyckas? Kommer han att fånga Marianne i sitt våld? Kommer Dr. Van Helsing lösa mysteriet innan det är för sent?




I Brides of Dracula skildras vampirismen som en social åkomma, ett resultat av en dekadent och extravagant livsstil i överflöd och lyx. En träffande metafor, för vad är överklassen om inte parasiter? Vad är överklassen om inte onda blodsugare? Mitt i prick. Den oidipuskomplexosande relationen mellan Baronessan och Baronen blir också intressant. Att inkludera en vampyrs föräldrar är ett intressant och sällan tidigare skådat stildrag. Något som är naturligt då vampyrer som bekant blir väldigt gamla om de får leva ostört. Genom att så utförligt beskriva Baronens bakgrund, låta modern berätta sin historia och skickligt skildra hennes lidanden och emotionella trauman känns historien mer påtaglig och engagerande för åskådaren. Ett väldigt klokt val för just Brides of Dracula då antagonisten inte är en återkommande figur. Om Draculas bakgrund hade dissekerats lika utförligt hade stora delar av mystiken försvunnit, vilket hade varit något väldigt allvarligt.




Dr. Van Helsing etablerar någon form av vänskapsrelation till Marianne och besöker henne kontiunerligt. Varför förklaras inte riktigt. Antagligen vill han väl doppa men det låter väldigt otroligt i en film från Hammers tryggt naiva och familjeunderhållningsmässiga värld. När Baron Meinster börjar härja på den kvinnliga internatskolan är det hela upplagt för gubbsjuka sidospår men Brides of Dracula sjunker som tur är aldrig till den nivån. Med andra ord rör det sig om en film med stor erotisk "potential" men som inte exploaterar den. Kanske till läskiga mäns stora förtret då reklamen för filmen är fylld av erotiska undertoner.

En oförutsägbar film som engagerar och fängslar. En varierande ocb aldrig stagnerande handling som ständigt slår in på nya stigar. En äkta klassiker! 




4/5

I Amerika, det gyllene landet, de otyglade marknadskrafternas land, frihetsberövades nyligen Richard McCroskey för det brutala mordet på fyra personer. Denna fruktansvärda tragedi har dock lyckats urskilja sig ur det sensationstörstande våldsdominerade amerikanska mediabruset. McCroskey ägnar sig nämligen åt Horrorcore-rap under aliaset Syko Sam och moralens självutnämnda försvarare har hittat en syndabock. Mönstret känns tydligt igen, hur många gånger har inte hårdrocksartister eller skräckfilmer pekats ut som katalysatorer till mord/självmord? Hur många gånger har inte desperata och förtvivlade anhöriga förgäves fumlat efter svar och angripit påstått ondskefulla krafter i hopp om ro och upprättelse?

I samma gamla uttjatade och fåfänga process söker man efter svar som inte finns, efter logik i irrationella beteenden. Det hela kännetecknas av att samtliga fall isoleras och samband utesluts. Istället för att söka felen i samhället, som i slutändan formar individen och dess tankar, söker man svaret på individnivå. Detta är uppenbart konstruktivt i fall där t.ex. psyisk sjukdom eller sunkiga hem/barndomsförhållanden råder men lika uppenbart okonstruktivt och närmast destruktivt att t.ex. söka efter svaret i en persons val av musik eller film. Blev McCroskey psykiskt störd av att lyssna på Horrorcore eller var det just faktumet att han redan var psykiskt störd som fick honom att attraheras av denna morbida och etiskt oförsvarbara subkultur*? Svaret på denna fråga är självklart och det är bara den mest enfaldige som kan misslyckas med att greppa det. Lika enfaldigt och förvånande är det att man lyckas förbise att det är samhällsklimatet och kapitalismen som system som provocerar fram psykisk ohälsa. Vilket påminner mig om den gamla Hoola Bandoola Band låten Andersson & Co:

Dom säger Andersson är arbetslös för att han inte hänger med,
och att Petterson sover utomhus för att fabriken har lagts ned,
och att Nilsson är för gammal och lilla fröken Fridlund är för ung,
och att Ingalill är hemmafru för att familjen har köpt hund,

Och Benke kör med mellanöl för att skolan är så trist,
och utan holken känner Eva sig som en dåligt oljad blixt,
och Lena flyr med glansiga noveller om succe',
och andra tar till fönstervägen för att slippa vara med,

Men ta dom tillsammans,
Då är dom en grupp,
Då får man söka svaren nånstans mycket längre upp,
och bara tillsammans,
kan dom ta strid,
så dom kan ändra sina villkor,
och bestämma över sina liv.

Människan är ett flockdjur, ett djur som tillsammans i kollektiva strävanden får styrkan och kraften att skapa samt upprätthålla samhällen. Vilket måste ses som något helt fantastiskt. Men något som även måste ses som fantastiskt är vår anpassningsförmåga. Faktumet att den överväldigande majoriteten (inklusive mig själv) i stor utsträckning förnekar våra medärvda egenskaper och instinkter till förmån för sociala konstruktioner utan evolutionär förankring är minst sagt fantastiskt. Men meningslösa och fruktansvärda vansinnesdåd är oförhinderliga då våld och aggressioner är fundamentala och grundläggande mänskliga egenskaper och känslor som kräver att få existera och uttryckas. Men faktumet att de är så sällsynta är ett kvitto på människans enorma inneboende styrka. Kanske finner de flesta av oss andra utlopp för dessa "mörka" karaktärsdrag t.ex. ett allmänt dekadent leverne eller överkonsumtion av våldsskildringar. Hur som helst är det uppenbart att man i detta fall inte kan söka efter McCroskeys motiv eller inspiration hos Horrorcore-genren.

Jag har lyssnat på några av hans kusliga låtar. De är minst sagt mediokra, enligt ren marknadsfundamentalistisk logik och dess cyniska principer skulle han med tiden sorterats bort. Försjunkit i glömska. Men nu kommer han istället bli en populärkulturell "legend" (åtminstone i Horrorcore-kretsar), kanske har det individualistiska lycksökandet återigen skördat offer?

*Jag är medveten om att jag gör mig skydlig till en ful och överslätande generalisering men jag ansåg den ändå vara berättigad då Horrorcorefans enligt wikipedia ägnat sig åt gravskändning och liknande.

I ett dimmigt träsk bedriver Judd ett hotell. Han är en ensam och besynnerlig figur vars närmaste vänner är knarklangaren Buck som han hatar och Krokodilen Rocky som han älskar. Judd's psykiska hälsa har påverkats avsevärt av isolationen och han står på gränsen till en total mental kollaps, som till sist infinner sig en ödesdiger kväll. Oprovocerat angriper han en ung kvinna -till döds! När raseriet mattats av drabbas han av panik tills han erinrar sig om krokodilen...

Eaten Alive innehåller en rad skickliga porträtt och skildringar. Bland annat av den avancerade dynamiken mellan utövare och offer, den process som kan driva den moderna människan, tyngd av rättssamhällets bördor, att på grövsta möjliga sätt förneka villkoren för den mänskliga samexistensen. Att låta sina genetiskt medärvda, förträngda och mest dunkla drifter ta sig uttryck i bråddjup vrede. I denna utveckling står uppenbarligen Judd i fokus. Det är en kuslig och realistisk skildring av en psykiskt sjuk man. De symptom som kännetecknar hans beteende skulle utan problem kunna tillämpas på de slitna individer som går runt och samtalar med sig själva på stan (dom som man är rädd för när de kommer för nära, även om man inte vill låtsas om det). Judd mumlar sporadiskt och osammanhängande ofta i typisk militärjargong, han växelvis sjunger, mumlar, skrockar och är arg. I hans samtal med gästerna framgår det hur kritiskt hans tillstånd faktiskt är då han förutsätter att de händelser som är påtagliga i hans vardag och ytterst begränsade hörn på jorden tillhör ett allmängiltigt idegods. Han håller krampaktigt fast vid vissa regler, principer och föreskrifter för att garantera någon form av struktur om än minimal, för att slippa förneka sin mänsklighet som absorberas av hans djuriska vrede.

Som sagt har han en komplicerad relation till Buck som utmärks av ett inneboende hat. Samtidigt är dock Buck oumbärlig för honom då det är av honom han köper de droger som ger honom energi att rolöst springa runt hela nätterna. I Judds värld är Buck en symbol för dekadens och moraliskt förfall. En perverterad och laglös individ som utarmar gemensama värderingar och bidrar till laglöshetens utbredning. Buck är en vidrig och sexfixerad person (som alltför väl påminner om de osäkra unga män som man har det tveksamma nöjet att konversera med under t.ex. utekvällar), genom honom får man en obehaglig inblick i prostitutionens värld. Paradoxalt nog är det denna miljö som framstår som mest "hälsosam" då det framgår att i en mörk, cynisk och individualistisk värld i allmänhet och "bransch" i synnerhet ändå finns ljusglimtar, ögonblick av gemenskap och närhet, medmänsklighet och solidaritet. 





En kuslig psykisk instabilitet löper som en röd tråd genom hela Eaten Alive. Inte bara genom Judd och den perverterade Buck utan även en familjefader som gästar hotellet. Han måste anstränga sig till sitt yttersta för att lägga band på ett kokande omotiverat raseri. Han har svårt att leva upp till förväntningar, stressad och frustrerad över förhoppningar som uteblir. I det pressade läge han befinner sig i reagerar han med att börja håna sin ca. 5-åriga dotter vars hund precis blivit uppäten av Judds krokodil. Kanske är denna psykiska instabilitet en frisk reaktion på ett sjukt samhälle som Mikael Wiehe konstaterar i den utsökta låten "Hemmet" av Hoola Bandoola Band, även om han möjligtvis syftade på utmattningsdepressioner och dylikt men men.

Genom karaktärernas psykiska tillstånd skrämmer Hooper på precis samma sätt som i Texas Chainsaw Massacre. Han avbildar mörkret i vardagen, mänsklighetens inneboende ondska, de dunkla krafter och drifter som rör sig i skuggan av den amerikanska drömmen. Vem som helst kan visa sig vara en psycho killer! En killer vars mordiska raseri när som helst kan bryta ut framprovocerat av minsta lilla orationella orsak.



Eaten Alive är den första filmen som Tobe Hooper regisserade efter Motorsågsmassakern men trots att det rör sig om samma regissör och en relativt kort tidsperiod mellan de två så skiljer de sig markant från varandra. Hotellet är uppbyggt i en storslagen studiomiljö, vilket ger filmen ett helt motsatt intryck än motorsågsmassakern. Hooper har genomgått en mognadsprocess på bekostnad av den råa, brutala och skrämmande stämningen. Istället är Eaten Alive en film som ger ett hemtrevligt och lite småmysigt intryck. Studiolanskapet med det härligt dimmiga träsket och skymningens mystiskt röda skimmer är motsatser till Motorsågsmassakerns realistiska och motbjudande stämning. Att beskåda Eaten Alive medveten om att det är den film som följde Motorsågsmassakern blir väldigt intressant. Man tycker sig finna motiv till de specifika val som Hooper gjort, resultat av en strävan att lyckas med den otacksamma uppgiften att leva upp till höga förväntningar. Bland annat är Eaten Alive betydligt mer blodsdrypande än den våldsmässigt tama Motorsågsmassakern men den innehåller också en rad oväntade och överdrivet sadistiska inslag. Speciellt i Judds behandlande av de kvinnliga individerna i familjen som kommer till hotellet. Mamman blir misshandlad upprepade gånger samt utsatt för något slags missplacerat Bondagetema och den unga flickan jagar och skoningslöst försöker döda med lien, vilket måste sägas vara ytterst kontroversiellt. När hon söker skydd under själva huset och finner sig inlåst bland råttor och spindlar är hennes skrik renodlat hjärtskärande.





En sak som jag anser är intressant med Eaten Alive är att den utspelar sig under en enda natt. Det är också intressant att djurens roll är så påtaglig. Inte minst i och med krokodilen men även bortsett från den tycks djuren vara konstant närvarande. Grodor, syrsor och ugglor göra sig påminda ute i den mörka natten och i alla dunkla vrår tassar råttor omkring. Djuren närvarar dock inte enbart rent fysiskt, utan har även avgörande funktioner i den dramaturgiska utvecklingen. Judds apas död och i en förlängning hundens död fungerar som en katalysator för hela händelseförloppet. Djurens roll känns rimlig då hotellet är belagt långt inne i ett mystiskt träsk. Naturen är den enda betraktaren till Judds primitiva, primala reaktioner, då uråldriga reaktioner tillåts härska över gemensama nämnare och värderingar. Judds mänsklighet reduceras och han förvandlas till ett av de djur som omger honom. 

Något annat jag reagerade över var Judds val av väggdekorationer. Förrutom två solkiga USA-flaggor har han en delvis skymd nazistflagga. Den historiska tidpunkten, Judds militära vokabulär och de gevär han som pryder hans väggar skvallrar om möjligheten att han eventuellt är en Vietnamveteran. Kanske var det USA-imperialismens orättfärdiga korståg mot kommunismen som trasade sönder hans mentala hälsa som med så många andra Amerianska män. Detta är enbart spekulationer men faktumet att hakkorset och stjärnbaneret de facto jämställs är en provocerade kommentar angående vad det än må vara: USA-imperialismens karaktär eller den fruktansvärda misär som utgör vardagen för miljoner av utslagna och utsugna i frihetens föregångsland Amerika.



Gästerna tycks bara bli fler och fler just denna ödesdigra afton. Situationen blir alltmer ohållbar och försöken att upprätthålla den rämnande fasaden blir fåfänga. Den slutar plötsligt i ett hysteriskt och kaotiskt ( men uppenbart oundvikligt) klimax.




5/5

Av en slump såg jag "the man with the golden gun" i helgen och jag påmindes om hur mycket jag älskar dvärgar. När de avhumaniseras uppstår stor komik! Kanske inte så politiskt korrekt men men. Jag beslutade mig därför för att se Den Syndige Dvärgen som införskaffades för ett tag sedan. Mina förväntningar var skyhöga och jag var fullständigt säker på att det skulle röra sig om 5/5. Tyvärr hade jag fel och nu i efterhand känner jag mig kluven. Det är en unik film med många poäng och fördelar men med lika många motsvarande nackdelar som lyckas neutralisera de mästerliga och positiva aspekterna. Jag önskar nästan att jag inte sett den och på så sätt levt i den lyckliga illusionen om att detta var ett mästerverk som väntade på att jag skulle beskåda det.



Den syndige dvärgen handlar om Lila och hennes son Olaf (titelns syndige dvärg) som tillsammans driver ett hotell som verkar härstamma från industrialismens första Oliver Twist-dagar. Men bakom det nedgångna hotellets slitna fasad finns mörka hemligheter och ljusskygga verksamheter. I vindens dunklaste hörn ryms nämligen en bordell! Olaf kidnappar unga vackra kvinnor, låser in dem på vinden och gör dem heroinberoende. Med andra ord är Olaf en ytterst syndig dvärg! En dag kommer Mary och Peter till hotellet under sin resa runt Danmark på jakt efter jobb. När Peter febrilt söker efter en förläggare som är villig att publicera hans böcker börjar Mary höra mystiska ljud från vinden. Samtidigt som hon börjar undersöka mysteriet får Olaf upp ögonen för henne och vill integrera henne i bordellverksamheten...



Föga förvånande är filmens starkaste (och bästa) inslag Olaf. Han är en riktig mångsysslare, han driver ett hotell, en bordell, tillverkar leksaker etc. men han är också sexuellt aktiv som tjytittare på gästerna och "antastare" av de stackars kvinnorna på vinden. Han gör ett starkt och oförglömligt intryck när han busandes springer omkring svettdrypande, dreglande och med ansiktet konstant förvridet i en hånflinande grimas. Han har en hes och högljudd röst men tyvärr oväntat lite dialog. De enda personer han har en mellanmänsklig interaktion och relation till verkar vara droghandlaren Santa Claus(!?) och sin mor Lila. Olafs relation till modern måster beskrivas som särskilt spektakulär och besynnerlig. Hon är en gammal avdankad alkoholiserad showartist som gärna visar upp sina färdigheter i form av sång och dans ackompanjerad av Olaf på piano. Filmen igenom verkar det finnas en outtalad incestiuös stämning mellan de båda, det står i alla fall klart att deras relation vilar på ett olämpligt fundament. Men en son och mor som tillsammans driver en bordell blir väl kanske väldigt tajta.



Den mest avskyvärda scenen måste vara inledningsscenen som påminner om det pedofilscenario man alltid blev varnad för som barn, den jävla äckliga dvärgen lurar med sig en uppenbart vuxen kvinna (som ägnar sig åt att hoppa hage) med hjälp av en liten mekanisk hund och löften om ännu fler leksaker. Just denna scen berör mig illa då jag tycker att den i sin exploitationssträvan går skamlöst och motbjudande långt. Det måste erkännas att en hel rad scener egentligen borde varit obehagliga. Trots att bordellens kvinnor lever under fruktansvärda förhållanden så känner man ingen sympati, man förblir likgiltig under filmens gång. Historien känns varken verklig eller engagerande. Uppenbarligen är det allvarligt när man förblir likgiltig inför en film som Den syndige dvärgen, vars hela syfte är att chockera och provocera. Faktum är att den är något uttråkande vilket i sig måste ses som en bedrift då alla förutsättningar och potential för en succe' finns. T.ex. är ju själva handlingen uppenbart genialisk. De flesta scener är egala för handlingens fortskridande och den är något händelsefattig.



Karaktärerna är platta, ensidiga, fantasilösa och ytliga med undantag för antagonisterna. Dialogen är usel, enformigt utformad ocg lyckas med att alienera och isolera betraktaren då mycket information utelämnas t.ex. när bordellmamman sitter och pratar gamla minnen med en kär vän "-remember that other time?" varpå väninnan replikerar "-Yes! Wonderful!".

Den syndige dvärgen skildrar det bohemiska livet långt utanför samhällets standard och acceptans. Där kriminalitet, droger och prostitution utgör karriärmöjligheterna och där de moraliska värderingarna består av bottenlös dekadens. I Lilas fall synas dans-, musikal- och showvärldens baksida. En bransch som exploaterar naiva och (självcentrerade) individers drömmar och kroppar (mycket likt prostitutionens värld). En bransch som nyttjar sina utövare och sedan spottar ut dem och lämnar dem ensamma, övergivna och bortglömda. Vilket som sagt är hennes fall. Kanske är detta trauma en förutsättning för den negativa utveckling hennes liv tagit, där profittörsten och ett (något) förvuxet barns egocentriska och kortsiktiga lustar tillåtits diktera deras tillvaros villkor.



Innehåller likt mästerverket "Thriller -en grym film" en hel rad scener som inte kan klassas som något annat än pornografiska men som är ungefär lika upphetsande som hällristningar med erotiska motiv.

Kan sammanfattas som Bloodsucking freaks+en vind, kryddat med lite urbaniserad texas chainsaw massacre minus budget, erfarenhet och våld. Skulle lika gärna kunna vara resultatet av några sköna jävlars roliga timmen uppe i ett vindsutrymme. En film som bäst avnjuts i sällskap med goda vänner och några iskalla öl! (eller cola). 




2½/5