Nights Of Terror

En läkare, Sir James Forbes och hans dotter Julia får ett mystiskt och oroväckande brev av en bekant vid namn Dr. Peter Thompsson. De bestämmer sig för att besöka Peter för att försäkra att allt står rätt till. De finner dock inte enbart gamla vänner att samtala gamla sentimentala minnen med utan även en liten isolerad by där något inte stämmer, där något fruktansvärt utspelar sig. Unga arbetare dör oförklarligt och efter äventyr i bästa Frankensteinstil visar det sig att gravarna är tomma. Någon i byn ägnar sig åt en särskilt fruktansvärd avart inom den svarta magin -Voodoo! Denne någon förvandlar liken till de levande döda, till zombies!



En konventionell Hammerfilm men med vissa mardrömslikt oroväckande, nästan surrealistiskt utformade scener. En särskilt mardrömslik och fullständigt absurd scen som nästan tar sig kafkaartade proportioner är när Julia blir jagad och kidnappad av ett mystiskt rävjagargäng. Ett gäng som härjar på landsbygden likt punkare från 1800-talet, eller tuffingar från valfri tromafilm.

Filmens Zombies ser utsökta ut! I alla fall filmes manliga zombies. De är perfekt groteska, dammiga, ruttnande och skräckinjagande. Med ett sällsynt välutvecklat minspel i motsats till den typiskte uttryckslöse zombien. De är helt enkelt läskiga! Dr. Thompssons fru som tragiskt nog avlider blir dock en helt annan slags zombie. Kanske beror det på att hon är nyss uppstigen ur graven? Vad det än beror på så uppvisar hon kvinnlig elegans, skönhet och finess vilket är sällsynt hos en zombie. Hon påminner snarare om en vampyr, en odöd ondskefull version av sitt tidigare jag.



Scenen då hon återuppstår blir brutal på flera plan. Den enorma ångestladdade sorg som uppstår vid fruns plötsliga bortgång är med stor sannolikhet en av de mest traumatiska händelserna i den unge doktorns liv. Det hela blir väl inte direkt bättre av de kaotiska omständigheterna som man fann liket under, eller det dramatiska efterspel som följde. Jag syftar då främst på den onde trollmästaren och hans slavar som gräver upp liket. Men även paradoxen som hennes uppståndelse utgör. Han saknar sin älskade och är glad att se henne "levande" men samtidigt är han medveten om att hon som levande död inte är den kvinna som han älskade. Denna motsättning skrämmer och förlamar honom och tvingar sir James att handla. Vilket han gör genom att hugga av hennes huvud med en spade. Det hela följs av en mycket effektiv (mar)drömssekvens som illustrerar en bild av hans inre lidande. Detta är med stor sannolikhet filmens främsta scen. De levande döda reser sig sakta ur sina gravar och hasar sig fram över den dimmbeslöjade marken för att omringa och sedermera sluka honom. Vid det här laget är den kvarvarande mänskligheten i deras ansiktsuttryck raderad och utbytt mot kusliga grimaser av hat och ondska.



Det visar sig att Trollmästaren använder alla zombies som arbetskraft i sin gruva. Denna träffande marxistiska allegori riktar tankarna till de satiriska och samhällskritiska inslagen i Romeros Dawn of the Dead och bildar tillsammans en kraftfull och helhetligt formulerad metafor av det kapitalistiska samhället. De zombies som härjar i köpcentret i Dawn of the Dead är ett kusligt porträtt av oss samhällsmedborgare som okritiskt konsumerar. De zombies som slavar i gruvan är ett kusligt porträtt av relationen mellan arbete och kapital, av den utsugning som utgör kapitalismens motivation, drivkraft och innersta kärna. Tillsammans blir det en bild av den genomsnittlige individens liv i det kapitalistiska samhället -produktion och konsumtion. Sensmoralen i slutscenen är en övertydlig uppmaning till samhällets högerelement -jävlas ni med arbetarklassen så slutar det illa! Så dä så!

4/5