Nights Of Terror

 

Troll:

En familj flyttar in i ett hyreshus där det visar sig att det bor en liten rackare som busar omkring, nämligen ett litet troll. Han lurar dottern i familjen och tar hennes skepnad. "Dottern" går sedan runt lika oskyldig som tidigare (även om hon äter som ett monster, eller ett troll antar jag, och morrar när hon får sina sporadiska okontrollerbara vredesutbrott.) och kommenterar allt som har med sagornas värld att göra. Hon bränner slumpmässigt de olika hyresgästerna med sin gröna smaragdring vilket förvandlar dem till gröna pulserande kokonger som brister i en explosion av kvistar, hängrankor, buskar och löv. Men också små, små trollbebisar som sjunger och gapar. På detta sätt tas huset över, lägenhet efter lägenhet, tills det i sig är en levande mystisk organism, en fristad för uråldriga varelser i vår moderna urbaniserade värld. Så här ser den absoluta merparten av filmen ut. Hyresgästerna går samma öde till mötes en efter en och brodern till trollet försöker lista ut vad det egentligen är som försiggår. I slutet får dock allt en oväntad fantasy-twist och det visar sig att ett gammalt ondskefullt troll vill ta över universum genom att förvandla huset till en port till en fjärde dimension.

Phil Fondacaro gör en stor rollprestation. Han spelar inte bara det ledande trollet utan också en av hyresgästerna. Han har ett flertal monologer, bland annat om hur det är att vara dvärg. Vilket uppmärksammar åskådaren på de problem, fördomar och hinder som kortväxta möter varje dag. Det känns lite som att detta är skräddarsytt för hans roll, som att manusförfattarna skäms och måste hävda sin politiska korrekthet efter att ha utnyttjat hans handikapp för att göra underhållning.

Ett annat känt ansikte är Julia Louis-Dreyfus som gör sin första filmroll. Vad hon råkar ut för förstår jag inte riktigt. Istället för att förvandlas till ett troll eller en skrumpnande kokong och sedan skog så "föds" hon på nytt ut ur en buske med blad i håret och på sina intima kvinnliga delar. Efter detta springer hon planlöst omkring som värsta nakenfisen och lurar bland annat sin pojkvän in i trollens klor.

En annan liten rolig överraskning är för övrigt är att en Blue Cheer låt spelas och fadern i familjen rockar loss som en galning.

Filmen tillhör samma traditiom som Ghoulies, speciellet första 3/4-delarna. Vad som händer i den sista fjärdedelen är inte lika trevligt. De episka idéerna kräver helt enkelt en högre budget för att förverkligas trovärdigt (även om själva idéen från början skulle kunna vara en kasserad fantasynovell.). Fantasytemat blir minst sagt överdrivet och allt för stor vikt läggs vid bakgrundshistorien, det intressanta är ju egentligen trollens härjningar i vår värld, inte nån jävla töntig sagan om ringen skit!

Jag vet egentligen inte hur etablerat och välkänt trollen är som mytiskt fenomen. Men här i Sweden dominerar de tillsammans med tomtar hela sagovärlden. Trots det är framställandet av troll magert, de är förvånansvärt sällsynta i skräckfilmssammanhang med tanke på att det ibland kan kännas som att i stort sett varje aspekt av mänskligt liv har exploaterats för att göra film. Trollen i denna film är dock extra underliga. Det iskalla och till synes slumpmässiga agerandet från trollkungens (eller vad man nu ska kalla honom för) sida, men även det öde som drabbar hans offer leder lätt till att man drar slutsatsen att han skulle vara ond. Dessa slutsatser sätts dock på skam senare när han visar prov på exceptionell välvilja. Vilket leder till en oerhört nyanserad bild. Vem är egentligen ond och vem är god? Kanske är problemet inte formulerat på ett sådant sätt? Kanske handlar det helt enkelt om krafter som inte har plats för mänskliga intervention?

Det obefintliga våldet och de ofta förekommande skämten gör Troll till en väldigt barnvänlig film. Det som framförallt gör Troll till en barnvänlig film är dock kanske de avslutande fantasytemat, eller vad sägs om det här: Eunice St. Clair är en mystisk kvinna som bor i huset. Det visar sig att hon egentligen är en prinsessa som blev lärd i trollkonst av trollkarlen Torok. Nu måste hon använda sina krafter för att stoppa en fjärde dimension från att upprättas osv. Förståeligt nog är det här någonstans som filmen rent fantasymässigt spårar ur.

En bra film men den lider av samma problem som den (till viss del) liknande Ghoulies, nämligen att de grymma trollen får väldigt lite utrymme. De överdrivna fantasyelementen blir också ett irritationsmoment.

3½/5

Troll 2:

"Goblins still exist!"

Då fadern i en familj längtar efter att lämna stadens stress bakom sig och byta ut den mot gammeldags enkelt bondliv tar han med sig familjen ut på landsbygden för att fira semester. De bestämmer sig för att resa till den lilla, efterblivna och konservativa staden Nilbog där man håller hårt på traditionerna, kanske lite väl hårt. Kanske finns det en anledning som förklarar deras märkliga beteende... Faktum är att Nilbog inte är en vanlig stad (testa bara att läsa namnet baklänges!)

Det visar sig att lokalbefolkningens mystiska beteende kan förklaras genom faktumet att de faktiskt är troll i mänsklig skepnad. Med andra ord har deras enorma gästfrihet en ruskig baksida! Deras geniala plan går ut på att lura i turister avskyvärda trolldrycker som förvandlar dem till varelser som är hälften människor, hälften växter -trollens favoriträtt!(de är nämligen väldigt stränga veganer).

Sonen i familjen vägleds av sin nyligen avlidne morfars ande som berättar för honom om troll och deras ondeskefulla krafter. Nu är det upp till honom att övertyga sin familj och rädda dem från de hungriga troll som vill äta dem och få dem att åka hem från the Goblins kingdom. Vilket visar sig vara lättare sagt än gjort då fadern av någon anledning är enormt fascinerad och har ytterst starka sentimentala band till byborna och deras enkla livsstil.

Detta är alltså upptakten till ett vansinnigt äventyr, där bara fantasin sätter gränser! Logiken däremot gör det inte! När man ska se troll 2 är det bäst att bara koppla av hjärnan och acceptera alla de logiska brister och oförklarligheter som avlöser varandra i en rasande takt. Slappnar man av och har ett sinne för humor så kan man utan tvekan njuta av dess dumhet. Detta är egentligen det enda sättet att avnjuta Troll 2. Den är så extremt amatörmässig att något annat helt enkelt är otänkbart.

Troll 2 har genom sin tafflighet blivt ett internetfenomen av stora mått. Vilket är väldigt förståeligt. På många sätt rör det sig om den perfekta b-filmen, idiotisk dialog, usla skådespelarinsatser, obegripliga händelser osv. Men det viktigaste av allt är att det är framfört på ett ärligt och uppriktigt sätt. Man strävade faktiskt efter att göra den bästa möjliga skräckfilmen och man gjorde sitt bästa. Samtidigt som det är rörande garanterar det svårslagen komik. Detta missförstås ofta. Komiken härstammar inte från exempelvis dålig dialog i sig, utan från dålig dialog som försöker vara bra. Det är därför detta är roligt men inte avsiktligt ruttna filmer som t.ex. troma (även om deras filmer är bra). Den scen som har fått i särklass mest uppmärksamhet är när Arnold (eller vad fan han hette, en kompis till dotterns pojkvän) har blivit matad med det gift som förvandlar människor till växter och inser vilket hemskt öde som väntar honom.

Några av de bästa scenerna: 1. Familjen ska äta giftig mat som lokalbefolkningen bjuder på. Givetvis lyssnar ingen på sonen som febrilt försöker hindra katastrofen. Morfar kommer dock tack och lov till undsättning i sista stund och stoppar tiden i 30 sekunder för sonen ska ha möjlighet att förhindra allt. I 25 sekunder står han och betraktar sin familj innan han samlar mod, ställer sig på en stol och proklamerar: "it has to be done!" eller något i den stilen och familjen vaknar upp när sonen är i full färd med att pissa på maten(!). Fadern blir förståeligt nog vansinnig och ryter åt sin son -"You cant piss on hospitality, i wont allow it!". 2. En häxa förvandlar sig till ung och vacker kvinna för att förföra en av dotterns pojkväns kompisar. Med sig har hon av någon anledning en majskolv. Den märkbart överrumplade unge mannen påpekar att han gillar popcorn, varpå häxan replikerar -"then we just have to heat it up!". Hon lägger sig ovanpå honom och de börjar båda äta från den, vilket leder till att det fullkomligt börjar spruta popcorn! Senare visar det sig att den stackars ynglingen dränkts i dessa popcorn och hans sista ansträngda ord blir -" no..... more..... popcorn!". 3. Trots sina vassa tänder och spjut är trollen av någon outgrundlig anledning veganer och de äcklas oerhört av kött. Hur som helst, efter att familjens hus invarderats av hungriga troll teleporteras sonen oförklarligt till deras högkvarter där "the magic stonehenge stone" finns. Denna sten ger trollen sin kraft. Morfar uppmanar honom att ta på stenen och koncentrera sig för att på så sätt utrota trollen, innan han ska börja får han dock en ryggsäck av sin morfar och uppmaningen att inte öppna den förens hans liv är i fara. Men innan han lyckas stoppa dem omringar de honom och tränger in honom i ett hörn. När allt ser som mörkast ut inser han att han bär sin räddning på ryggen. Han öppnar ryggsäcken och finner en dubbel korvmacka! Han håller upp den mot de förskräckta trollen och deras drottning skriker åt honom i panik att inte äta den -"Noooo! Think about the cholesterol!". Han tar ett flertal stora tuggor och trollen rymmer i skräck. 4. Dottern är arg och besviken på sin pojkvän då hon tycker att han spenderar alldeles för mycket tid med sina kompisar, vilket får henne att anklaga honom för att vara homosexuell. Hon förklarar också för honom att om hennes far hittar honom kommer han att skära av hans testiklar och äta dem(!).



Intressant trivia är att det var Laura Gemser som designade och skapade trollkostymerna.

Givetvis är det helt omöjligt att sätta betyg på denna film, det som saknas i kvalité tar den igen i hjärta och vilja.

"it smells like candy"

En mystisk ras av clownliknande utomjordingar landar i utkanten av en amerikansk småstad. Deras bas består av ett enormt cirkustält. Med hjälp av en arsenal bestående av en rad bisarra cirkusrelaterade vapen skjuter de tillsynes slumpmässiga människor med en laser som fångar dem i kokonger av sockervadd, som de sedan sparar till föda. Ett ungt par upptäcker clownerna och deras lömska plan, ska de lyckas stoppa dem innan det är för sent?! Eller ska allt urarta i kalabalik?!

De välgjorda monstren introduceras ganska omgående vilket i slutändan gör att filmen i många avseenden är exakt likadan hela tiden. Exempelvis är händelseupptrappningen knappt märkbar överhuvudtaget. För den otåliga kan det kanske upplevas som lite långtråkigt att se en film som enbart går ut på att clowner springer runt och förvandlar folk till sockervadd men dä håller ja inte mä om minsann! Den är en extremt underhållande 80-talsfilm, varken mer eller mindre! Karaktärernas relationer och dynamik är lika självklar som klyschig. Bland annat har den lilla insomnade orten två poliser, en "god" och en "ond" som står i skarp antagonistisk motsättning till varandra. Den ena är ungdomarnas vän, lyssnar på dem och tar deras problem på allvar, den andra är elak, vill misshandla punkare och hatar alla under 30. Huvudrollerna innehas givetvis av det typiska tonårsparet, nyförälskade med hela framtiden framför sig. Från sitt lilla kärleksnäste ser de den "komet" som blir upprinnelsen till allt, de tar en närmare titt och gör en fasansfull upptäckt -ett cirkustält där det förrutom lik i sockervaddskokonger även finns mängder av elaka clowner som skjuter popcorn på dem! De försöker varna folk men tror ni att någon lyssnar? Näe! Alla försök är förgäves och stadens befolkning får till sist betala priset för sin ignorans. The comic relief levereras av två knasiga bröder som i tid och otid försöker sälja glass(!) och samtidigt locka till sig villiga tjejer, något som dock aldrig går som bröderna vill (tokigheter garanteras hehe). Filmens monster är förga förvånande clownerna. Deras rymdskepp består av ett strömförande cirkustält, de har ballongdjur som jagar folk, popcornspistoler, ballonger som de kan fånga folk i etc. En fråga är dock varför dessa rymdvarelser från yttre rymden lever helt i enlighet med västerländsk cirkustradition. Ett mysterium som tyvärr aldrig får sin lösning. Kanske gillar helt enkelt alla runt om i universum att ha kul?

Det originella konceptet dras till bristningsgränsen, i stort sett alla avspekter av clown- och cirkusvärlden utnyttjas i nya fantasifullla syften. Den petiga kanske påpekar att det egentligen inte händer så jävla mycket mer, men vad gör det? Jag anser att det räcker gott och väl!

En skön och underhållande film. Bristen på variation balanseras av välgjorda monster och vansinniga effekter. Det finns egentligen inte så mycket att säga om Killer Klowns from outer space, däremot finns det mängder av imponerande visuella intryck jag gärna delar med mig av!

Killer Klowns From Outer Space är en historia om kärlek, avund, hämnd och bestar från yttre rymden. En historia med listiga Clowner och lättlurade människor men också deras kamp mot de ruskiga ockupanterna. En historia som kryddas av förvånansvärt bra effekter och förvånansvärt acceptabla skådespelarinsatser, i alla fall från de två poliserna.

4/5

På ett ålderdomshem mitt i ingenstans befinner sig Elvis under sista dagar och ålderdomens plågor hemsöker honom. På penisen har han en varig böld och han har inte haft stånd på många, många år. Dagarna spendererar han genom att sova och slött betrakta de sjuksköterskor som med jämna mellanrum kontrollerar att han fortfarande lever. Besök från släktingar och vänner är inte att tänka på, de har för länge sedan glömt bort de gamla stackare som ligger och ruttnar i detta dödens väntrum. Elvis konfronterar det faktum att hans dagar är räknande, att han lever på lånad tid men istället för att ligga och deppa bestämmer han sig för att ge sig ut på ett sista äventyr och lösa mysteriet med vem det är som smyger i skuggorna och dödar några av de gamla lite för tidigt. Tillsammans med John F. Kennedy (som återupplivats efter mordförsöket, färgats svart och sedan övergivits åt sitt öde av myndigheterna) pusslar de ihop alla ledtrådar och inser till slut att det måste röra sig om en mumie som hemsöker ålderdomshemmet på natten för att suga själen ur gamlingarnas rövhål och på så sätt fortsätta leva. Ska de lyckas?

Buskisartade skämt blandas med en öm skildring av livets sista dagar och de kval (som man kan föreställa sig) som en åldring lider av. Det märkliga med Bubba Ho-tep är dock att den typiskt farsartade handlingen inte matchas av motsvarande skämt. Jag tror att denna film i många avseenden därför är 20-25 år för sent ute. Några halvroliga skämt till trots har jag svårt att föreställa mig vad den har att erbjuda som inte redan finns i överflöd i både sämre och bättre motsvarigheter. I det enorma mediabruset har jag svårt att se hur Bubba Ho-tep skulle sticka ut.

Vart finns Elvis plats i tillvaron när han är gammal? Se bara på t.ex. Madonna eller Cher. Två kvinnor som inte accepterar livets fortgång utan istället modifierar och uppdaterar sina kroppar till oigenkännlighet. Idag befinner de sig i något slags mänskligt ingenmansland, de är inte längre mänskliga, snarare robotliknande döda figurer med artificiella kropar. Den västerländska kulturen är skrämmande fixerad vid ungdomen som under loppet av ett fåtal år har blivit samhällets norm. Hela livet skjuts upp för att förlänga denna förgängliga period. Ett perfekt exempel på detta är något jag såg på tv igår. En kvinna annonserade efter en rik man att gifta sig med. Hon fick svar av en man som dock enbart var beredd att hyra henne under några år eftersom att hennes värde sjunker med åren. Kanske ett passande svar till en sådan fråga men ändå en skrämmande påminnelse om vår världs tillstånd och den härskande klassens dekadens. Kanske är denna fixering vid kroppen en naturlig reaktion på den religiösa kollaps som för tillfället råder. I en sekulariserad värld sätts fokus på köttet, dess funktioner och dess lustar. På samma sätt som andlighet under kristendomen reducerades och omvandlades till en vara att köpa och sälja i kristna församlingar så reduceras kroppen till en vara. T.ex. samlag frånkopplas sin emotionella innebörd som ett uttryck för kärlek och blir istället en simpel kroppslig funktion som att skita eller pissa. I en sekulär, cynisk, egoistisk och iskall värld där den individuella strävan efter rikedom regerar finns det inget annat än kroppen, dess funktioner och en osläckbar törst efter att uppfylla alla dess lustar. Bubba Ho-tep beskriver tomheten i det liv som infinner sig när ungdomens dagar sedan länge är över. Men det punkterar också marknadens konstruerade människobild. Meningen med livet är inte att konsumera eller leva upp till falska ideal. Meningen med livet är snarare att uppleva, solidaritet, gemenskap, kärlek och vänskap med andra människor. Något som man kan göra oberoende av ålder.

Det är en förvånansvärt lågmäld film med ett väldigt lågt tempo som dock passar de gamla karaktärera. Till vissa delar känns filmen lite som Bruce Campbells karaktär: döende och trött. Den originella och typiskt south park-komiska handlingen skapar (till viss del) falska förhoppningar. Den absurda handlingen utgör i sig ett skämt men är det verkligen tillräckligt? Kanske är skämtet att en bisarr och lustig historia behandlas seriöst? Mitt slutbetyg är dock att inte rör sig om så mycket mer än en standardmässig dussinfilm som inte levererar de billiga skämt man förväntar sig.

2½/5