Bubba Ho-tep (2002)
På ett ålderdomshem mitt i ingenstans befinner sig Elvis under sista dagar och ålderdomens plågor hemsöker honom. På penisen har han en varig böld och han har inte haft stånd på många, många år. Dagarna spendererar han genom att sova och slött betrakta de sjuksköterskor som med jämna mellanrum kontrollerar att han fortfarande lever. Besök från släktingar och vänner är inte att tänka på, de har för länge sedan glömt bort de gamla stackare som ligger och ruttnar i detta dödens väntrum. Elvis konfronterar det faktum att hans dagar är räknande, att han lever på lånad tid men istället för att ligga och deppa bestämmer han sig för att ge sig ut på ett sista äventyr och lösa mysteriet med vem det är som smyger i skuggorna och dödar några av de gamla lite för tidigt. Tillsammans med John F. Kennedy (som återupplivats efter mordförsöket, färgats svart och sedan övergivits åt sitt öde av myndigheterna) pusslar de ihop alla ledtrådar och inser till slut att det måste röra sig om en mumie som hemsöker ålderdomshemmet på natten för att suga själen ur gamlingarnas rövhål och på så sätt fortsätta leva. Ska de lyckas?
Buskisartade skämt blandas med en öm skildring av livets sista dagar och de kval (som man kan föreställa sig) som en åldring lider av. Det märkliga med Bubba Ho-tep är dock att den typiskt farsartade handlingen inte matchas av motsvarande skämt. Jag tror att denna film i många avseenden därför är 20-25 år för sent ute. Några halvroliga skämt till trots har jag svårt att föreställa mig vad den har att erbjuda som inte redan finns i överflöd i både sämre och bättre motsvarigheter. I det enorma mediabruset har jag svårt att se hur Bubba Ho-tep skulle sticka ut.
Vart finns Elvis plats i tillvaron när han är gammal? Se bara på t.ex. Madonna eller Cher. Två kvinnor som inte accepterar livets fortgång utan istället modifierar och uppdaterar sina kroppar till oigenkännlighet. Idag befinner de sig i något slags mänskligt ingenmansland, de är inte längre mänskliga, snarare robotliknande döda figurer med artificiella kropar. Den västerländska kulturen är skrämmande fixerad vid ungdomen som under loppet av ett fåtal år har blivit samhällets norm. Hela livet skjuts upp för att förlänga denna förgängliga period. Ett perfekt exempel på detta är något jag såg på tv igår. En kvinna annonserade efter en rik man att gifta sig med. Hon fick svar av en man som dock enbart var beredd att hyra henne under några år eftersom att hennes värde sjunker med åren. Kanske ett passande svar till en sådan fråga men ändå en skrämmande påminnelse om vår världs tillstånd och den härskande klassens dekadens. Kanske är denna fixering vid kroppen en naturlig reaktion på den religiösa kollaps som för tillfället råder. I en sekulariserad värld sätts fokus på köttet, dess funktioner och dess lustar. På samma sätt som andlighet under kristendomen reducerades och omvandlades till en vara att köpa och sälja i kristna församlingar så reduceras kroppen till en vara. T.ex. samlag frånkopplas sin emotionella innebörd som ett uttryck för kärlek och blir istället en simpel kroppslig funktion som att skita eller pissa. I en sekulär, cynisk, egoistisk och iskall värld där den individuella strävan efter rikedom regerar finns det inget annat än kroppen, dess funktioner och en osläckbar törst efter att uppfylla alla dess lustar. Bubba Ho-tep beskriver tomheten i det liv som infinner sig när ungdomens dagar sedan länge är över. Men det punkterar också marknadens konstruerade människobild. Meningen med livet är inte att konsumera eller leva upp till falska ideal. Meningen med livet är snarare att uppleva, solidaritet, gemenskap, kärlek och vänskap med andra människor. Något som man kan göra oberoende av ålder.
Det är en förvånansvärt lågmäld film med ett väldigt lågt tempo som dock passar de gamla karaktärera. Till vissa delar känns filmen lite som Bruce Campbells karaktär: döende och trött. Den originella och typiskt south park-komiska handlingen skapar (till viss del) falska förhoppningar. Den absurda handlingen utgör i sig ett skämt men är det verkligen tillräckligt? Kanske är skämtet att en bisarr och lustig historia behandlas seriöst? Mitt slutbetyg är dock att inte rör sig om så mycket mer än en standardmässig dussinfilm som inte levererar de billiga skämt man förväntar sig.
2½/5
