Nights Of Terror

Den rika slyngeln Frank ägnar sig på fritiden åt sin kusliga hobby att stoppa upp djur. Han bor tillsammans med sitt hembiträde i ett storslaget slott med imponerande exteriör. Interiören påminner dock tyvärr om om en nedlagd högstadieskola på den östgötska glesbygden. En dag anlitar hembiträdet en voodookunnig trollpacka som dödar hans älskade flickvän Anne genom sin ondskefulla magi. Frank blir förkrossad men tänker inte låta döden skilja dem åt...

Att med trollformler eller skrämmande vetenskap försöka återuppväcka Anne är irrationella och fantasifulla sätt att försöka lösa problemet. Det realistiska och rationella(?) är att acceptera eller ignorera döden. Eller kanske som i Franks fall -bägge två i en häftig symbios! På natten efter begravningen beger han sig till kyrkogården där han gräver upp hennes lik och tar med det hem. Väl hemma skär han upp magen, tömmer ut alla inälvor, skjuter in luft genom näsan så att hjärnsubstans rinner ut ur andra borren etc. Minst sagt låtar han sin älskade genomgå den vidrigaste behandling för att möjliggöra uppstoppning. Han förvarar "sin" skapelse i sängen och blir mer och mer fixerad. Fascinationen övergår i besatthet. I en destruktiv nedåtågende spiral förvärras hans mentala tillstånd och hans aggressioner blir allt mer utåtriktade. Samtidigt som hans ilska skördar fler och fler offer kommer en privatdetektiv honom på spåren. Hans oiduskomplex-doftande relation till hembiträdet gör inte direkt saken bättre. Hennes besatthet av honom är nästan lika stark som Frank är i sin älskade. Upprepade gånger påminner hon honom om att de är ensamma i världen, att de endast förstår sig på varandra och att hon är beredd att göra allt för honom. Inte bara konventionella arbetsupgifter som att laga god mat, utan även lite mer bisarra saker som att undanröja bevisen för hans brott genom att stycka kvinnokroppar. Under filmens inledande minuter ammar hon honom, något som perfekt beskriver deras relation "i ett nötskal" som man så käckt brukar säga. Hennes åtrå för honom blir allt starkare och de "erotiskt laddade" matstunderna övergår sakta till "matladdade" erotikstunder. Hon blir både älskare och modersfigur på samma gång i sina allt mer drastiska försök att lugna och tillfredställa honom (bland annat genom att ge honom en slim shady när han betraktar Annes bleka lik). Hennes åtrå för honom blir allt starkare samtidigt som han blir mer introvert och fascinerad av Anne. Han behöver distans från henne och när hon allt mer systematiskt kränker hans integritet (t.ex genom att bjuda in sin släkt och säga att de ska gifta sig) börjar han hata henne. Den destruktiva dynamik som kännetecknar deras förhållande blir ohållbar och de går båda under.

När vi tittade på Beyond the Darkness konstaterade en kompis -"är inte detta ganska oetiskt"? Jag måste nog påstå att han har rätt. Det är en dekadent och skandalös film som innehåller alla möjliga otäcksheter bland annat: avrunkning, mjölkdrickning (från bröst), samlag brevid lik, kannibalism, Frank biter av en tjejs hals, styckning, kroppar som fräts i syra, strypning, bortslitning av naglar, utsugning av hjärna, uppskärning av mage, utgrävning av organ, likskändning, utslitning av ögon, knivhuggning, inslag av nekrofili, kremering, slafsigt ätande(!), kräkningar, nakna lik, samlag brevid lik, bortklösning av kött osv. Trots alla obehagligheter är den mest upprörande scenen när Annes lik transporteras. Det är (uppenbarligen) livlöst och överdrivet avslappnat och skrämmer och äcklar då det är den enda scen som är möjlig att relatera till. I dess realism blir även den extrema likskändning som följer än mer skrämmande. När hennes livlösa kropp släpas runt av Frank påminns åskådaren om den egna dödligheten på ett obarmhärtigt och hänsynslöst sätt, men framförallt skrämmande. På något sätt är det kanske också skrämmande att fråga sig hur långt man kan passera över och tänja smaklöshetens gränser inom underhållningens tillsynes obefintliga ramar. Jag är fast besluten om att det behövs provokation för att förnya debatten och det offentliga samtalet, att forcera utvecklingen framåt. Men samtidigt finns det saker som aldrig borde få tolereras. Pedofili är en sådan sak. Beyond the Darkness flörtande med nekrofili är smaklöst och motbjudande men samtidigt manar det till eftertanke och fyller en funktion och även om många antagligen skulle hävda att det är etiskt oförsvarbart att kalla detta för underhållning påstår jag att det är legitimt.

Betjänten och Frank är mänskliga spillror, trasiga själar som desperat söker tröst och närhet. Men att leva på att äga leder till moraliskt förfall och lättja. Att inte vara delaktig i den produktiva sektorn, att vara isolerad från verkligheten och dess etablerade normer leder till en förvrängning av dessa. Överklassens trasiga familjeförhållanden och cyniska världsbild leder till en vilsenhet och tomhet i tillvaron. Det finns inte plats för kärlek, solidaritet och gemenskap i ett hem om hela världsbilden och affärsverksamheten baseras på det motsatta, vilket genomsyrar den egna världsbilden. Istället hänger man sig ohämmat åt kroppsliga nöjen=de libertinska, hedonistiska och dekadenta elementen i överklassen. Betjänten och Franks agerande kan bland annat beskrivas av dessa förvrängda och distorterade familjerelationer. Ett existentiellt trevande efter en mening och närhet i en ensam tillvaro. Denna ensamhet provocerar fram köttsliga reaktioner som stillar sorgen, om än tillfälligt. (jag tror på köttets lustar och själens obotliga ensamhet). Kanske är det detta faktum som leder detta omaka par till varandra. De är två individer som uppenbart måste lida av störningar, deras gemensamma historia vittnar om ett eventuellt trauma. De skapar och sedan även absorberas och fullständigt uppgår i sina respektive fantasivärldar där de själva kan diktera verklighetens villkor. Där de själva kan njuta av det som de förvägras i den verkliga världen. Till en början existerar dessa världar parallellt och fungerar ihop. Men när de fascineras och isoleras mer och mer blir situationen ohållbar. Deras mål är oförenliga, avgrunden mellan dem blir djupare och det slutar ofrånkomligen som sagt med deras gemensamma undergång.

I Beyond the Darkness blandas våld, död och sexuell njutning med varandra. Attraktion och aversion smälter ihop och blir olika sidor av samma kroppsliga mynt. Om penetrationen sker i naturliga eller forcerade kroppsöppningar är oväsentligt. Kräkningar, ejakulationer, äckel och njutning är kroppsliga funktioner och reaktioner men de är uppenbart åtskillda, motsatta. Ytterligheter på ett brett spektra. Att sammanblanda dessa är skrämmande och motbjudande. Ett bra exempel är när den feta festprissens kroppsdelar slängs ner i syrabadet och kokande börjar bubbla och fräsa vilket leder till svårtolkade reaktioner från Frank. Skräckblandad förtjusning, upphetsad skräck? När hembiträdet häller ner syra i badkaret strömmar det ut i ett stötvist pulserande flöde samtidigt som det växelvis zoomas in på Franks grimaserande ansikte. En tydlig metafor för den manliga ejakulationen.

Den provocerar fram motbjudande tankegångar. Tvingar åskådaren att reflektera över döden. Döden, själen, kroppen och mänskligheten behandlas respektlöst och ärligt. I Franks störda hjärna ändras villkoren och gränserna mellan dessa områden suddas ut. Vad är mänsklighet? Vad är en människa och hennes personlighet? Kroppen, själen?

Vad är den mänskliga kroppens roll? Varför sörjer vi när någon dör? En enkel fråga, därför att någon "försvinner" och är omöjlig att interagera med. Men vad är det vi saknar? Den materialla kroppen, att aldrig kunna krama eller känna en annan individs värme? Att förlora en person att älska och älska med? Eller saknar vi personligheten? Vi vill nog intala oss att det är personligheten, men vafään den minns vi fortfarande, den forsättar att existera i vår egen individuella föreställningsvärld! Brukar inte själslig plåga botas av kroppslig njutning? Kan inte sorg botas av kopulation? Människan är en varelse av kött och blod. Det är också så hon oundvikligen uppfattar världen. Oberoende av illusioner som säger annat. Här blir den kristne intressant. Enligt kristen logik är döden något att fira. Den individ man älskar har undsluppit den långsamt ruttnande kroppens bojor och släppts fri, upp till himlariket och skaparen. Vi vet att det inte är så det fungerar. Kristna är rädda för döden. De sörjer när närstående dör. Uppenbarligen kan man inte applicera logik på känslomässiga situationer.

Människan är en varelse av kött och blod. Hur ska man helt uppriktigt lyckas greppa konstruerade koncept om en själ? Logiken lär oss att när vi dör lämnar vi bakom oss ett skal, ett stycke förbrukat kött. En tom kropp, "själens farkost" övergiven. De komplexa och avancerade nervförbindelser och kemiska substanser som utgör vår personlighet, våra minnen, tankar, känslor osv. upphör att existera när hjärtat inte längre pumpar blod till hjärnan. Vi försvinner helt enkelt. Trots det skrämmer tanken på förruttnelse vettet ur oss och fler och fler väljer att kremeras. Av den enkla anledningen att den förhatliga kroppen trots allt är en symbol för våra jag, oundvikligt förknippade med varandra. Jag avskyr personligen min kropp. Världens sämsta maskin. Istället för att uppgraderas som min datajävel blir den gradvis sämre och sämre för varje år. Precis som en bil. Till slut är den bortom allt hopp och måste skrotas. R.I.P. Det fruktansvärda, den grundläggande mänskliga och individuella motsättningen är den mellan kropp och själ. Vetskapen om att vi ska dö och fruktan inför detta. Antagligen är det just detta som konstrurerat religioner, spöken och t.ex. själen. När verkligheten inte räcker för att man ska känna sig tillfreds med sig själv, sitt liv och sin verklighetsuppfattning tvingas man utvidga den, utöka den, inkludera sådant som simmar utanför dess snäva ramar. I dessa dagar håller illusionerna om religion på att rasa samman och därför blir de kroppsliga nöjena mera viktiga. Kanske är det detta som Beyond the Darkness försöker förmedla.

Vi intalar oss att personligheten är det viktiga men spenderar miljoner på smink, träning och skönhetsoperationer. Utseendet är
viktigt. Kroppen är själens fönster som man brukar säga. Vi fruktar döden och våra kroppars naturliga utveckling så mycket att vi gör allt för att föryngra oss och rent symboliskt skjuta upp döden. För Frank är just illusionen av liv det viktigaste. Spillrorna av hennes person, skärvorna av hennes liv blir heliga för honom. Han älskade henne tidigare, nu avgudar han henne. Han disskererar henne. Det uppseendeväckande är att hans märkbara orördhet. Var finns hennes personlighet? Inte bland tarmarna, bakom ögonen eller i hjärnsubstansen. Trots att han saknar hennes personlighet så har han en stark och målmedveten fixering av hennes kropp. Genom sitt lik lever hon vidare men det fungerar också som en påminnelse om en tid då hon faktiskt gjorde det. Gränsen mellan liv och död upphör att existera.

Beyond the Darkness behandlar köttets lustar och utgör ett fullständigt frosseri i kroppen, en fullständig dyrkan av det förgängliga köttet. Inte enbart bevarandet av Annes kropp utan också i den latent sexuella stämning som genomsyrar filmen och t.ex. hur ivrigt köttsliga sensationer som hunger ljudligt och ivrigt mättas med smaskanden och bordsskick som inte ens en utvecklingsstörd bebis skulle kunna konkurera med! Rent idéhistoriskt befinner vi oss i en ytterst intressant tid, gränslandet mellan vetenskap och tilltro till människan å ena sidan och vidskeplighet och uråldriga skrönor å andra sidan står i en slutgiltig konflikt med varandra. Eller med andra ord befinner vi oss i en tid där logiken odramatiskt utrotar religionen, något som i ett långsiktigt perspektiv får filosofiska konsekvenser t.ex. angående moral. Beyond the Darkness behandlar denna omställning, vilket kanske är nödvändigt. Kan andelen överviktiga och det ökade antalet könssjukdomar sökas i detta faktum? Hänger sig människor fullständigt åt kroppsliga nöjen i en värld där allt annat har förlorat sin innebörd och betydelse? Är Beyond the Darkness egentligen en intelligent kommentar angående sorgens karaktär? Föreställningen om själen är i stort sett utdöd. Detta leder antagligen till ångest för många men det innebär också att alla får en ärlig och rättvis chans att konfrontera livet och det mirakel som det utgör! För första gången är sorgen och dödsångesten rationell då vi är medvetna om att kroppen inte enbart är en själens farkost utan även dess ursprung och bostad. Kanske är vår "hjältes" agerande i Beyond the Darkness exempel på hur vi ska försöka möta denna sorg. Vad vet jag. Hur som helst är evolutionens största spratt mot människan det faktum att vi försetts med kraftiga överlevnadsinstinkter samtidigt som vi nu har kunskapen och intelligens att förstå att döden är ofrånkomlig. Men vad är döden, vad är det som är skrämmande med den? Att vi inte vet vad som händer, att vi innerst inne vet att det som händer just inte är ett skit? Att vi förlorar kontrollen och tvingas acceptera nya villkor? Att vi genom hela våra liv strävar efter njutning, uppmärksamhet, uppskattning, kärlek och att det därför är svårt att acceptera att dess klimax är tråkigt och innehållslöst, likgiltig tomhet. Ligga och ruttna i backen är en omöjlighet för många då det helt enkelt är för skrämmande. En rädsla som denna film utforskar och exploaterar.

Detta är ingen konst, det är sensationstörstande skräp. Men det behöver inte betyda att karaktärerna är infantila, eller att deras utveckling och mellanmänskliga dynamik skulle kännetecknas av denna börda. Skådespelarinsatserna är ofta allt annat än grymma. Men rent spekulativt besitter händelseutvecklingen en aburd teoretisk logik. Men vad fan säger man egentlinge om en film som denna? Jag är inte helt säker. Är den genialisk? Absolut inte. Är den groteskt och substanslöst skräp? Näe, det tycker jag nog inte. Korfattat kan jag dock konstatera att det är en originell och extrem film som inte kan rekommenderas till den kräsmagade. För Beyond the Darkness är en kontroversiell och sjuk film. Inget snack om saken. Ett tabubelagt ämne behandlas respektlöst. Vad innebär det? Vulgäriserar det genren och debatten? Utarmar den dess värde och chockerar som självändamål? Eller är den en nödvändig pionjär? Tvingar den utvecklingen framåt? Vem fan vet? och vem fään bryr sig?! Däremot kan jag ju säga att det är en film för kings. En häftig film.

Den är filmad på ett simpelt och intetsägande sätt. Rakt framifrån, välupplyst, naturligt och realistiskt. Detta är väldigt skrämmande. De vidrigheter som utförs döljs inte bakom metaforer eller förmildrande omständigheter. Det skildras på det mest skrämmande och obarmhärtiga sättet -som en naturlig beståndsdel av vår egen värld. -som något hämtat ur vår egen verklighet. Beyond the Darkness är en skamlöst chockerande och sensationstörstande film. Men bakom alla inälvor, när chocken har lagt sig ställer filmen intressanta frågor och berättar en stark historia om mänsklighet.

Svag 4/5