Nights Of Terror

Ghoulies (1985):



Under en satanistisk ritual ska en bebis offras, en bebis som prästen avlat fram med en av deltagarna i ceremonin. Modern hindrar dock blodsutgjutelsen i sista sekund och hon offras istället under de vaksamma ögonen av ett ruskig gäng ghoulies. Sonen (Jonathan) släpps fri och uppfostras på annat håll men han återvänder när fadern dör och han ärver slottet där de hemska scenerna utspelade sig. Tillsammans med sin flickvän börjar han rusta upp slottet men mörka krafter lockar honom till källaren där han återupptar sin faders livsverk och väcker upp ett gäng ghoulies. Med tiden blir hans kunskaper om den svarta magin allt större och allt fler ondskefulla figurer åkallas för att lyda hans order. Under en mindre fest med sina vänner återuppväcker han ovetande sin fader och när gästerna går till sängs finns det gott om ondskefulla figurer som inte är beredda att göra det samma. Vem ska slutligen segra? Vår vilsna huvudrollsinnehavare som lockats av ondskans krafter eller hans onda fader? Och vad har egentligen alla ghoulies med detta att göra?

På många sätt är Ghoulies en budgetversion av Gremlins. De är inte lika roliga, gulliga eller läskiga som Gremlins även om de är mer coola(?) och mindre familjevänliga. Men det sämsta med Ghoulies i jämförelse med Gremlins är ändå att de titelns monster spelar en betydligt mindre roll. Att de inte har en avgörande roll för utvecklingen, att de mest har en åskådarroll i bakgrunden, att de känns som en besynnerlig efterkonstruktion för att profitera på Gremlins succé. Faktum är dock att jag läst att så inte är fallet. Ideén till Ghoulies ärfaktiskt äldre än Gremlins. Projektet "föddes" nämligen 1983 under titeln "Beasties". Hur som helst är filmen döpt efter dessa små monster och de är absolut filmens bästa inslag, trots den lilla rollen de tyvärr har.

Jonathan (som är förvillande lik Chandler från Vänners tidiga 90-tal) och hans flickvän anordnar en fest. På efterfesten vet de inte riktigt vad de ska göra och Jonathan föreslår att de borde utföra en ritual och ovetandes råkar de återuppväcka alla Ghoulies. Slottets inneboende mörka krafter kallar på Jonathan och han beslutar sig för att hoppa av skolan för att renovera slottet. Hans nyfikenhet utnyttjas dock av ondskan och när han hittar sin pappas gamla grejer tar han vid där han slutade och börjar ägna sig åt magi på heltid, till sin flickväns förtret. De börjar bråka men blir till slut sams. De ska älska men deras älskog blir inte något ömhetsbevis, genom en mängd Ghoulies diskreta närvaro, tända ljus och målade pentgram förvrängs kärleksakten till en satanistisk ritual.

Under filmens gång ökar Jonathan sina magiska krafter. Bland annat så frambesvärjer han två små dvärgar i medeltidsdräkter (den ena är skrämmande lik Robin Velu). Frågan är varför alla ondskefulla individer är så små?

Genomtänkt marknadsföring bidrog till denna films ryktbarhet. Den ökända affischen med en Ghoulie i full färd med att hoppa ut ur en toalett fick mycket kritik för att barn som sett den inte vågat gå på toa efter att ha sett den. "Även" om grundidéen med beasties är äldre än Gremlins är affischen en ful anspelning och rip-off. Ingen Ghoulie har t.ex. kläder och jag tror inte att det är förens i tvåan som någon faktiskt hoppar upp ur toan (även om jag läste på imdb att man spelade in sådana scener till trailern.).

Ghoulies är en skön film som kan beskrivas som ett möte mellan fredagen den 13:e och skön italiensk 60-tals gotik. Som sagt är dock synd att för mycket fokus läggs på sunkig svart magi istället för på de små monster som filmen är döpt efter.

svag 4/5

Ghoulies 2 (1987):

En kristen man jagas av de satanister iklädda kåpor. Den kristne mannen har en säck med ett gäng ghoulies som han försöker döda. Han misslyckas och det busiga gänget rymmer och hoppar på ett kringresande tivolis skräckkammare, en miljö som passar våra små vänner utmärkt! Samtidigt som tivolit håller på att packa upp kommer ägarens son på besök. De föräras detta tvivelaktiga nöje då denne son ska berätta om nedskärningar och rationaliseringar på tivolit eftersom att det inte är tillräckligt lönsamt. Skräckkammaren befinner sig i en särskilt ansträngd situation och de måste mångdubbla sin vinst för att inte läggas ner och ersättas av kvinnlig gyttjebrottning. Borgarbrackan bryr sig inte det minsta om att skräckkammaren varit en del av tivolit i 20 år och att många har starka emotionella band till det. Ett typiskt exempel på hur marknadskrafterna sliter sönder sentimentala band för att förmera sin egen rikedom. Så för att inte läggas ner måste de mångdubbla sin vinst, något som de desperat försöker göra. Först och främst genom att göra attraktionen ännnu mer verklig och läskig. Men de Ghoulies som smyger omkring i skräckkammarens skuggor gör upplevelsen mer verklig och framförallt mer läskig än vad de hade kunnat ana...

För ovanlighetens skull är uppföljaren bra mycket bättre än 1:an. Den första kretsar i första hand kring de ondskefulla krafter som frambesvärjt alla Ghoulies men i uppföljaren tillåts de dominera handlingen själva och de axlar rollen som huvudrollsinnehavare på ett ypperligt sätt. Alla övernaturliga och magiska inslag har faktiskt tonats ner inför uppföljaren, något som måste ses som positivt.

Som sagt kretsar handlingen i uppföljaren kring alla Ghoulies, de är mer aktiva, utåtriktade, hungrigare, roligare och mer hänsynslösa än i den första. De har även som vana att kräkas på folk vilket fungerar som ett väldigt stark lim. De integrerar sina offer i "showen" och de blir fort den ovetande publikens favoriter. Originalet är en bra film men något saknas, och detta åtgärdas i uppföljaren och på detta sätt kompletterar de varandra perfekt.

Den iskalla 80-talsyuppien exemplifierar den oförsonliga klassmotsättningen i det kapitalistiska samhället, den mellan arbetarklassen och borgarklassen, mellan de som äger produktionsmedlen och blir rika på detta ägande och de som enbart äger sin arbetskraft och som säljer den i form av lön, eller med andra ord lönearbetarna. Dessa grupper har helt skilda klassintressen som ger upphov till klasskamp. I Ghoulies 2 rör det sig förvisso om ett embryo till isolerad klasskamp på kapitalisternas villkor, men det hela är trots allt fött ur ett tydligt klassmedvetande. Borgarbrackans cyniska marknadslogik är upprörande (och naturlig) och provocerar fram en stor del av filmens händelseförlopp, alla arga och besvikna knegare etc. Till slut inser dock de flesta hur det egentligen ser ut och att de nya små blodtörstiga bestarna är verkliga. Tivoliarbetarna vill döda dem och förhindra att fler ska skadas men den giriga borgaren ser vilken potential dessa monster har och anställer vakter för att fortsätta hålla öppet för alla nyfikna besökare. Till slut går man dock till attack och alla Ghoulies rymmer. Det är nu det roliga verkligen börjar. Allt leder till äkta 50-talsmonsterpanik, speciellt när en cool jätteghoulie framkallas.

Denna duo av filmer kanske inte är överdrivet nyskapande, men vad faen gör det?! Huvudsaken är att det rör sig om lysande underhållning som saknar motsvarighet i dagens urvattnade medielandskap.

4/5