Nights Of Terror

Dario Argento och Lucio Fulci. Den italienska skräckens två stora mästare, två kronprinsar -men vem är kungen?

Min avsikt är att fördomslöst reflektera kring Dario Argento’s och Lucio Fulci’s skapande. Besvara varför de är de främsta inom genren, fastslå vad som är bra respektive dåligt med dem och sedan ställa dessa egenskaper mot varandra för att få ett definitivt svar på vem som är bäst.

En omedelbar och relevant följdfråga blir gällande om det överhuvudtaget är möjligt att ställa en fråga om vem som är bäst i sådana här avseenden. Jag tror att det är möjligt, om man är medveten om att man är dömd att få ett banalt och infantilt svar på en motsvarande fråga.

Först bör man fastslå var storheten ligger hos de två -vad gör dem till det självklara svaret på frågeställningar rörande de främsta inom italiensk skräck? Varför är dom de klarast lysande stjärnorna på den italienska skräckhimlen? Varför ser människor världen över deras namn som garanterade kvalitetssigill?

Vid bedömandet av deras verk anser jag att nyckelordet, som bidrar till att göra frågeställningen intressant, är internationell gångbarhet. De är internationellt gångbara, två parallellt löpande globala fenomen, som genom sin storhet slagit sig ur epiteten italiensk film och slagit sig in i världshistoriens kulturarv. Detta måste ses som en bedrift i sig då italienska filmer lanseras och existerar utefter helt egna diskriminerade premisser.

Storheten ligger även i att filmerna är tidlösa. Det står sig som odödliga klassiker trots tidens tand och alla efterföljare. I en genre där värdet ofta devalveras har det revalverats och fortfarande inte sett likvärdiga motsvarigheter. En förutsättning för tidlöshet är ofta nyskapande vilket deras filmer är i allra högsta grad. Kritiker dömer ut deras filmer som amatörmässiga då de är utformade efter en teoribildning som bryter mot dramaturgiska normer. Deras verk är utarbetade med ett okonventionellt och banbrytande arbetssätt. Traditionellt berättande åsidosätts till förmån för en annorlunda form av berättande där bilderna talar för sig själva, utan hänsyn till upptrappning, presentation, fördjupning etc. Detta är ett bra exempel på den nyskapande karaktär deras filmer besitter. De hindras inte av gamla strukturer utan skapar fritt efter egna förutsättningar och villkor utan att ta hänsyn till förväntningar och krav. De skapar utifrån en stor kärlek till genren, en kärlek som lyser igenom och förmedlar autenticitet och en övergripande anda av sann dedikation.

De subjektiva intrycken vid åskådandet av deras filmer är mångfaldiga och starka, men samtidigt omväxlande. De genomsyras ofta av obehagligt smygande känslor frammanat av en dold, dunkel fasa som då och då träder fram i det öppna. Känslor av övervakning är också vanliga, känslor av att vara jagad, förföljd. Känslor som stundtals visar sig vara paranoida vanföreställningar och som stundtals visar sig vara berättigade och legitima vilket bidrar till en tillvaro utan trygghet. Deras filmer innehåller ofta absurda och oförklarliga händelser, personer och omständigheter vilket skapar tät mystik men också verklighetsfrånvända situationer som kan bli mycket skrämmande för rationella och vetenskapligt lagda personer. I deras filmer målas en annan, främmande världsbild upp, en värld där logik kan åsidosättas och övernaturliga krafter röra sig och existera fritt. Men det är också en kall och omänsklig värld, en närmast människofientlig värld där det mänskliga livets värde har urholkats. En våldsam värld där människor obarmhärtigt mördas på fruktansvärda och utstuderade sätt ofta utan rimliga förklaringar eller motiv. En mörk och hopplös värld men också en fascinerande och ärlig värld. En värld som till skillnad från vår marknadsekonomiska värld inte inger löften omöjliga att infrias, en öppet cynisk värld istället för en värld där en liten minoritet tillåts frossa och njuta av produktionsresultatet. En hemsk värld där allt kan hända som tillåter oss att glömma vår egen. En mardrömslik, overklig men trots det fängslande och underhållande värld. Detta är det centrala. Filmerna har ett enormt underhållningsvärde som ligger dolt någonstans under alla de blandade intryck som utgör denna "värld".

Jag har påstått att de är internationellt gångbara, tidlösa och att de starkt påverkar sina åskådare genom att framställa en påtagligt levande och skrämmande "värld". Nu återstår den faktiskt viktigaste punkten, som jag än så länge berört vid ett flertal olika tillfällen. Nämligen den om filmernas oerhörda så kallade underhållningsvärde. Underhållningen är storhetens absoluta kärna. Om de inte är underhållande blir resten av diskussionen överflödig. Argento’s och Fulci’s filmer är (med ett fåtal undantag) ren och koncentrerad underhållning.

Jag ställer mig undrande till hur jag ska definiera underhållning och känslan av att bli underhållen ur ett "allmängiltigt och objektivt perspektiv" vilket ursprungligen var min målsättning. Uppenbarligen är definitionen av underhållning stipulativ och individuell. Olika uppfattningar om underhållning cirkulerar och existerar samtidigt. De flesta underkategorier till det oerhört stora och breda område ordet underhållnig faktiskt utgör tenderar att vara "folkliga". "Tyvärr" är Argento’s och Fulci’s filmer i det här avseendet marginella företeelser. Men oberoende av kvantitet människor som ser dessa filmer som något underhållande så är innebörden av ordet underhållning fullständigt klar, även om olika människor kan vara oförmögna att förstå underhållningsvärdet i varandras t.ex. fritidsintressen. För att konkretisera vad jag vill förmedla med utsvävningen ovan så anser jag att Argento’s och Fulci’s filmer är underhållande men då uppfattningen om underhållning är så subjektiv och individuell känns det lönlöst och antagligen omöjligt att argumentera för och formulera varför jag har denna åsikt.

Vad är det då som särskiljer dem? Vad kännetecknar deras skapande och hur definieras deras enskilda storhet?

Dario Argento är en sällsynt man vars färgsprakande, säregna stilistiska uttryck saknar motstycke. En stor konstnär som totalt behärskar filmskapandets process och utvecklar det till nya nivåer av perfektion. I sin noggrannhet och detaljrikedom lämnar han inget åt slumpen, varje liten beståndsdel kan komma att ha en senare avgörande betydelse i en storslagen helhet. Argento's skapande är stämnings- och uttrycksfullt, genomtänkt och intelligent, stimulerande och krävande. Filmer som uppmuntrar till eftertanke och reflektion, som påverkar åskådaren och stannar i tankarna på denne.

Argento's filmer har ofta en väldigt drömlik kvalité där ingenting behöver vara vad det utger sig för. En drömsk värld där vardagliga och trygga situationer på ett ögonblick raseras och omvandlas till krypande obehagliga eller rent skräckinjagande. Argento lyckas ofta förena paradoxer och först retroaktivt uppmärksamma åskådaren på detta. På så sätt kan skrämmande situationer vara vackra. Just skönheten är av stor vikt för Argento och hans filmer genomsyras av en lättigenkännlig av en lättigenkännlig estetik som bidrar till att ge dem en personlig prägel. Något unikt m-ed Argento's verk är att färgläggningen och andra filmmässiga verktyg tillåts ta en så stor plats och utnyttjas till en så hög grad att handlingens utveckling nästan kan kännas sekundär.

Dario Argento är en solid och stadig konstnär stödd på ett starkt kvalitetsmässigt fundament. Enbart hans namn utgör i sig en garanti på renodlad (kvalitets)underhållning med hög lägstanivå. Hans namn utgör en trygghet få filmskapare kan stoltsera med. Denna trygghet och garanti är baserad på en lång tradition av ypperliga filmer som sällan eller aldrig besviker, oberoende av om filmen är från 70-talet eller det annars så värdelösa 90-talet. Då Argento’s filmer håller en jämn nivå är det svårt att urskilja vissa perioder i dennes skapande.

Lucio Fulci är betydligt mer svårdefinierbar än Argento då dennes skapande är betydligt mindre enhetligt och betydligt mer varierande, betydligt mindre begränsat, mindre ambitiöst, mer jordnära men också betydligt mer ojämnt. Fulci's verk kännetecknas ofta av ett rakt berättande i relativt högt tempo. Han skyggar inte för något, händelseförvecklingarna drivs fram kompromisslöst och konflikter samt problematik formuleras bokstavligt utan metaforer, associationer eller fördunklingar.

Lucio Fulci brukar ofta kallas för "the godfather of gore", en titel han förtjänar då goreeffekterna är rikliga, extrema och ofta återkommande. I många kretsar är det just den höga våldsnivån han är omtalad för, vilket måste ses som någorlunda berättigat. Jag har haft oturen att i mina dagar ha kommit över censurerade Fulci-filmer vilka ofta varit totalt obegripliga då många avgörande ögonblick innefattar våldsamma dödsfall. Men oberoende av hur klumpigt och respektlöst en eventuell censurering genomförts är det uppenbart att Fulci-filmer utan våld skulle innebära en allvarlig kastrering, inte minst av underhållningsvärdet.

Lucio Fulci's "karriär" kan jämföras med många olika band -Han har en period av uppgång, storhet och fall, eller i det här fallet en period av långsam stagnation som slutar med filmer långt från de mästerverk han än gång skapade. Till Fulci’s storhetsperiod tillhör filmer som: Zombie Flesh Eaters, City of the Living Dead, House by the Cemetery och the Beyond. Dessa tillhör skräckfilmens tidlösa klassiker men även mina personliga favoriter.

Efter de ljuva år runt det tidiga 80-talet då Fulci fullkomligt sprutade ur sig mästerverk i en strid ström av innovation, kreativitet, originalitet och nyskapande påbörjades den tidigare nämnda stagnationsprocessen. Filmerna blev mer och mer spartanska, med sämre och sämre manus, ofta mindre våld etc. Kortfattat sagt blev filmerna värre och värre, vissa häpnadsväckande usla. Detta berodde antagligen på en hel rad olika faktorer som Fulci själv inte hade kontroll över. T.ex. var han inte ensam om denna utveckling. Hela den italienska filmindustrin gick samma öde till mötes. Det saknades helt enkelt resurser för att förverkliga Fulci's visioner och idéer och de stapplande försök som utgör hans senare alster skvallrar om en filmindustri i kris och en regissör som misslyckas med tillräcklig finansiering. Ett annat faktum som uppenbarligen måste ha varit en avgörande faktor var hans dåliga hälsa som stadigt försämrades och till slut ryckte honom ur tiden alldeles för tidigt den 13e mars 1996. Men trots detta försökte han i alla fall anpassa sig till de rådande förhållandena. Jag syftar främst på Nightmare Concert (alternativt a cat in the brain) som är ett tydligt exempel på hur Fulci har skapat något unikt och anpassat efter den verklighet han tvingades verka i.

Lucio Fulci ger ett rebelliskt intryck, en man med drömmar och visioner som ibland blev svåra att förverkliga på ett värdigt sätt. Men också en självsäker och stark man som inte lät sig nedslås utan kämpade för sitt säregna uttryckssätt utan att kompromissa. Han är en symbol för alla lågbudgetfilmare världen över då han bevisar att det räcker med god vilja, nytänkande och anpassningsförmåga för att skapa en bra film.

Uppenbarligen skiljer sig deras konst åt. De tar olika uttryck, de behandlar olika ämnen, använder olika stilistiska knep och berör åskådaren på olika plan. Därför blir besvarandet av frågan vem som faktiskt är bäst ofrånkomligt subjektiv då uppfattningen om underhållning är så individuell. Min målsättning är trots det att som sagt försöka besvara frågeställningen i allmängiltiga formuleringar för att objektivt fastslå vem som är bäst.

Vem är då den främsta? Fulci's mardrömslika värld eller Argento's mystiskt drömlika? Argento's precision eller Fulci's trubbighet? Fulci's pendlande mellan mästerverk och skräp eller Argento's stabila trygghet? Fulcis fördomsfrihet eller Argentos brist på självdistans? Fulcis sprängande av tabun eller Argentos traditionalistiska böjelser?

Rent filmiskt och konstnärligt måste Argento ses som överlägsen. Argento's filmer har ett sofistikerat och ytterst estetiskt tilltalande bildspråk, genomsyrat av häpnadsväckande, utvecklade och kreativa färgkompositioner som Fulci aldrig kommer i närheten av. En sann konstnär i ordets renaste bemärkelse! Men skulle det innebära att Argento är den främste? Filmtekniskt hög standard och kvalité måste väl inte alltid vara synonymt med bra underhållning?

Fulci's filmer ger ett intryck av ärlighet, ett närmast naket självutlämnande i jämförelse med Argento's mystiska symbolspråk. De är raka och okomplicerade, hänsynslösa och fria från tyngande pretentioner. Borde Fulci utvecklat sitt närmast primitiva, grovhuggna uttryckssätt och istället ägnat sig åt högre ambitioner? Borde han strävat efter en mer jämn kvalitetsnivå på sina filmer?

Argento's filmer har alltid höga förväntningar att leva upp till, satta av en lång rad utmärkta föregångare. Argento's skapande kan ibland bli lidande av sin egen ambitionsnivå. Ibland blir det omöjligt att överträffa sig själv och försök att skapa episk dramatik kan uppfattas som lågt tempo och försök att skapa gåtor och mysterier kan till slut resultera i obegripligheter.

Som jag tidigare nämnde urholkades underhållningsvärdet rejält i Fulci's filmer under de senare åren av hans liv. Detta beror inte enbart, men till vis del på en problematik som står i motsatsförhållande till Argento's. Hans senare filmer är till stor del usla, på flera olika plan. Handlingarna är ofta så okomplicerade att de blir banala och förutsägbara. Samtidigt som de vardagsdeprimerande 80-talsmiljöerna i sin gråa, spartanska minimalism ger ett tråkigt och andefattigt intryck.

Deras styrkor och svagheter motsvarar och kompletterar varandra vilket gör det än svårare att avgöra vem som är bättre respektive sämre och vem som ska krönas till skräckens kung.

Onekligen är Argento mästeregissören av de bägge. Men Fulci var mer uppriktig och djärv. Fulci erkänner det bokstavliga värdet och försöker inte förmera eller förstora sina verk i något slags filmiskt mindrevärdeskomplex. Han kompromissade aldrig och lät aldrig utomstående krafter påverka honom, oberoende av om det var kritiker eller helt objektiva förutsättningar som till exempel budget. Han experimenterade och försökte konstant förbättra och förnya genren. Självfallet kan inte goda intentioner väga upp dåliga filmer men att göra sig skyldig till en sådan elakartad generalisering är felaktigt. En sådan vulgär och överslätande kritik är inget annat än just vulgär, intolerant i sin okunnighet och fåfäng i sitt försök att utgöra ett alibi för en seriöst formulerad åsikt. Han var ett obegränsat geni, han var innovativ och utvecklades ständigt och prövade allt möjligt från komedi till western och fantasy till skräck (uppenbarligen). En passionerad man som inte gav upp när tiderna blev svårare utan fortsatte försöka med varierade resultat. Det essentiella är att han faktiskt försökte (till skillnad från dagens situation där utbudet av nya skräckisar i stort sett enbart består av uppföljare och en aldrig sinande ström av re-makes). Fulci var inte rädd för kritik. Han provocerade istället. Han var en modig man, en rebell som aldrig lät sig tystas och som aldrig nöjde sig med det bekväma, han vågade alltid satsa. Ett föredöme, en förebild. En legendarisk man vars livsverk aldrig kommer att glömmas. 

Med andra ord anser jag mig ha utsett en vinnare och krönt en kung. Lucio Fulci 4-ever!